En röst ur det fördolda

 

Nu får du nog börja skärpa dig lite mindre! Nån oordning och oreda får det verkligen vara, även i en bloggares huvud! Fattar du inte att lite sund dumhet och fåraktig enfaldighet är att föredra framom rakbladsvassa proklamationer och snusförnuftiga resonemang! Nån liten stupiditet och pinsam tabbe måste du väl ändå kunna fixa med lite ansträngning. Ett snedsteg där och ett felsteg här är försvarbart till och med för en tusenfoting men du som bara har drygt tvåhundra ben ojar och ajar dig för varje litet moraliskt övertramp du expedierar. Fy på dig! Lite mindre sunt samvete om jag får be! Vad är du rädd för? Att få på pälsen? Det har jag fått hela livet och inte har jag mått dåligt av det, nehejdå.

Tycker du att jag ser misslynt ut, ger jag sken av dysterhet och olösta inre konflikter? Tror du jag har skabb? Att jag inte varit till frissan på flera månader? Då tror du fel. Fel fel fel. Jag mår tvärtom rysligt bra, nästan på gränsen till sjukt bra, faktiskt. Beviset på det är min sjuka humor, ett friskhetstecken om något. Bakom mitt stenansikte skrattar jag nämligen nästan ihjäl mig åt dina krampaktiga krumelurer och hjärntvättade blåggalster. BLÅgg … HA!! Är det roligt!? Lika oroligt som Mao’s lilla RÖDA. Vad syftade det på? Man kan bara undra … Snuskgubbe! Nej, jag föredrar nog mina egna apfasoner, väl dolda bakom päls och panna. Nakenhundar och nakenkattor känner jag ju till, och de går väl ännu an. Men Homo sapiens, nakenapan, där går nog gränsen! Problemet med er släthudsomspunna människor är att ni är så kliniska, alltför väl putsade, smaklösa, luktlösa. Som robotar, som maskiner. Okänsliga. Eller kanske hellre: överkänsliga.

Det är så typiskt. Din bästa kompis är en maskin, en manick med artificiell intelligens. A r t i f i c i e l l … Redan själva ordet kräver ett övermått av hjärnsubstans för att kunna uttalas. Och inte nog med det, du ska hela tiden briljera – med ord, med åsikter, med kläder, med utseende. Masker och förklädnader, täckmantel och kamouflage – under all skyddsmålning och utstyrsel är du knappt ens synlig. Jag tycker mig ana ett slags skev balans: Ju mera yta desto mindre innehåll. Är det så, är du verkligen tom innanför skalet? Är det därför du döljer dig bakom meningslösa meningsparader, lånade citat och andra tvivelaktiga ordkonster? Ditt liv ser ut som ett enda långt och tråkigt teaterstycke, en blodfattig tragedi, en monoton monolog. Dessutom – jag tycker mig märka att du börjat tappa replikerna, att din tomma blick allt oftare söker sig till sufflörluckan. Du har redan tappat mycket av sinnet, ska du tappa minnet nu också? 

Jag ser ett spel i spelet: En tragikomisk gestalt vimsar omkring på scenen fast publiken redan för länge sen gått hem. Det är för sorgligt, inser du inte det? Ett gott råd: VAKNA!!

 

Foto: En sakiapa (av släkten plymsvansapor) i djurparken Parco Natura Viva i Bussolengo, ca tjugo kilometer från södra delen av Gardasjön i Italien. Djurparken är grundad 1969 och håller sig med över 1500 djur av 250 arter.