Som branta ljuskäglor genom en delvis öppnad gardin lyser några brev upp tillvaron i huvudpersonens verklighet. Glimtar av andra verkligheter gör sig påminda, främmande världar som är märkligt välbekanta. Ordet Rabulist dånar i bakgrunden, men det som gestaltas i text och bild är tre själar som vänt ut och in på sig själva, som inte nöjt sig med det uppenbara och självklara, som bejakat de motstridiga känslorna i kroppen och i stället utvecklat en sensibilitet som lyfter och bär. En hud som håller.

Det här åttonde avsnittet här på nätet av min senaste bok Hud & Himmel.

 

 

FILM 6, scen 1, Julius brev.
[Musik: Reinhold Felix von Willebrand: Långsamt som qvällsskyn mister sin purpur. Text: Karl August Tavaststjerna. AlarikUggla, baryton]

Helsingfors torsdagen den 5 augusti 1931

Bäste Bror och Vän!
Varmt tack för den vackra blomsterhälsningen på min jubileumsdag! Det glädjer en gammal man – 75 år! – att så här på livets höst bli ihågkommen, inte bara för eventuella samhälleliga meriters skull, men, som jag uppfattar vår vänskap, speciellt för den uppriktiga förståelsen över tids-, klass- och andra samhälleliga skrankor, och som vi båda nogsamt vet, inte är någon självklar gåva. Mycket kan en människa åstadkomma, många meriter kan hon samla på sig, men utan vänskap, utan sant broderskap står man ställd mot väggen oförmögen att tillta sig något vettigt. Det är ett faktum som blir så mycket uppenbarare ju färre de hjärtliga relationerna blir. Och färre blir de ohjälpligt med åren.

Idag, när jag även lämnat nästan alla förtroendeuppdrag och almanackan knappt innehåller några anteckningar av värde, framstår förtrolighet och frändskap i en alldeles speciell dager. En jubileumsdag innebär då inte bara en festlig inramning på en grå och tyst vardag utan framförallt blir den en påminnelse om alla de ljusglimtar som ett slitsamt liv också bjudit på. Ja, du vet uttrycket: ingen saknar kon förrän båset är tomt, men det är ett faktum. Kanske inte ett bittert faktum, men dock ett faktum. Men jag måste genast tillägga att det är en sanning med modifikation. Det är också mycket jag inte saknar. Som till exempel oförståelsen, egennyttan, närsyntheten, den politiska hätskheten, ”arvets” angelägenhet, ”blodets” betydelse. När man i riddar- och adelsståndet påstod att jag med blixt och dunder försökte skrämma vårt folk med faror som inte hörde hemma i storfurstendömet var det förstås ett uttryck för ett tankesätt som hade sin grogrund i tidigt 1800-tal. Men, för böfweln!, då skulle vi bemöta 1900-talets utmaningar – herrarna var hundra år efter sin tid!

Ja, du förstår, jag kan fortfarande bli upprörd över detta inskränkta tankesätt, denna förskansning i privilegier och förmåner, att höra alla dessa högljudda röster som sedan barnsben matats med silverskedar. Fastän jag knappast uppskattade det då måste jag tillstå att fars uppfostringsmetoder formade mitt tankesätt och min person i så måtto att jag redan i mycket unga år kunde ta självständiga beslut. Att som åttaåring i Haminanlax sitta i en roddbåt som var fäst med ett tre meter långt rep i bryggan var både lite skrämmande och förbryllande – fri, men ändå inte fri. Nästa år förlängdes repet till fem meter och ytterligare ett år senare – jag var då tio år – var repet tio meter långt. Det var först när jag fyllt elva år som jag fick ro på egen hand, och det bara i den inre delen av viken, och när det fanns en vuxen i närheten. Lika var det med geväret jag fick som åttaåring; först fick jag inte röra det utan fars närvaro, så småningom kunde jag gå omkring med det på axeln, men skjuta – det blev aktuellt först när jag fyllt tolv. Allt skulle ske stegvis, det var som att vandra i en trappa.

Nej, jag ska inte belasta Dig bästa Vän med mina barndomsupplevelser, de, liksom hela uppväxten, hör ju förra seklet till. Men det slår mig nu med nästan överjordisk tydlighet: vilken ofattbar utveckling har vi inte genomlevt de senaste decennierna! Där Leo Michelin från sin statsmannaposition i första hand var en konstitutionalist – och visserligen också en röst för många svaga i samhället! – gick jag tidigt in för att explicit stärka arbetarnas position. Och det skulle knappast ha blivit min livsuppgift om jag inte redan som tonåring haft möjlighet att resa till Tyskland.

Du förstår, intresset för hantverk låg djupt inte bara i familjetraditionen utan i hela den bygd i östra Finland där jag växte upp. I de savolaxiska herrgårdarna stod hemslöjd och teknisk skicklighet högt i kurs och med en far som var speciellt bevandrad i metallarbeten blev jag tidigt präglad på detta manuella arbete som satte kropp och material i en alldeles speciell relation till varandra. Så när jag sedan som 17-åring med ett 800 marks stipendium från Senatens manufaktur- direktion i bakfickan styrde kosan mot Nürnberg var jag redan i så måtto preparerad att både lässtudier och arbetspraktik inte beredde mig några större svårigheter. Och det trots att jag var mycket närsynt, som Du säkert kommer ihåg. Ja, du minns att jag till och med hamnade i Blindskolan – Matilda Linsén var för övrigt en förtjusande och förståelsefull lärare – men inte långt efter det fick jag samtidigt delta som lyssnande elev i Normallycéet. Den svaga synen stärkte troligen mina övriga sinnen, inte minst hörseln, och med den säkert också fantasin. Jag blev tidigt upptagen av att skriva ner mina tankar och intryck, att formulera mig i ord och meningar. Och det var givetvis också grunden till att jag i vuxen ålder kom att besitta så många ordförandeposter i föreningar, kommittéer och stora hantverksmöten. Det som en gång kändes som en brist och begränsning visade sig vara en välsignelse och väg framåt, uppåt.

Ja, livet bjuder på märkliga händelser och en lång rad till synes nyckfulla sammanträffanden. Som detta att vi båda ägnat Arbetet så stor uppmärksamhet, du i din forskning och jag i min praktik. Men inte bara det. Båda bär vi på ett socialt patos och ett rättvisekrav som – och det slår mig nu – kanske har sitt ursprung i de många regelstyrda barndomsupplevelser som vi snuddat vid tidigare. Du har talat om dessa söndriga hudar som måste ersättas med andra hudar. Mina ersättande hudar har varit Rimlighetens hud, Rättvisans hud, eller för att använda ett modernare och specifikare uttryck, den Socialpolitiska huden. Ja, det är kanske mitt eftermäle – att jag lyft fram och omslutit en arbetarklass med en hinna som andas och känner och som synliggjordes i en tid då blått blod var viktigare än en känslig hud. Den metaforen kan dock leda tanken i fel riktning, som om vi förflyttat oss från ett tryggt och ”innerligt” tillstånd till en ytlig och osäker samhällssituation. Men ingenting kan vara mera felaktigt än det. Arbetarklassens förbättrade arbets- och livsvillkor är bara början på den demokratiprocess som nu måste gå vidare, fördjupas och förfinas. Tillsvidare har vi hållit oss till kropp och yta, till kollektivet, längre fram måste vi också diskutera och hantera själ och personlighet. Men det är inte ett uppdrag för mig, därtill räcker min livstid inte till, ej heller min förmåga.

Just nu räcker min förmåga bara till att än en gång tacka för blomsterhälsningen, och för vänskap över tid och rum. Må arbetet ge Dig ro och lisa, och behövlig hud på näsan vid behov. Det behöver en samhällsförbättrande rabulist – känslighet och mod. Idag har jag bara känsligheten kvar. Men också det kräver ett visst mod.

Lev väl! – Julius

 

 

Scen 2, Breven från Alex.
[Musik: The Blues Ain’t Never Gonna Die. Mike Griffin & The Unknown Blues Band]

Första brevet. Onsdagen den 13.11. 1991.
Med anledning av ditt tackbrev – oförtjänt är jag, det var en så liten sak att skriva – vill jag dock nedteckna några reflexioner om detta med anledning av att min senaste bok nu är färdig i korrektur. Och jag noterar detta inte minst i vetskap om att du också kämpar med texter i tryckt form. Kanske mina bekännelser kan vara till någon nytta, knappast till glädje; så pass konfliktfyllt är detta skapande som du ju redan vet.

Just nu, när jag släppt ifrån mig manuskriptet, infinner sig en märklig blandning av känslor. Arbetet har pågått, aktivt, i nästan tio års tid och förberedelserna gjorde jag redan för över tjugo år sen. Det har varit en ständig process med dialoger som dragit mig åt olika håll och nu, när tryckpressarna kör igång, inser jag vilken fruktansvärd mängd timmar jag ägnat detta projekt. Och nu släpper spärrarna och en tomhet infinner sig, blandad med olust och ovilja. Det är en vånda även att skriva vetenskaplig text – kommer folk att förstå den, hur mycket ska man förklara för de enfaldiga? Om tanken är att man ska utvecklas med varje bokprojekt – att skriva efter samma mall år efter år är ingen konst – så infinner sig också dessa tvivel varje gång. Men samtidigt, och det är också viktigt att konstatera, vägs denna förfäran upp mot nånting som kan kallas njutning. I slutskedet av ett bokprojekt, när man ser hur puzzelbitarna faller på plats och det stora motivet liksom öppnar sig igen, är det en oerhört befriande känsla. Att i det skedet kasta bort alla gamla utkast, excerpter etc. innebär ett nästan fysiskt välbehag. Och apropå det fysiska: många författare och konstnärer har sina alkoholperioder, mitt skapande hänger samman med ätandet. Fetma och forskning hör intimt ihop med mig, magen sväller som ett tecken på att jag skriver mäktiga verk. Jag borde ha levt på 1800-talet, då talade man om ”inflytelserika magar”. Tidvis har jag spätt på midjemåttet med en konstgjord lösmage, en fetisch (bifogar en bild, ej för publicering).

Mera följer vid behov.
Må väl och lycka till! – Alex.

 

Andra brevet. Fredagen den 3.1.1992.
Ditt samtal nyss gladde mig oerhört och jag inspirerades att skriva lite mera om skapelseprocessens demoniska sida. Du noterar om dig själv att du är en ”soloåkare” och så har också jag alltid känt mig – i barndomen grät jag ofta, sökte mig till skogen, i skolan var gymnastiken i många år rena rama helvetet. Min mage är en medveten protest mot detta frisksporteri och alla dessa idrottsfantaster. Senare har jag upptäckt att jag har själsfränder, att det också finns andra som finner stort nöje i att demonstrera osundhet.

Du undrar hur mycket jag kan styra mitt arbete. Som vetenskaplig forskare grips man ibland av panik inför valet av kursinriktning, åt vilket håll man ska fokusera sina resurser. Och som ett svar på din fråga om människorelationer kan jag enkelt konstatera: i mitt skapande vill jag vara oberoende av människor. Oftast är jag ensam om det tema jag ska behandla och då aktar man sig också för att torgföra det i tid och otid. Jag träffar förstås mycket människor, inte bara i den akademiska världen, och utbyter tankar och material, men de personliga kontakterna är ganska få. Och tidvis väljer jag isolationen alldeles medvetet, för att kunna tänka, men det är till priset av en starkt bankande ångest.

Det här utanförskapet, delvis frivilligt, delvis betingat av traumatiska barndomsupplevelser, har ”i mogen ålder” sedan kunnat svängas till ett slags fördel i t.ex. mina böcker kring barnkultur där min håg står till fantasins och det gränslösa arrangemangets kultur. Du kan ana ambivalensen mellan dessa ytterligheter: barndomens sviktande självförtroende kontra forskarens förmåga att placera puzzelbitarna i nya mönster. Jag tror att det är som en protest mot de vuxnas behov av att, då jag var barn, pressa in mig i sin normativa kultur som jag sedan utvecklats till denna outsider, avvikare, rabulist jag är idag. Du slipar ditt psyke, och tolererar, jag har gått i den motsatta riktningen.

Detta brev helt ostrukturerat, men spontant. Ursäkta utgjutelserna! Mer följer. – Alex.

 

Tredje brevet. Torsdagen den 30 juli 1992.
Ditt brev kom nu på morgonen och jag blev så upprymd av dina texter. Apropå novellen Jordfästningen måste jag genast notera två saker om dig som människa: du är liksom jag en ytterst sensibel människa, men därmed också skyddslös. Det är det ena.

Det andra är att du alltför länge trott gott om andra människor. Och där är vi olika. Jag isolerade mig tidigt, blev misstänksam mot människor, byggde helt enkelt upp murar. Du tycker att livet hakat upp sig, att du inte kommer någon vart framåt. Jag läser just nu The Symbol Theory. Norman Elias dikterade innehållet för sin sekreterare när han var 90 år, blind och oförmögen att själv skriva. Det är en fantastisk studie över människa–symbol–helhet. Läs den! Du måste se dig själv som en pågående process, att aldrig bli färdig, aldrig slå sig till ro, att ständigt förändras. Din klaustrofobiska känsla – liket i kistan som lyssnar på ceremonin där utanför locket – är en konsekvens av skyddslösheten. Musiken är kanske inte det enda sättet för dig till frigörelse. Elias understryker att allt är bara olika sidor av samma verklighet. När jag läser novellen Jordfästningen (trots något ymnig ordrikedom) börjar jag luta mot att litteraturen kanske kan frigöra din kreativitet. Med sensibiliteten och en lite mera stram hantering av ord som utgångspunkt. Vad tror du själv om det? Och kanske inte bara litteratur och musik men mycket annat som fokuserar på estetiken, alla dina resurser. Men med språket som det starkaste uttrycksmedlet. Må mycket väl, du är din egen auktoritet, du är inte ensam!

– Din vän Alex.

 

Fjärde brevet. Lördagen den 6 mars 1993.
Det har varit en orolig natt, maran har ridit och ute är det fortfarande mörkt. Gamla sår, som jag trodde var helade, har rivits upp, det är hemskt. Ja, det handlar om allt det där du redan känner till, som hände för tio, tjugo år sen. Maktkampen. Och nu – bugandet och rövslickandet bara för att komma åt min kända person, för att använda mig som en skylt när de själva mesta tiden drar sina gnisslande stolar på blanka styrelsegolv. ”Gästprofessor” och ”prisbelönt forskare” låter förvisso imponerande i deras öron. Förtalen och åsidosättandet av inte bara min kompetens utan också några andras – du vet vem jag syftar på – är plötsligt liksom bortglömda. Vilket påminner mig om en nybliven professor som öppet led alla helvetets kval för att han måste sitta i universitetets konsistorium och lyssna till allt dumt prat som de andra professorerna hasplade ur sig. Till sist fick han läkarintyg på att hans psyke inte klarade av dessa veckomöten. Och efter det visade sig professorn aldrig mer där! Du förstår – en konstnärssjäl mitt bland dessa futtiga, intriganta och petiga paragrafryttare! Jag har min strategi klar; min svällande fetma tillåter mig inte att delta i dessa andefattiga och byråkratiska sammankomster som dessutom ofta sker dagstid när jag har viktigare saker att ägna mig åt. Jag ska ringa min husläkare och be om ett intyg. HA!

Ja, det är inte bara sorgligt, det är tragiskt. Hela mitt liv har jag kämpat för att duga till någonting, inte bara som forskare utan också på många andra livsområden. Och nu när strålkastarljuset lyser på mig vill jag bara gå åt sidan. Tåget har lämnat perrongen, ridån har gått ner, föreställningen är slut. Och jag tänker så här: brister det på ett håll måste man våga ta steget åt ett annat, hoppa från ett isflak till ett annat, staka sig vidare. Man måste våga hoppa. Och man måste våga hoppas.

Tack för att du finns! Det är en lisa för själen att få skriva till dig, få lätta på bördan. Dra dig inte för att be om råd och hjälp om du behöver det. Vi ses på symposiet den 25:e! – Alex

 

Femte brevet. Torsdagen den 22 april 1993.
Efter all uppståndelse och prisbelöning av den senaste boken vill jag i vår ständigt pågående dialog om kreativiteten tillägga ytterligare en puzzelbit: framgången. Jag undviker som pesten dessa offentliga framträdanden som bara påminner mig om allt det som föregått uppmärksamheten: ångesten, hopplösheten, den jagande oron, medmänniskornas oförmåga att förstå. När boken sen kommer ut är det som om den skulle börja leva ett eget, självständigt liv långt från mitt inflytande. Javisst, jag måste förstås erkänna att alla dessa uttryck för erkänsla och framgång stärker ens självkänsla, men själv upplever jag att jag bara svingat mig upp till en högre platå dit andra har ännu svårare att följa. Skulle jag vara (ännu mer!) elak skulle jag slå dem på fingrarna när de försöker komma ovanför klippkanten.

Nej, man ska inte vila på lagrarna (ett förskräckligt uttryck!). Alla dessa utmärkelser är egentligen bara ridåer mellan i går och i morgon och fyller på det sättet en funktion. Men så fort ridån gått ner första gången försvinner jag i kulisserna, ut i mörkret. Så att när ridån nästa gång går upp är scenen tom och den applåderande publiken undrar vart huvudpersonen tagit vägen. Nej, jag vill inte vara beroende av applåderna. Och min hjärna är min privata egendom.

Om några veckor är studieperioden slut och med vemod ska jag lämna mina älskade studenter. Sedan ska jag vila hela sommaren på sommartorpet, skriva något lite och planera. Och så blir det rivstart på hösten med ett par nya projekt.

Må väl, håll fanan högt. Och lita på dig själv! – Din förtrogne, Alex

 

 

Scen 3 Brevet från Valdemar
[Musik: Erik Bergman: Den heliga oron, text: Solveig v. Schoultz. Lilli Paasikivi, Helsingforskvartetten]

Kajsas udde, söndagen den 22 december 1996.

Bästa Broder!

Må jag genast inleda med det viktigaste – ett stort och innerligt tack för alla praktiska insatser, både före, och under begravningen i förrgår! Utan ditt engagemang hade det sannolikt barkat helt åt fanders. Jag har via några kära vänner, bland annat paret Wallgren som du ju känner väl, blivit informerad om de byråkratiska turerna, både vad gäller fonden och de kyrkliga myndigheterna. Jag vet allt om de mått och steg man måste vidta för att skapa ett musikaliskt verk, men måste erkänna att byråkrati och papper aldrig intresserat mig. Du förstår, tonsättandet kräver full koncentration på form och innehåll och då måste man låsa in sig i sin kammare och inte vara tillgänglig för den larmande yttervärlden. Utan tystnad uppstår ingen musik. Det här förstår ju inte folk i allmänhet, det ska brassas på med ljud och oljud stup i kvarten. Ja, som du kommer ihåg, till och med på Klubben när vi senast åt lunch där. Ja, det är förskräckligt med detta skrålande och skrikande, jag betackar mig för dylikt tidsslöseri.

Jag har inte riktigt fattat att Margareta är borta. Trots den långa sjukdomstiden gick allt så snabbt på slutet. Hon klagade ju aldrig och först nu anar jag hennes kamp, en kamp med tiden och sig själv, kanske också med mig. Vi stod varandra så nära, en gemenskap som fördjupades med åren. När jag nu ser bakåt slår det mig att jag kände hennes skaparådra som min, men att mycket av hennes personliga känslor och upplevelser förblev mig nästan främmande. En märklig paradox – vi som var så sammansvetsade! Nej, inte svetsade, hellre sammanbundna, ihopfogade, förenade. Det fanns inga måsten mellan oss, inga tvång, inga krav. Vi var helt fria tillsammans. Två med en gemensam nämnare: konsten. Hon var inte bara poet och pedagog, hon var framförallt en levande, sann, människa. Språket var hennes svärd och lykta. Och så ägde hon en själ som genomskådade all falskhet och inställsamhet. Hon uppskattade ditt arbete, samtidigt som hon beklagade sig över de moraliska och fysiska övergrepp som du blivit offer för. Jag kommer ihåg att hon nämnde detta efter ett av dina besök här hos oss tidigare i höstas. Hon var uppriktigt bekymrad över de rykten som florerade runt dig.

När det gällde henne kunde man på ytan bara ana en och annan vindpust. Men det var i en annan värld, onåbar för oss andra, som hon tillbringade sin tid och sina tankar. Jag fick tillträde till dessa slutna rum, eller kanske det skulle vara riktigare att säga: öppna landskap, när jag tonsatte hennes dikter. Vi hade mycket gemensamt, framförallt detta saliga silentium som den skapande själen suktar efter.

Nu är hon borta. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen med all min tystnad. Jag tänker på hennes sista månader, sista veckor, den sista dagen. Jag satt där vid hennes sjukhussäng, hon var alldeles vit i ansiktet, kroppen tunn och skör som en fågels. Jag höll hennes hand, hon hade svårt att prata, hon såg ut att sova. Men så öppnade hon ögonen, tittade rakt på mig, och sa med viskande röst: Jag älskar dig! Och så dog hon.

Det var som att handlöst falla genom himlataket, på en gång helt overkligt och samtidigt så glasklart som om inga gränser mera fanns. Ja, för bråkdelen av en sekund öppnades Evighetsporten, men inte för mig. Det finns knappast något värre öde än att tvingas stanna här utanför. Att se och förstå, men inte själv stå i tur. Och ändå har jag snuddat vid denna tankevärld förut, när jag tonsatte bitar ur den tibetanska dödsboken. Eller varför inte också i hennes dikt Den heliga oron som jag gav en musikalisk kappa. Men nej, med ord och toner kan mycket förklaras och beskrivas men inte denna dödens dörr. Det gudomliga ligger bortom mänsklig förmåga att beskriva och greppa, det förstår jag bättre nu. Och nu är det för sent att ens försöka.

Jag ska inte belasta dig med fler utgjutelser här i skarven mellan begravning och julafton men jag vill till sist ändå tacka dig för ditt tålamod och din omsorg om mitt väl och ve, speciellt de senaste månaderna och veckorna. Vår brödramåltid timmarna efter Margaretas sista ord var helt säkert himlaarrangerad. Jag talade som om orden aldrig skulle ta slut, det inser jag nu, och du lyssnade, fångade upp mina tankar och meningar. Och alldeles lätt kunde det inte ha varit – snaps och vin har en tendens att röra om i grammatiken. Men vi hade en minnesvärd stund tillsammans, många timmar faktiskt. Och alla dessa blomsterförsändelser – var hittade du alla vaser!

Tack broder, änglasänd! Jag ska nu gå till vila, lämna min kropp i Morfei armar. Jag vet inte om jag vill vakna upp efter det, men det lär jag inte få bestämma. Just nu är jag ett fjun på ett oändligt hav utan horisont. Ingen gårdag, ingen morgondag, bara ett meningslöst nu. Döden är.

Din vän och broder

Valdemar