BLOGGPAUS resten av året
Efter sega flunssor och skrällhosta halva hösten tar jag skeden i vacker hand (obs! ej med fula foten) och pausar med bloggandet resten av året. Till saken hör att diverse projekt och åtaganden som skjutits framåt på grund av ohälsan ska avslutas vilket i sin tur kräver fokusering och helst också lite extra tid. Efter fyra års bloggande tror jag dessutom att det är dags för lite nytänkande även på de här sidorna.
Nystart blir det alltså måndagen den 1 januari 2024.
Senhöstmotto: VISDOMEN HAR LÅNGA ÖRON OCH KORT TUNGA MEN ENFALDEN ÄR OCKSÅ LITE HANDIKAPPAD.
12 november
Jag är pappan som kan göra allting. Utom att koka mat, städa och tvätta kläder.
[Text på T-skjorta]
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Pneumonia Day, Welttag der Waisenkinder Finland Fars dag, Kyrkoåret: Tjugofjärde söndagen efter pingst. Tema: Medborgare i två riken Sverige Fars Dag, Alla krossade hjärtans dag, Miniatyrrävens dag Tyskland Tag der schlechten Wortspiele USA National French Dip Day, National Chicken Soup For The Soul Day, National Pizza With The Works Except Anchovies Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) Internationellt World Wegan Month, Worldwide Bereaved Siblings Month USA Military Family Month, Noshavember, Sweet Potato Awareness Month, Spinach And Squash Month
... och inte kan jag blogga heller just nu p g a flunssa och skrällhosta. Nytt försök nästa söndag, 19.11.
Alla vi helgon
Han ligger där vid graven mitt i den svarta mexikanska natten som om han delade säng med sin hustru, bara med den skillnaden att han är lite extra påklädd och att av henne inte syns ett spår (om man inte med blommorna avser henne). Tiotals, hundratals människor rör sig alldeles tätt invid, lågmälda röster surrar i luften, långt borta i bakgrunden hörs hornorkesterns småfalska spel vid gravgårdens ingång. Ibland skjuter en väsande och blixtrande raket upp mot stjärnhimlen, river sönder det svarta skynket, exploderar, och tystnar i ett regn av gnistor och rök. Barnens gälla utrop studsar mellan tunga gravmonument och snedställda gravstenar men annars är ljudmattan dämpad, nertyngd över den kruttorra marken. Det ligger en stillsam förväntan i luften, ett löfte om att en gäst – en nära vän eller släkting – är i antågande.
Med några granngula tagetesblomster i handen går också jag där bland övriga skuggor, stapplar ibland på osynliga hinder och blir skuffad i en trängsel som påminner om en biografsalong en lördag kväll när det blivit strömavbrott och filmduken slocknat och alla trängs mot utgången. Men här har ingen bråttom även om en och annan ansiktsmålad ungdom studsar förbi med ett skratt. Dödsskallar och skelett hör till den ordinarie rekvisitan, liksom de röda och gula blommorna. Och gravljusen, de flämtande lågorna som, likt stjärnhimlen ovan, perforerar nattmattans obarmhärtiga mörker här nere på jorden. Ljuset, och den efterlängtade dialogen med den döda, måste sökas under huden, i minnets dunkla korridorer, i tankens upplysta rum. Här vänds skal och innehåll bakfram men den magin kan jag bara nödtorftigt ana i min stela och nordkalla allhelgonasjäl.
Alla helgons dag, och alla helgons natt. Jag tänker på min anmoder, Birgitta Birgersdotter, alias Heliga Birgitta som jag är ättling till i nittonde nästan rakt nedstigande led. Om henne har jag ju läst en del och vet att hon minsann också levde ett helt vanligt liv med man och åtta barn, med sorger och bekymmer, och återkommande dialoger med Kristus själv. Hur ska jag kunna förstå det, jag som visserligen tror att anden är människans centrum men som knappast har hört Gud tala till mig. Är jag döv? Blind? Har min himmelska hud slocknat förrän den ens blivit tatuerad av en änglalik kroppsmålare? Här i den doftande katolska blomsternatten känner jag mig befryndad med den mexikanska själen, den som väntar på kärt besök, den som delar mat och dryck med de levande döda.
Och jag finner det helt rimligt att på det här sättet celebrera livet. Döden är ett svart skynke men när det dras bort uppenbaras ett gudomlig viloställe, löftesrikt och innerligt. Döden är bara en sekundsnabb övergång till det andra livet, det som sammanbinder denna lidande och jordiska tillvaro med det slutliga evighetslivet, här på jorden. Ofattbart? Javisst. Omöjligt? Sannerligen inte. Men för att bli ett helgon måste man först vara människa, en riktig, sårbar, ofullständig människa.
4 november
Alla helgon har ett förflutet och alla syndare har en framtid.
Oscar Wilde (1854–1900), irländsk författare, dramatiker och samhällssatiriker.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt World Numbat Day Finland Kyrkoåret: Alla helgons dag. Tema: De heligas gemenskap Sverige No hate day Tyskland Tag des Weinessigs, Tutenchamun-Tag USA National Bison Day, National Play Outside Day, National Cabdy Day, Use Your Common Sense Day
TEMAMÅNADER (nov.) bl.a.: Internationellt World Vegan Month USA Movember, Lung Cancer Awareness Month, National Childrens Month, National Peanut Butter Lovers Month, National Epilepsy Awareness Month
Längst nere i blåggen: VECKANS ANDLIGA ORDSKRED och VECKANS FOTO. Dagens bloggtema: Alla är vi bara i början.
Veckans foto(n)
EFTER 50 ÅR – PÅ ÅTERHÖRANDE!
Efter femtio års turnerande land och rike runt avslutar Trio Saludo sin karriär med ett tiotal konserter i ett höstligt Svenskfinland, den sista idag i Dagsmark. Bilden är från konserten i Kyrkslätt 22 oktober. Trion grundades alltså 1973 av Håkan Streng, Peter Ingo och Arto Rintamäki, senare har sammansättningen något varierat. 1976 grundade Håkan Streng också Visans Vänner i Vasanejden och det blev samtidigt upptakten till ett livligt samarbete med norska vissångare, bland dem den mest synliga, Lars Hauge. Som ordförande för VVV i många år i slutet av 70- och början av 80-talet kom jag i nära kontakt med både Håkan och Lars.
Bland annat bekantade jag mig med det sk NaKuHel-projektet (Natur-Kultur-Hälsa) i Oslonejden som var Lars hjärtesak. Och jag fungerade som redaktör för en stor nordisk seminarierapport i ämnet som Lars Hauge hade initierat. På visverkstäder i Vasanejden, och i Norge, blev även jag svårt influerad av den norska visan som Lars behärskade till fullo. Han, och hans norska visvänner, var en enorm inspirationskälla för mig. För drygt två veckor sen dog Lars Hauge i en ålder av 87 år.
Allt har sin tid och när det är slut känns det svårt. Det gäller både konkreta dödsfall och karriärer som avslutas. Men som någon skrev i samband med Lars Hauges död: nu ska vi tillåta oss att sörja, inte för snabbt hasta vidare, senare kommer nog tider då vi får minnas och glädjas och skratta. Och om jag avrundningsvis får komma med en kvalificerad gissning så här i Allhelgonatider så kommer Paradisets eviga harpsång helt säkert att i sinom tid ersättas av Höga Visan med Trio Saludo och Lars Hauge i spetsen (och många andra visa musikbegåvningar därtill, givetvis). Detta sagt med glimten i ögat på fullt allvar.
TRIO SALUDO på sin sista turné: Håkan Streng, Peter Ingo, Reigin Ingo och Pentti Hildén. Tack för ett halvt sekel med livsbejakande sång!
LARS HAUGE som jag minns honom – en gudabenådad stämningsskapare, varmhjärtad, socialt engagerad och mångkunnig nordist (nånstans kring millennieskiftet figurerade hans namn bl.a. som en tänkbar kommande kulturminister i Norge). Tack för en (nästan) 50-årig visvänskap! (Fotografiet, manipulerat i Photoshop, är taget i samband med seminariet Kultur, Natur och Helse i FNs frivillighetsår, på Voksenåsen i Oslo i slutet av november 2001).