Larvens väg

Det är påsk och livet har definitivt tagit kål på döden. Döden finns bara som en port mellan det här livet och det nästa, det paradisiska. Men det stannar ju inte vid det. Som bland annat N T Wright, engelsk biskop emeritus, professor och historiker, och världens troligen mest kända forskare i Nya Testamentet, har noterat det många gånger förut: Vi kristna i väst har en delvis sned och helt felaktig bild av livet efter detta. Katten har nio (nåja ...) men människan har tre liv. Det första är förstås detta jordiska liv. Det andra livet är ett slags själslig vila i Guds närhet i Paradiset. Och det tredje livet, det slutliga målet för vår existens, inleds när Gud bestämmer att slå samman himmel och jord – på denna jord – och vår kropp uppstår i sin förhärligade version, det vill säga det som apostlarna och några hundra andra människor kunde se och uppleva på påsken för drygt 2000 år sen när Jesus stod mitt bland dem, ätande samma mat som de, fullt igenkännbar med sin genomborrade kropp, men samtidigt på ett oförklarligt sätt förändrad.

Ja, det är naturligtvis obegripligt på ett visst plan men den här kunskapen är samtidigt helt avgörande för hur jag lever mitt liv här och nu. Utan denna insikt, även om den är fragil och omöjlig i ord att förklara, skulle de ständigt eskalerande globala hotbilderna troligen göra mig helt handlingsförlamad. Nå, det betyder ju inte att jag sitter småvisslande och rullar tummarna i väntan på den första kärnvapensmällen, självklart inte. Tvärtom, nånstans under huden är jag medveten om en röst som 24/7 vill samarbeta, vägleda, uppmuntra, lyssna, tala. Länge, länge tyckte jag att snacket om Gud och Jesus var flum och nånting som troligen bara berörde andra. Idag är jag nyfiket alert, och trots återkommande perioder av misströstan och håglöshet är det som om nånting, eller rättare sagt någon, skulle röra mig. Hudnära röra mig. Inte påträngande, inte anklagande, absolut inte kritiserande. Men godmodigt och varsamt, kärleksfullt helt enkelt.

För ungefär två år sen började jag skriva på den bok som nu utkommit. Under titeln Hud & Himmel ville jag sammanfatta något av detta märkliga liv som är både väldigt konkret och handfast, men samtidigt också känsloladdat och gudastyrt. Allt hör förstås ihop – kropp, själ, ande. Det är bara det att anden har hamnat lite på efterkälken fast den egentligen är livets centrum och tilllvarons själva röda tråd. Med detta i bakhuvudet beslöt jag att inte skriva en självbiografi – vem bryr sig! – men i stället en själsbiografi som alla kan känna igen och relatera till. Uppväxt med en hud som ofta var sönderriven och inflammerad, och ett psyke som saknade de flesta naturliga försvarsmekanismerna, var jag sedan spädbarnsålder utsatt för en lång rad fysiska och känslomässiga utmaningar. Min himmel fanns definitivt inte i huden, tvärtom var min hud ett helvete i miniatyr, inte alltid men ofta nog. Överkänslig och mer eller mindre skyddslös (över)levde jag de två första decennierna för att sen, så småningom, börja väva mig en ny hudkappa, eller rättare sagt flera hudkappor, av ord och meningar, av toner och melodier, av bilder och foton. Idag, sjuttiofem år ung, är jag tacksam för den söndriga hud som tvingade mig att sluta vara så fixerad vid skalet och i stället öppnade blicken inåt, mot skapandet och estetiken. Eller som Leonard Cohen så elegant formulerat det: There is a crack in everything, that's how the light gets in.

Och här är jag nu, långt ifrån hel och färdig, men glad för att den skapande ådran fortsätter att pulsera under huden. Jag har noterat det förut: Skapandet och Skapelsen är helt tydligt nära allierade, vi människor är skapta till skapande varelser, inte till att söndra och förstöra. Och huden, den naturligt åldrande, ska jag bära med mig ända dit där inte ens Rolex-klockorna mera fyller någon funktion. Tänk – tre liv! Inte ett, inte två, men tre verkliga, helgjutna, och på något märklig sätt hudomspunna liv! Nej, det är förstås svårt att föreställa sig. Men då tänker jag ibland på larven som förvandlas till puppa och som till sist uppstår som fjäril – ett liv, tre livsformer. Hur ska då inte denna människolarv, stegvis, utvecklas och förvandlas till något obegripligt fint och vackert! Påskens uppenbarelseberättelse visar vägen.

by Magnus Lindholm

Huden huserar historien

Senaste år erhöll norrmannen Jon Fosse Nobelpriset i litteratur med motiveringen "För hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara". Jag tänker nästan varje dag på att ge röst åt det ohörda, någon enstaka gång även åt det oerhörda. Mitt självpåtagna uppdrag är att klä tystnaden, min egen inre tanketystnad, i ord. Och det är där jag börjar skrivandet – i tystnaden. Att skriva om det uppenbara och konkreta har förstås sina poänger, men handlar det om mig själv är det sannolikt bara de närmast sörjande som bemödar sig om att läsa och lyssna. En kändis, däremot, kan fånga en stor skara läsare med redovisningar om ytans glans och den världsliga framgångens krävande, men heroiska, insatser som självfallet bara huvudpersonen besitter. Och det är just så upphetsande som det låter och det blir i värsta fall bara värre om alltsammans dessutom handlar om skribentens liv från A till Ö. I en rikssvensk kontext kan man konstatera att SJÄLVbiografier per definition ofta är tröstlöst ensamma beskrivningar.

Det ligger en uppenbar fara i att som skriftställare fastna vid det självklara och övertydliga, att ordmåla sin offentliga bild i förföriska och paranta meningsparader. Vem vill väl inte framstå som kunnig, klok och kreativ och helst inte alls som konstig, klåfingrig eller kortsynt! Och när man nu en gång själv (...) greppar pennan kan man ju samtidigt passa på att putsa bort de där värsta klantigheterna. Men märkligt nog är det just livets skuggsidor som ofta intresserar läsaren. Den här litterära trenden har under ett antal år ökat så till den milda grad att man nu fallit i det andra diket. Nu är det ingen hejd på allt elände skribenten varit med om – hopp över skaklarna, slitsamma skilsmässor, osannolika diagnoser, ekonomisk bankrutt och brutala övergrepp spökar i de annars så eleganta salongerna. Läsaren gottar sig i andras tragedier så till den milda grad att författarpiedestalerna står som spön i backen. Livseländet som litterär genre.

Och nu har jag  själv (!!) också fallit i det diket! Som sagt, inte en kotte skulle bry sig om Mao's självbiografi, inte ens en välskriven och språkgranskad sådan. Men som bokstavstrogen ordvrängare med akut skrivklåda kom jag dock på en genial lösning. Nej, jag ska inte skriva en självbiografi, men nog en själsbiografi. S i stället för v. Och plötsligt uppenbarade sig livslandskapet framför mig i en helt ny dager. Eller egentligen bakom mig, kanske inom mig, jag vet inte riktigt var. Jag började betrakta och skriva om de bilder och trailers som flimrade förbi under pannloben, som om jag tittade på ett antal kortfilmer i gränslandet mellan fantasi och verklighet, mellan färg och svartvitt, mellan hud och himmel. Hud & Himmel blev sedan också det nästan självklara namnet på boken, som en positionsbestämning, som en känslomarkering. Men för att krångla till det hela formulerade jag också en förklarande underrubrik: En essä om själens speglingar på kroppens yta.

Hud & Himmel är alltså ett försök att skissa ett själsporträtt, att beskriva några händelser och upplevelser i livet som jag sett dem i min inre biograf, eller kanske drömt om, och som på många sätt format min personlighet. Den röda tråden är den sköra huden, den rodnande, den sönderskrapade, den patologiska, den lena och kontaktsökande. Den gudomliga. Och som motvikt och varnande exempel – den vita skamhuden och den stela ansiktsmasken. Huden som kroppens skal, givetvis, men i synnerhet huden som psykets hemvist och livets hängmatta. Den konkreta huden, och huden i överförd bemärkelse. Huden som det synligas och det osynligas gemensamma nämnare. Huden som människans evighetssignum.

Illustrationerna: Huset mina föräldrar sommartid hyrde i Hangelby, Sibbo. Här fläktades storstadsbarnet  av solvindar som tillfälligt kunde hela ett söndrigt kroppspaket. | Jag själv, tre månader, julen 1948. Fotografierna är manipulerade i Photoshop.

by Magnus Lindholm