– Utbildningen och teaterarbetet har sedan studenten 1996 gått sida vid sida. I universitet inledde jag med att läsa socialpolitik, samtidigt som jag började med skådespelandet. Studierna drog ut på tiden men resulterade så småningom i en magisteravhandling (med högsta betyg, red. anm.) i socialt arbete om invandare och teater. Där kombinerade jag mina intressen för det konstnärliga och det akademiska. Men det är nog åt musiken, sången och skådespelet, som jag ägnat nästan all min professionella tid. Men socialt arbete skulle jag bra kunna tänka mig ännu, gärna i kombination med skapande verksamhet, till exempel i fängelser.

Marika Westerling är den ena av VISUM-konsertens två solister (se konsertannons lite längre ner i blåggen!). Det är som sångerska med inriktning på musikteater som hon gjort sig känd på både finska och finlandssvenska teaterscener. Språket var en utmaning: de första finska föreställningarna var en form av regelrätt språkbad. Det allra första framträdandet i en musikal var i Les Misérable på Stadsteatern i Helsingfors, och språkbadet fortsatte som Maria i West Side Story i Jyväskylä. Idag känner hon sig ganska bekväm med finskan, kantigheter har slipats bort. Den professionella musikutbildningen har hon fått vid Musikteaterlinjen vid Royal Academy of Music i London (2004) efter att ha jobbat ungefär fem år som skådespelare i musikaler i Finland.

Jag fick höra om utbildningen i London av min sånglärare som kände huvudläraren där. Och så var jag och tog sånglektioner av henne i London och hon förelog att jag kunde söka till Royal Academy of Music. Jag var faktiskt den första finländaren på den linjen som studerade där, senare kom också Martin, till kapellmästarlinjen, och andra. Av vår årskurs på ca trettio var fem från andra länder än England. Mycket handlade förstås om sång och hur man kan tolka texter i musiken, och det är britterna bra på. Men också drama och dans och musikteaterns historia var en del av utbildningen. Första uppdraget efter examen var att sjunga i en kör med Elton John …

Och nu, nästan tjugo år senare: VISUM. Vad är det utmanande med dessa sånger i Visans gränsmarker?

Här rör vi oss verkligen i Visans gränsmarker, och det är jätteroligt. Det är som musikalfacket när det är som ledigast. Av ”Alla människors vals” får jag till exempel vibbar av ledmotivet i filmen Paraplyerna i Cherbourg. Jag är ju inte en sångare i den klassiska genrén men kan göra den stilen på mitt eget sätt. Och såna sånger finns här också. Till exempel de fyra höstsångerna (”Höstljus”) till Bez Zilliacus texter är skriva över ett ganska brett register och det är inte alldeles självklart var i rösten man placerar berättelsen, så att det flyter. Det är en utmaning, en inspirerande och bra utmaning. Jag tycker om att kombinera stilar, att röra mig i sångens olika gränsmarker. Och det får jag göra i VISUM.