Han heter Tage Toll. Tage för att det är ett ”taget” namn, Toll för att det ännu på slutet av 1800-talet fanns någon enstaka Toll sittande där längst ute i ändan på en smal och bräcklig släktgren. Och smått förvirrad och borttappad i den verkliga världen som han är, passar det honom alldeles utmärkt att vara lite tollo. Att Tage Toll är en produkt av fantasin ska inte uppfattas som en ursäkt eller bortförklaring, allra minst som en drift med genetiska föregångare eller deras historiska bravader. Nej, nej, nej – Tage Toll har den allvarliga blicken och de närsynta ögonen stadigt fästade på morgondagen, både den kalendariska och den himmelska.
Tage Toll har en förkärlek för religiöst struntprat, gärna invirat i aforismens skräddarsydda fodral, eller uttryckt som ett nästan begripligt tänkespråk. Om sanningen saknar sälta så ska den åtminstone smaka sött. Tycker Tage Toll, som för övrigt också vurmar för allitterationer. Senaste sommars transpiratoriska temperaturer fick honom att haka upp sig på T: Trendigt trimmad i turkos t-skjorta tillreder Tage Toll te trots terrassens tropikvärme. Men just nu ligger vinterterrassen inbäddad i ett stelfruset snötäcke och Tage Toll tänker mest på alla ljud som inte hörs. Efter ett evighetslångt grubblande plitar han sålunda högtidligt och inåtvänt leende i sitt midnattsblåa anteckningsblock: Som en spindel ljudlöst vakar över sitt nät väntar Gud på att min själ ska fastna i tystnaden. Det är så elegant formulerat att Tage Toll nästan drabbas av religiösa rysningar.
Men i övrigt är Tage Tolls tankekonstruktioner inte mycket att hänga i predikstolen. I brist på mer eller mindre innehållslösa satsbyggnader plitar han därför ner sina självstulna synonymer – ett slags språkets reservdelar – som han eventuellt kan ha användning av i ordfattigare tider: Bönehus – baljväxtskal. Korsdrag – blåst på gravgård. Prästrock– sakral rumba. Men i övrigt, när tanken rullar på som bäst, får Tage Toll en obetvinglig lust att uppfinna hjulet igen. I sitt nymornade väckelsetillstånd skumpar de inre bilderna fram över hans tidigare så torra tankeöken och helt mödolöst formulerar han så till slut dagens – eller kanske det är morgondagens? – sanning: I kroppens hus är själen husbonde. Men fastighetsägaren heter Andén.
FOTO: Väggutstyrsel på Portobello Road i London.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.