Kära hjärtanes!

 

Han bor i aphuset på Skansen i Stockholm. När jag, och ett tiotal andra turister, hälsar på i hans inhängnad sitter han för själv på en plankkant och ser lite bortkommen ut. Eller, ser ut och ser ut … det är så jag tolkar den lite bekymrade minen, den ensamma positioneringen. Och så är det ytterligare nånting som inte riktigt stämmer, vad vet jag inte riktigt. Men jag börjar fotografera honom i närbild och då kommer en djurväktare fram till mig:

– Han heter Chromo.

– Chromo?

– Han har ett kromosonfel. I stället för lång och smal är nosen kort och trubbig. Sånt händer ibland.

Och nu ser jag ju det också. Profilen påminner om en hunds, mops eller nånting liknande. Nej, men … och jag känner en smått patetisk ömhet för denna olycksdrabbade ringsvanslemur, en av mina favoriter bland primaterna. Huruvida hans långnosade släktingar och vänner behandlade honom annorlunda vet jag fortfarande inte. Kanske hans solistiska placering en liten bit från kumpanerna bara var tillfällig och alldeles självvald. Men mina psykologiska projektioner får styrfart av denna lilla genetiska kullerbytta och jag kan inte låta bli att känna varm sympati för hans smått avvikande, och i mina ögon charmiga, utseende. Det är lätt att projicera sina egna känslor på andra, och det gäller även djur. När jag ser en smått avvikande varelse tänker och talar jag till den som om den vore mindre begåvad och i behov av min omedelbara omsorg och omtanke. Det är mycket lull och lall och gullevännen och no, voi, voi. Det låter inte riktigt klokt, och det är inte riktigt klokt.

Inte blir det så mycket bättre när jag en stund senare stöter på denna kuf i Aquariet – en människprofil insvept i fiskfjäll. Och nu är reaktionen inte alls lika hjärtsnörpande. I stället slits jag mellan respektfull fascination inför Guds skaparfömåga och en dunkel aning om jag nog inte har en aning om djupet och vidden i denna vår skapelse. Men jag kan utan alltför stor ansträngning föreställa mig själv simmande där i aquariet, långnäst och tjockläppad, betraktande alla dessa skumma gestalter där på andra sidan glaset. Vem är innanför, vem är utanför, vem är jag, vem är du? Levande scharader.

En som jag däremot förstår mig ganska på är Urban. Och det gäller både hans övertydliga kroppsspråk, ryckiga psyke och andliga ambitioner. Eller för att ta det från början.

Kroppen: Där finns alldeles tydligt en on-off-knapp. On: ett ivrigt, för att inte säga glupskt, smaskande på nötter och liknande delikatesser alterneras med ett plötslig off när kroppen går i stå och stelnar: – Glömde jag att ladda datorn? Vattnade jag krokusen? Stängde jag dörren? Aj nej, jag har ju ingen dator, ingen krokus, ingen dörr, jag är ju bara en en helt vanlig ekorre.

Psyket (Urban tänker): Det mörknar, hösten är här och jag måste äta upp mig lite grann. Och så börjar det vara dags att skaffa mig en ny vinterpäls. Och utöka vinterförrådet. Ska jag skutta till Prisma den här gången, eller blir det K-affären som vanligt?

Anden (husses projektioner): Ibland ser det ut som om han skulle sjunka ner i en inre värld, i ett tillstånd av salighet och gudomlig glöd. Med framtassarna hopknäppta och huvudet lätt på sned – kanske för att bättre höra änglaspelet? – påminner han om en munk insvept i sin kåpa mitt i tidebönens tidlösa tillstånd. Den gudomliga kontakten avbryts dock efter 0,59 sekunder av en svepande blick på omgivningen samtidigt som en halväten jordnöt gör sig synlig mellan de hopklämda tassarna. Verkligheten avslöjas abrupt, men nära var det för ett andligt genombrott, ja sannerligen!

Bland annat det här kan man fundera på idag när mänskligheten uppmärksammar Internationella hjärtdagen – kromosoner, fiskprofiler och Urbans tassar.