Det är World Toy Camera Day idag och jag vet inte riktigt vad det innebär. Det finns säkert leksakskameror och det finns säkert också dåliga kameror som påminner om leksaker. Men de kameror som telefonerna innehåller och som bärs av de flesta är knappast några leksaker, även om de används av barn. För inte så många decennier sedan kunde vilken snorunge  som helst (jag t.ex.) leka att hen var fotograf, idag är många långt under skolåldern redan drivna bildskapare. Den här texten är ett utdrag ur min bok Genvägar – mentala och digitala bilder (2015):

Min första kamera var av märket Felica och påminde starkt om en plåtlåda försedd med lins. Slutaren såg ut som en tjock spik och krävde följaktligen ett hammarslags kraft för att aktiveras. Med skärpan var det lite si som så och bilderna var mera gråa än svartvita. På det första fotografiet sitter kompisen Putte på en parkbänk. En tredjedel av Putte har hamnat utanför bilden men han ser glad ut ändå. Året var 1960 – Wilma Rudolph sprang med smäckra steg hem tre guld i olympiska spelen i Rom, USA sköt upp sin första vädersatellit, Floyd Patterson knockade Ingemar Johansson, tre ungdomar mördades vid Bodom träsk och själv längtade jag tillbaka till Skatudden därifrån vi flyttat året innan. Med undantag av en enda bild knäppt från sovrumsfönstret på Havsgatan ner mot 17:s busshållplats var motiven hämtade från Skatudden: runda parken där vi på vintern brukade åka skridskor, Uspenskijkatedralen, hamnen. Och Putte förstås, kompis i vått och torrt. Utan att veta om det hade jag speglat min verklighet på bild – några grådaskiga landskap med väldigt få människor i fokus.

Människans ögon hämtar sitt ljus, och sitt mörker, från barndomen. Jag tänker mig att varenda ögonblick i människans liv finns bevarade i själens arkiv som en oändlig räcka av tunna hologramliknande röntgenplåtar. Varje enskild bråkdel av en sekund kan plockas fram för skärskådande och avslöjar då sakernas tillstånd. Kärleksfulla och goda minnen återges i varma färger och mjuka motiv. Den minnesplåten är intakt och hel, i motsats till den traumatiska själsbildens trasigheter och mörka fläckar. En blick i själens kalejdoskop avslöjar var det gått snett men också att själens uppfläkta sår kan helas. Människan upplyses av ljuset inifrån, från barndomens tidigaste stadier men också av de ljuspartiklar som tidigare generationer fortfarande alstrar i astralrymden. En del av det mänskliga bygget består av gener som vi knappast kan påverka, men resten av konstruktionen byggs upp av memer – ett uttryck myntat av den brittiska biologen Richard Dawkins. Memerna är ett slags imitationsenheter som används för kulturell överföring och är de byggstenar som lär oss hur livet fungerar i stort och smått. Den här modellen förklarar åtminstone delvis att vi som människor både är stöpta i en viss form men samtidigt kan möblera om i vårt livsutrymme – en tröst inte minst för de sårade och hudlösa.

Ett aktivt utnyttjande av kameran i vardagen – framförallt vardagen – smörjer bildflödet på båda sidor om huden. Fotografiet speglar hela tiden mitt psyke, både på gott och ont. Samtidigt finns det en lust och en vilja att vid behov omtolka de bilder som väcker frågor och obehag. Även de egna olösta konflikterna har ofta en visuell botten som söker sig till ytan och ljuset. Detta medvetna tryckande på kamerans slutare formas på det här sättet till ett terapeutiskt fotograferande – ett sätt att betrakta sig själv och samtidigt en metod att uttrycka sin konstnärliga ambition på. Man mår bättre i kropp och själ av att fotografera. Fotografering handlar om avbildning och estetik, om tider, platser och människor. Men framförallt handlar fotografering om ögonblick – de yttre synliga och de ännu icke skapade bilderna i vår själs universum.

Foto: Blåggaren själv, strax före han fick sin första kamera. Bilden är troligen tagen sommaren 1958, av mamma Marianne med hennes bälgkamera som hon i sin tur fick av sin far 1933. Hon var då tretton år.