Att se vad ögat inte ser
Det var på Tate Modern i London. Gossarna stod vid en enorm orangefärgad vägg där man kunde rista in sina livstecken i den halvmjuka ytan för att sedan se hur orden och märkena efter en stund liksom löstes upp i intet. Som dimma. Som minnen. Och jag tänkte: Vi vill alla lämna fotavtryck, ett spår till eftervärlden, kanske en speciell känsla, ett budskap. Men det mesta dunstar ut i tomma intet, snabbt och effektivt, även när det handlar om de riktigt stora händelserna i livet. Det är till exempel ofta bara de allra närmaste som håller kvar den döde i minne och sinne, i en sorg som belägrat sig strax under huden. Vi övriga glömmer saligen snabbt den bortgångne, och förvånas kanske ibland hur fort vi vant oss att X inte finns mitt bland oss.
Precis när jag börjar skriva den här texten får jag ögonmigrän. Det börjar som små fläckar som flimrar och suddar synen, ungefär som när regn slår mot på bilrutan. Det glittrar och glimrar men inga vindrutetorkare, inga blinkningar med ögonlocken rengör synfältet. Tvärtom ökar detta ljusglitter de närmaste fem-tio minuterna och når sin kulmen efter en kvart. Vid det laget är det så många luckor och hål i bilden att texten inte går att gestalta, det är bara att sluta ögonen, andas djupt och vänta att det går över. Och det gör det, helt smärtfritt. Efter ytterligare tio minuter är ljusshowen förbi och jag kan återgå till mitt visuella transkriberande.
Jag tänker mycket på det jag inte ser. För om det är nånting som är förbiglidande och förgängligt så är det ytan. Varje dag stirrar jag på mitt ansikte i spegeln och förundras hur snabbt det förändras, förfaller, föråldras. Hur många ansikten har jag inte haft under ett ganska långt liv? Hur många ansikten har jag inte tappat under tidens gång? Ändå finns någonting distinkt JAG även i mina anletsdrag. Men det är inte i första hand flintens höjd, den lite sneda näsan, gliporna mellan tänderna, inte ens den gråa skäggstubben som definierar min personlighet. Den syns visserligen på ytan, tar sig uttryck i prat och rörelser, men upplysningen kommer inifrån. Nånstans där mellan epidermis och underhud har den sitt färgstarka fäste och sin upplysta boplats. Jag talar alltså om själen.
Kroppen trögar men själen vill gå vidare. I själva verket är det som om skaparkraften, den osynliga, skulle aktiveras som ett slags motreaktion till ytans förfall. Jag känner fortfarande en stor lust att formulera ord och meningar, att skapa sammanhang och gestalta verkligheter. Fotografierna, knäppta under många år, här och långt borta, fungerar som bryggor och broar mellan det konkret upplevda och det vagt anade. Men nu silas de visuella elementen allt oftare genom själsduken i ett sökande efter tidigare icke funna guldkorn och oslipade diamanter. Fotografiernas motiv, tidigare intellektuellt analyserade och geografiskt specificerade, ändrar nu karaktär och öppnar sig för nya tolkningar, underförstådda, bortglömda, kanske aldrig upptäckta.
Och nu andas någon på min hud. Det är en verklighet som inte syns men som är verkligare än den gestaltade verkligheten. Som en ohörbar viskning, som ett ljus bakom slutna ögonlock. Till och med teknikstark magnetröntgen, fantasieggande hologram och artificiell intelligens i en uppdaterad version 2.0 är en futtig jämförelse med detta. Allt syns, men det osynliga syns ännu mera. Det är dit min blick dras. Till det som ögat inte ser, till det som kamerans lins aldrig kan fånga. Och ändå fotograferar du, frågar någon? Ja, kanske för att jag i den visuella leken ständigt påminnas om att det viktigaste ändå är osynligt.
FOTO: Vinjettbilden är alltså tagen i Tate Modern i London. | Konstbesökare i djup begrundan | Vad som fångar damernas intresse vet jag faktiskt inte men jag vet att platsen är Punta di San Vigilio, en liten ort halvvägs mellan städerna Sirmione och Malcesine vid Garda-sjöns östkust i Italien.
Veckans foto(n)
URBAN, PUTIN OCH DEN GRÄNSLÖSA EGOISMEN
Om det är som Lena Andersson (se temadagen överst) säger att spegelkulturen är ett grymt öde för samtidsmänniskan och att vi är skapta för att inte se oss själva hela tiden, är Urbans liv troligen det motsatta. Ja, han kanske inte kan SE sig själv hela tiden men han upplever troligen sig själv genom kroppen och de behov den ställer, hela tiden. Antingen äter han eller så vilar han. On off. Med tanke på hans frekventa besök på Café Terrace, alltså många gånger per dag, kan man lätt dra den slutsatsen att hans off-knapp helt har hakat upp sig. Och det skulle inte förvåna så ofta som han sticker ut hakan och tuggar, stressar och flamsar omkring. Åtminstone dagtid verkar han gå på i ett. Även vintertid. Kanske speciellt vintertid.
Nu är det här med ekorrar inte alldeles problemfritt eftersom allt handlar om dem själva – jag, jag, jag. Stamgästerna på Café Terrace är ju i första hand småfåglarna. Men där det finns föda finns det också feta typer av alla möjliga slag – smånervösa och loppbitna duvor, näbbiga koltrastar, blixtsnabbt rusande mustanger, och så alla dessa vitludna urbaner som helt etikettsbefriade och vigt cirkusaktigt kastar sig in på caféet som om de ägde stället och därmed tror sig kunna bete sig hur som helst. Nej, att vara säsongsarbetande småfågelrestauratör är ständigt förenat med moraliska ställningstaganden, estetiska kompromisser och hjärtslitande känslomässiga konflikter. Det som för andra kanske ser ut som ett enkelt fågelmatsbestyr är i själva verket ett veritabelt sisyfosarbete som tar och tär på krafterna, de obefintliga.
Och jag spänner ögonen i Putin. Hans totalt hänsynslösa, patologiskt snedvridna och narcissistiska gangstergäng påverkar även min vardag, min framtidstro, min kreativitet. Hur ska jag, som knappast ens kan lösa terrassens gastronomiska utmaningar, kunna förväntas hantera de astronomiska provokationer som en maktgalen president serverar där strax bakom min rygg! Jag vill inte huka och stoppa huvudet i sanden, inte heller fly in i min blåa blåggbubbla, men jag vet å andra sidan inte riktigt vad jag ska ta mig till. Mitt härskarvälde är en muromsluten terrass, 30 kvadratmeter stor, befolkad av olika lurviga raser och fjäderförsedda flaxare som alla, på sätt eller annat, ska leva tillsammans, med eller mot sin vilja. Jag kan förstås helt sonika strypa matkranen och sätta lapp på luckan men efter en kort tid sitter jag i så fall här ensam och ugglar. Hornugglar. Och det är ändå ett värre öde än att alla är i luven på varandra.
Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig. Alltså fortsätter jag att sucka över obefintliga bordsfasoner och ständigt upprepade smärre krogslagsmål och försöker se det positiva i att driva en utskänkningsrörelse som åtminstone delvis underlättar några pälsklädda, och många fjäderlätta, individers vintriga vardagar. Kanske det här är min livsuppgift just nu: att se och förstå något lite av det djuriskt glupska beteende som försiggår här kring fettkorv, solrosfrön och jordnötter. Och det där med lite fetma kan ju faktiskt ha sina fenomenalt frodiga fördelar ibland. Det står ju till och med i Bibeln: Om en trind leder en trind faller ingendera i gropen.
FOTO: Han heter Urban (alla ekorrar heter Urban) och hör till stamgästerna på Café Terrace, inte minst vintertid. Väl påpälsad och elegant skulle man kanske tro att det handlar om en gentleman men under den ludna kostymen döljer sig en trapetskonstnär och cirkusartist av oanade mått.
25 februari
Att ständigt möta sin ofulländade form är inte mänskligt. Vi är skapta för att inte se oss själva hela tiden.
Lena Andersson (f. 1970), svensk författare och journalist. Citatet är ur hennes senaste bok Studie i mänskligt beteende.
TEMADAGAR (bl.a.) Finland Andra söndagen i fastan. Tema: bön och tro Sverige Grapefruktens dag, Kälkåkningens dag Tyskland Tag für Schachtelsätze USA National Clam Chowder Say, National Chocolate Covered Nut Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) februari: Internationellt International Vegan Cuisine Month USA National Weddings Month, National Hot Breakfast Month, National Cherry Month, Creative Romance Month, National Snack Food Month
Självständighetsdag Kuweit (1990 från Storbritannien)
Längst nere i blåggen hittar du VECKANS INTERNATIONELLA UPPMANING och VECKANS URBANA FOTO(n). Nästa blågg: 10 mars. Vintern övergår sakta mak i vår. Vår vår.
Veckans foto(n)
Carne vale ≈ ajöss kött!
Nu börjar nedräkningen. Fastan står för dörren och inleds på askonsdagen för att sedan pågå i fyrtio dagar. Men före vi går in i en mera återhållsam livsstil med minskat födointag överlag, och speciellt kraftig reducering av allt det goda vi helst inte skulle vilja avstå från, får vi ta ut svängarna både fysiskt och gastronomiskt. Som kulturfokuserade finländare med känsla för stil och form håller vi förvisso ännu ett fast grepp om de sista Runebergstårtorna men kastar samtidigt lystna blickar på vispgräddsfyllda fastlagsbullar impregnerade med en massa mandel (mandelmassa) eller sylt ("slarvsylta" som inte hör hemma i de här sammanhangen). Garnerade med gräddmustacher och utsöndrande djupa behaglighetssuckar är vi sedan beredda att bära vårt kors av aska på pannan de närmaste sex veckorna.
Annat är det i det katolska Sydamerika och speciellt i Brasilien. Karnevalen i Rio inleddes för ett par dagar sen och pågår till lördagen den 17:e. Där lyser fastlagsbullarna med sin gräddvita frånvaro och i stället intas gator och torg av överdådiga festparader – speciellt idag söndag och i morgon måndag på arenan Sambodromo – i en färgskala som inte lämnar ett enda färgpigment i sticket. Halvnakna dansare marineras i och omsluts av pärlskimrande och fjäderglänsande munderingar för att sedan bättre kunna utstå de kroppens prövningar som de närmaste veckorna serveras varje troende katolik. Karnevalen i Rio är ett visuellt och auditivt spektakel av en magnitud som man knappast kan föreställa sig, en livets och glädjens explosiva urladdning. Samtidigt är den startskottet på, och redan nu i februari en antydan om, påskens under: att kroppen visserligen först ska lida men sedan i triumf återuppstå, att döden ska döden dö.
Jag har inte varit i Rio men i många år har jag följt med och fotograferat Sambafestivalen i Helsingfors. En jämförelse dem emellan är förstås orättvis men i brist på originalfoton från Rio vill jag, så här nästan på gränsen till vårvinter, exponera några egna (sommar)motiv från vår egen sambafestival på Senatstorget. Platsen är väl uttänkt: I Statsrådsborgen till vänster kommer den nya presidenten att varje fredag presidera som ordförande för Statsrådets möten. På torgets motsatta sida står Universitetsbyggnaden och mellan dem, Domkyrkan. Och mitt emot kyrkan: kommersen och det sjudande vardagslivet. Jag hoppas det politiska toppskiktet, hjärnkontorets eminenta företrädare och kyrkans andäktiga representanter åtminstone i tanken kan se framför sig karnevalens förpliktande engagemang och renande effekt för oss vanliga knegare och samstämmigt börjar arbeta för att vår finländska fastlagsbulle, hur godomlig och smarrig den än är, ska få en lite mera färgstark inramning, trots snö, trots is, trots mörker. Eller kanske just därför. Jag förelsår att det ska arrangeras en festligt kolorerad och taktfast fastlagssamba mitt i vintern runt en ENORM vispgräddsvit fastlagssemla mitt på Senatstorget. Med presidenten, biskopen och universitetskansler som fördansare!
FOTO: Helsinki Samba Carnival har existerat sedan 1991 och arrangeras av Finlands sambaskolors förbund. 2024 års karneval utspelas 3–9 juni. Bilderna är från de senaste årens jippon.
11 februari
Det måste vara en mänsklig rättighet att vara sjuk på ett sätt att man kan ha lite glädje av det.
Halvdan Sivertsen (f. 1950), norsk sångare, musiker, låtskrivare och politiker
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt Världsdagen för de sjuka, Internationella 112-dagen, Internationella dagen för kvinnor och flickor inom vetenskap, Världsdagen för äktenskap Finland Fastlagssöndagen. Påskkretsen, söndagarna före fastetiden. Tema: Guds kärleks offerväg Sverige Fastlagssöndagen Tyskland Was geschehen ist ist geschehen Tag USA National Inventors' Day, National Pepparmint Patty Day, National Shut-In Visitation Day, National White Shirt Day/White T-Shirt Day, National Don't Cry Over Spilled Milk Day, National Make A Friend Day, Super Chicken Wing Day, National Latte Day
TEMAMÅNADER/februari (bl.a) Internationellt International Vegan Cuisine Month USA National Black History Month, Canned Food Month, National Children's Dental Health Month, National Fasting Februari, Low Vision Awareness Month, National Bird Feeding Month
Självständighetsdag Japan, Vatikanstaten
Längst nere i blåggen: VECKANS UPPRIKTIGHET och VECKANS SAMBAFOTON! Nästa blågg: 25 februari
Sjukt frisk
På Världsdagen för de sjuka vill jag, utan att för en sekund bortse från lidandets plåga, bolla med lite friska ord och ljusstarka bilder. Sjukt frisk i rubriken betyder alltså mycket frisk. Superfrisk. Sund i roten. Framtidsfokuserad. Hälsa är förvisso ett relativt begrepp men sjukdomen spikas ofta fast med ett överflöd av specifika diagnoser, ofta skrivna på latin dessutom. Ju mer vi känner till om människans kropp desto fler diagnoser. Karikatyrtecknaren Kari Suomalainen gjorde sig lustig över detta en gång genom att teckna en stor och mäktig doktor som står vid en sjuksäng och räknar upp ett antal diagnoser (på latin, förstås!) som patienten lider av. Patienten själv, en gammal skruttig liten gumma som sett sina bästa dagar, svarar lättad och tacksam: Oj, tack doktorn, jag som redan trodde att jag var sjuk!
Nej det är inte lätt att veta var gränserna går, vem som är sjuk och vem som klassas frisk. Kanske det beror på att inga gränser egentligen finns, att ingenting i det här sammanhanget är absolut. De kroppsligt relaterade diagnoserna är otaliga men också den psykiatriska vårdapparaten bollar med sjukdomsbestämningar som kan klistras på snart sagt vem som helst i dag. Jämfört med den fysiska sjukdomsbilden är den psykiska i allmänhet lite svårare att upptäcka och notera. Vi älskar att peta på ytan, plåstra och picka, skära och sy men när känslorna börjar åka karusell tappar vi snabbt fotfästet och vet varken ut eller in. Då hjälper inga plåster och bandage, inte ens gelbildande hydrofiberförband, polyuretanskum eller medicinsk honung. Lite lättare blir det att utstå ett segt missmod eller upprepade uppvakningar i vargtimmens tysta dunkel om det finns nån som lyssnar, sitter bredvid, håller hand, frågar, och lyssnar ännu mera. Nån som i djupet av sin varelse upplevt dagens och nattens prövningar och vet att de, trots allt, är övergående.
Kropp och psyke är tämligen lätta att hantera (nåja ....) och på något plan möjliga att förstå. Men när anden kommer på tal får mången något fladdrigt i blicken. Kanske är det bilden av en sträng Gud och en potentiell helvetisk framtid som plötsligt lyser som stoppljus på det krassa intellektets autostrada — hit men inte längre! Kanske har andras gamla – medeltida! – vanföreställningar om Gud och tro omedvetet kopierats och anammats och så småningom byggt en försvarsmur runt den egna kroppen och förpassat allt tal om andlighet till avdelningen för flum, floskler och fanatism. Och så där haltar man sedan fram på livets kullerstenar fullkomligt omedveten om att det inte var så färden skulle framskrida. Idag har ytans liturgi anammats och format kulturen så till den grad att navelskåderi och narcissism närmast ses som norm och ideal. Kom inte hit och tala om andlighet för då får du på käften!
Men anden är kroppens salva och själens smörjmedel och vill ingenting annat än att serva och upprätthålla hela min varelse och fungera som ett elixir som min psykofysiska kropp, ofta helt omedvetet, ständigt suktar efter. Och ändå har jag så svårt att riktigt förstå mig på den. Ja, alltså det här att jag i första hand och innerst inne faktiskt är ande, att kropp och psyke mycket betänkligt börjar halta utan andens medverkan. Och inte har jag heller riktigt lätt att förstå att jag dessutom är skräddarsydd för denna värld, för denna apokalyptiska tid, att också jag, en bland åtta miljarder, har en alldeles specifik roll i det här dramat. Men vilken? Jag känner mycket för clownen, denna tragikomiska figur som ständigt pendlar mellan tragik och komik. Det gör också jag – gillar både galet roliga och djupt tragiska filmer. Men jag kan knappast säger att jag lider speciellt mycket av detta biopolära tillstånd. Spelar det förresten nån roll? Spelar jag nån roll? Är jag frisk eller sjuk? Kanske bara friskt sjuk? Eller sjukt frisk?
Troligen.
