Speglingar
Om det inte skulle låta så pretentiöst kunde jag jämföra detta regelbundna bloggande med Johan Sebastian Bachs hektiska kompositionsvärv: kantater, motetter, preludier och fugor, sviter och ouvertyrer – nya verk varje vecka. Precis 200 år efter Bachs död, 1950, debuterade Charles M Schultz med den så småningom världsberömda tecknade serien Snobben, även den framsprungen ur ett dagligt tecknande och tänkande som under många år resulterade i en seriestrip per dag. När jag nu fotograferar och bloggar mer eller mindre varje dag följer jag alltså en kulturtradition som heter duga. Eller åtminstone Bach och Schultz.
Efter denna något skruvade inledning är det ingen större svårighet att slira in på dagens egentliga sidospår: Om lusten, och svårigheten, att leva i två olika världar – min vardagliga och min bloggade. Det är nämligen så att det som i bloggen ser ut som min vardag bara till vissa delar är det och vice versa: Min vardag har blivit ett enda långt bloggbläddrande som förefaller nästan verkligt men egentligen är en ganska allvarlig lek med tiden och rummet. Låt mig förklara.
I denna sinnesförvirrade värld där röster och gester överträffar varandra så till den grad att ingenting riktigt går att uppfatta och greppa, kvarlever bara de konstnärliga produkter som nobelpristagaren Orhan Pamuk beskriver med ordet "signatur" – konstnärens unika sätt att beskriva verkligheten. Pamuks utgångsläge är givetvis litteraturen i allmänhet och romanen i synnerhet och han konstaterar sålunda att "... författaren är som allra mest närvarande i texten vid de tillfällen då man som läsare är som mest omedveten om honom". Och det beror, säger Pamuk, på att vi som läsare är så övertygade om den fiktiva väldens realitet att vi förväxlar den med verkligheten.
På liknande sätt skulle jag önska att bloggen kunde fungera. Ingen vill bli skriven på näsan, i alla fall inte medvetet, och ingen blir glad av att ständigt bli påflugen av en känslokall och självupptagen besserwisser. Men i bästa fall, och i synnerhet just i bästa fall, kan bloggen fungera som en läsarens spegel, där hen kan tolka och ta till sig bloggens tankemässiga och visuella detaljer allt efter egna behov och ambitioner. Det viktiga är inte att bloggproducent och bloggbläddrare möts i totalt samförstånd, nej – och här använder jag igen Orhan Pamuks retorik: "(För) någonstans i vårt medvetande vet vi att denna brist på hundraprocentig enighet mellan läsare och författare är romankonstens själva drivkraft." Enligt Pamuk finns det två sorters romanläsare: De fullständigt naiva som läser allt som om det vore en självbiografi, och De fullständigt sentimentalt reflekterande som tror att de läser en fiktiv berättelse fast det är en självbiografi. Och nobelpristagaren kommer med en uppriktig och allvarlig reservation: "Jag skulle vilja varna er för sådana läsare, för de förtar själva nöjet med att läsa romaner."
För att återknyta till den blåa kontexten kan läsaren lämpligen byta ut Pamuks sista ord mot bloggar. För visst ligger en del av lusten med bloggandet, åtminstone för mig, i det faktum att olika verkligheter – känslomässiga, intellektuella, visuella – ibland glider helt mödolöst in i varandra. I själva verket tror jag att det är just så bloggen kan fungera allra bäst – som en kvalitetstestad reflex i tankedimman.
Turturduvorna, som väl egentligen är ett par ringduvor (Columba palumbus), är fotograferade precis utanför min ytterdörr här på Andberget i Hertonäs strand. Jag kallar dem Stina och Sven Dufwa. Ibland, men bara ibland, besöker de terrassen och då också mycket försiktigt och ständigt uppmärksamma på ljud och snabba rörelser. | Charles M Schultz´ fenomenalt roliga, rörande och livskloka Snobben & Co har följt mig åtminstone 50 år. I år firar Snobben 70-årsjubileum och i år är det också 270 år sedan Johann Sebastian Bach fortsatte in i evigheten: Båda långt borta i tid och rum men i högsta grad levande under huden.
Klara, färdiga…
Så bryter jag nu högtidligen ett outtalat löfte om att aldrig någonsin figurera på nätet. Förklaringen till denna min plötsligt påkomna cyberokänslighet är ytterst egoistisk och enkel: Jag söker kontakt med omvärlden och mig själv. M.a.o. ska jag formulera meningar och visualisera landskap, yttre och inre, som i bästa fall gör min egen tillvaro lite mera begriplig och hanterlig men också väcker genklang hos bloggbesökaren.
Så vad kommer MAOs BLOGG att handla om? Det yttre ramverket är ett slags dagbok, eller rättare sagt en kalender. Varje dag är ett liv – vi föds på morgonen, lever på dagen, drar oss tillbaka på kvällen. Och dör på natten. Följande dag uppgår vi igen och cirkusen fortsätter så, dag efter dag. Varje dag är livsviktig men egentligen serveras vi bara ett visst ramverk – innehållet måste vi på olika sätt själv skapa. I arbetslivet sker det mer eller mindre automatiskt men för pensionären, den arbetslösa, den sjukskrivna, den bortgglömda, den ensamma, är det mera utmanande. Jag vet, jag har själv varit ytterst aktivt med i arbetslivet på många olika plan och platser, och som pensionär har jag tidvis stött på det rakt motsatta; tystnad, brist på fokusering, ensamhet, tystnad, villrådighet, kluvenhet, tystnad, irritation, tystnad. Mycket tystnad.
Med bloggens hjälp lägger jag nu upp ett slags ramverk för mig själv som jag gärna delar med dig. Varje dag noteras den aktuella Temadagen (officiella, mindre officiella och helt självpåhittade) och Dagens citat – även de i en mer eller mindre seriös ton. Likaså injicerar jag en gång i veckan mina egna missförstådda Mordspråk på bloggarens känsliga hud, och aktiverar hjärncellerna i en koncentrerad Temadagsessä. Därmed är en slags känslomässig och intellektuell första-hjälp fixad och vi kan övergå till Livets allvar.
Jag kommer att återkomma till det i olika former men noterar det redan nu: Världens händelser så som de exponerar sig på våra tv-rutor, på nätet, i pressen och i vår närmaste omgivning går djupare under huden än vi mången gång är villiga att medge. Jag försöker hantera det på lite olika sätt och här på bloggen sker det på några olika geografiska och mentala nivåer: Terrassen, Environgerna, Staden och Världen. Med texter och bilder beskriver jag min dagliga omgivning, men rör mig också tidvis längre ut i periferin. Detta är mina personliga UTsikter. Av dem följer, i bästa fall, vissa INsikter. Och må det sägas redan nu som ett slags programförklaring: Människan är en själ som har ett psyke med en kropp som skal. Jag kommer alltså att åka bergådalbana både i yttre miljöer och inre landskap väl medveten om att allas våra verkligheter skiljer sig på många punkter. Det vill säga på ytan – under skalet, långt under huden, är vi ganska lika varandra.
Under den första bloggmånaden – November 2019 – har jag ambitionen att varje dag späda på med en ny text. För denna första försöksmånad har jag valt ut ett tiotal offer – du är ett av dem – i hopp om att åtminstone ha några medresenärer på denna första improviserade bloggtripp. Du får gärna reagera efter hand, helst i korta konstruktiva kommentarer per mejl. Jag inser självfallet att här behövs en hel del träning för att inte tappa bort sig i alltför ordrika formuleringar och meningslösa visuella motiv. Må den i allmänhet dystra november nu i stället, för en gångs skull, lysa upp vardagen för både bloggens upphovsman och hans medresenärer. Välkommen ombord!
… nu!
- Mao
[En och annan medmänniska har, förklarligt nog, associerat mitt smeknamn med en viss kulturrevolutionär massmördare på andra sidan klotet, inte minst sedan de noterat mina snedsteg i kulturmyllan. Och jag kan förstå dem: flinten har varit förbryllande lik, liksom det lite rundnätta hullet (för tjugo år sedan) och den hänsynslöst idealiserade självbilden. Men sanningen är denna: Jag fick namnet redan i unga vuxna år efter en liten patient på en vårdanstalt för funktionshämmade barn. Enligt en vårdare där var jag väldigt lik en kille som kallades Mau, och så började hon kalla mig Mao. Sedan dess har alla i utvecklingen störda människor mitt tysta stöd – vi har något mycket grundläggande gemensamt].
[Ugo Rondinones utställning ”everyone gets lighter” i Konsthallen i Helsingfors har pågått hela hösten och avslutas den 17 november. Hans hyperrealistiska clowner rör sig, eller rättare sagt befinner sig, i olika vardagliga situationer. I stället för stor glädje och djup sorg speglar deras ansikten och kroppar närmast stort lugn och eftertänksamhet. Ja, de är nästan melankoliska. Jag känner stor sympati med dem].