Ljust så!

 

Det är nästan i mitten av mars och jag befinner mig just nu mellan mångt och mycket: mellan vinter och vår, mellan i går och i morgon, mellan hopp och tvivel, mellan fasta och uppståndelse. Och inte minst: mellan manus och tryckt bok. Oxveckorna, de som förr segade sig fram med pälstung sävlighet, svichar nu framåt som skateboardåkaren med seglet på marsisen vid Hertonäs strand – det går tidvis med en väldig fart för att sen plötsligt göra en tvärgir och stanna upp. Att solen skiner där någonstans bortom täta molnbankar glädjer mig inte speciellt mycket och inte blir det så mycket bättre när jag skurrar fram med gasbilen i huvudstadens centrala delar. Gatuarbetena i Havshagen har nu pågått minst ett par år och något slut är svårt att skönja. Bron över Kronbergsfjärden – den som syns i fjärran bakom skateboardåkaren – har visserligen vuxit ordentligt men vi får vänta åtminstone till hösten 2025 innan det går att åka spårvagn över vattnen mellan Degerö och Havshagen. Eller cykla. Eller gå. Och aldrig kommer jag att få köra bil över bron. Nej så roligt blir det trots allt inte. Aldrig någonsin.

För att nu inte tala om gatuarbetena på Mannerheimvägen, speciellt mellan Riksdagshuset och Operan, och ännu längre bort i Tölö. Nej, dem ska jag inte tala om. Men nog lite nyfiket notera att Aktiahuset mitt emot Tre Smeder och Studenthuset håller på att rivas. Förutom att jag satt ett par år i grannhusets översta våning (strax till vänster om Hbl-tornet – se foto nedan) och ugglade ut från Kyrkpressens fönster så var jag i slutet av 1960-talet en flitig gäst i Sparbankens Pang-klubb som residerade i det som nu bara är ett betongskelett. Citycity var mitt revir från första början. Mamma jobbade på Stockmann mitt emot, pappa på restaurang Royal i Svenska Teatern hus ett par hundra meter härifrån. I tonåren utvidgades denna livssfär till mellersta Tölö. Från mitt fönster i korsningen av Runebergsgatan och Tölögatan kunde jag se ambulanserna skrikande köra fram till Tölö sjukhus, på den tiden landets kanske främsta traumasjukhus. Nu är också det ett minne blott och kvarteret ter sig idag som en hjälplöst urspårad obduktion.

Världen vrider och vänder sig, våndas och väsnas, men släpper också fram allt mera ljus. När vi för tolv år sen flyttade från citycity hit till Andberget vid Hertonäs strand och konfronterades med gravröset från bronsåldern bara fyrtio meter från terrassen, var åtminstone  jag lite tveksam. Smått suspekt, och lite ruggigt var mitt första intryck. Med åren har jag vant mig och idag är det en påminnelse om historiens lusiga framfart och att tiden åtminstone ibland står nästan stilla. Och det kan vara en bra påminnelse för en orolig själ och en ännu oroligare kropp. Landskapet förändras med fart, och något långsammare även min varelse. Men min kropp ska inte nermonteras eller rivas utan så småningom tvärtom uppgraderas för att passa in i det ofattbara eviga livet.  Och det är en insikt som är svår att ta till sig när ett virrvarr av byggnadsställningar, provisoriska gångbanor och brutala betongmassor dominerar de platser där livet en gång pulserade och hudar snuddade vid varandra. Bengt Ahlfors skaldade i Lilla teatern-revyn I våras (premiär 1963), med Helsingfors i fokus, bland annat om Felix Nylunds berömda Tre smeder-staty: Helsingfors är Studenthusets smeder som aldrig blir klara med sitt jobb; ett evigt dokument över kommunal arbetstakt. En kreativ nytolkning i vår andefattiga tid kunde i ljuset av denna byggnads- och renoveringsiver kanske vara: Här bereder sig Kropp, Själ och Ande för en gudomlig framtid som för evigt kommer att bestå.

Telefonfoton: Segelförsedd skateboardåkare vid Hertonäs strand | Bakom Tre smeder: Aktiahuset på Mannerheimvägen som ska få ge plats åt ett nytt kontorskomplex. | En gång landets främsta traumsjukhus, Tölö sjukhus, skattar åt förgängelsen. | Blåggaren på Andberget i den bleka marssolens sken (foto: VS).