En Saga om en Senior

Berättelsen om Tage Tolls tavla är en djupdykning i pensionären TTs vardagsverklighet under en vecka i junis ljusa dagar, från Måndag till nästa Måndag. Tage Toll uppvisar vissa lekamliga (med betoning på lek-) och psykologiska (med betoning på -logiska) likheter med undertecknad, men bara vissa. Även han är pensionär, även han tycker att fantasin ofta är verkligare än verkligheten själv och – inte minst – även Tage Toll undrar vart livet egentligen tar vägen. Dagar kommer och går – men varifrån och vart?! Själv står han vanligen stilla, eller sitter hopkrupen över ett skrivbord eller i en småsliten läderfåtölj och ser allting liksom bara passera. Det mesta flimrar förbi i låg hastighet men ändå tillräckligt fort för att han ska ha svårt att hänga med. Hänga med vart? Med vem? Hur? Varför?

Tage Tolls huvud är fullt av frågor, de flesta lite luddiga i kanten, smått obestämda, oprecisa, men dock undringar. När den yttre världens larm och ståhej knappast ens når fram till Tage Tolls låsta ytterdörr – han bor trots allt uppe på ett berg långt från all rim och reson – får fantasin styrfart av den rådande tystnaden. Tage Toll är en flitig resenär i ett dunkelt inre landskap och en ständigt återkommande gäst inte minst på Självömkans ö, vid Nostalgins branta klippor och på Det olevda livets leriga bakgator. Inte helt utan en viss självgod självupptagenhet speglar han, i skenet av nattens kranka blekhet, sina tunna tankar i själens bottenlösa slam, väl medveten om att svaren knappast dröjer just där.

Men Tage Toll tycker att det finns en lustfylld njutning i att älta det oförklarliga och olösta, ungefär som att upphetsat skrapa en kliande skorv väl medveten om svedan som följer. Om Tage Toll vore en fiskare skulle han snabbt inse att detta hopande och roende inte för båten framåt men nu är Tage Toll ingen fiskare. I själva verket tycker Tage Toll ganska illa om fisk, i synnerhet om den innehåller ben, och vått vatten kan han inte heller riktigt föredra. Tage Tolls vardag är omsluten av alla dessa utmaningar och hinder som andra mänskliga varelser bara skulle rycka på axeln åt. Men Tage Tolls axlar rycker inte, tvärtom är de stela och småömma av all muskelspänning och själsöveransträning. Att det eventuellt just skulle vara själen som hamnat i kläm har Tage Toll knappast ägnat en tanke åt.

Sådan är Tage Toll – inbiten och flegmatisk på en gång. När vi nu öppnar dörren till hans bostad, samtidigt som försommarljuset långsamt breder ut sin skira duk över bergskammen där ute, slår en svagt dammdoftande tystnad emot oss i tamburen. Köksklockans svarta minut- och timvisare ser ut att stå stilla – de pekar just nu på kvart före fyra –  medan den röda sekundvisaren spurtar som en 400 meterslöpare fram i jämn fart runt arenan. Inifrån sovrummet hörs djupa andetag som lite ryckvis avbryts av korta men högljudda snarkningar. Gardinen rör sig sakta av vinddraget från de öppna vädringsluckan. Lång borta skriker en mås.

Den gastkramande berättelsen om Tage Tolls tavla publiceras på blåggen enligt följande:

Måndagen 20.1, Tisdagen 28.1, Onsdagen 5.2, Torsdagen 13.2, Fredagen 21.2, Lördagen 29.2, Söndagen 8.3 och Måndagen 16.3.