En stor del (33 år) av mitt vuxna liv var jag bosatt i Österbotten, i första hand i Vasa men kortare perioder också i Solf och Vörå. För de tiderna, och de erfarenheterna, är jag oändligt tacksam. Utan den geografiska och mentala dimensionen – som i första hand innefattade äktenskap, barn och arbetskarriär – skulle mitt liv troligen inte vara mycket att hurra för. Men nu har jag ett gediget kulturkapital inlagt i tankebanken, ett kapital som ständigt växer med ränta.
Med detta sagt är det ändå helt klart att jag i första hand är huvudstadsbo, ja inte bara så där allmänt vitt och brett utan centrumhuvudstadsbo med betoning på barndomens Skatudden, ett par års prepubertalt mellanspel i Brunnsparken och tonårstidens Tölö. Mycket mera centralt än så kan det knappast bli. På femtio- och sextiotalet var allt på gångavstånd, möjligen på spårvagnsavstånd. Bil var det aldrig tal om, möjligen taxi … nej, knappast ens det.
… När höstens dimmor vältrar in från hamnen, och drar sin svepning om ditt Salutorg, när höstens mörker sluter dig i famnen, och natten stiger över Sveaborg …
… ja, då trampade jag iväg till Kronohagens folkskola, eller tassade mellan järnvägsspåren på Salutorget hem från Norsen, förbi Sveaborgsfärjan, nedanför Uspenskij, förbi Runda parken (i dag Tove Janssons park), insöp kaffelukten från Pauligs rosteri, snuddade vid Muminmammans barndomshem på Lotsgatan 4. Allt detta, och mycket mycket mer, gjorde jag nästan helt omedveten om den värld och de människor som befolkade denna del av staden, detta mitt världscentrum. Helsingfors växte så det knakade men det märktes inte mycket i den här ändan av huvudstaden. Staden kändes stor men min värld var liten.
Idag är staden ännu mycket större, mångkulturell och i många avseenden en internationell knutpunkt, av det gråtrista 50-talet knappt ett spår. Sedan tio år tillbaka bor jag på Andberget i Hertonäs strand, en stadsdel med ungefär 10.000 invånare som nybyggs med fart. Futtiga sju kilometer från citycity kan man här, tidvis och bitvis, ännu andas skogsluft och framförallt känna havsbrisarna fläkta. Och nästan ana Skatudden. Och nästan se Sveaborg bakom Turholmsbukten. Och i siktigt väder faktiskt SE Brunnsparkens vallar.
Då tränger ändå andra minnen fram: Av barnens lek i gröna parkgångskrökar, av purpursol på vita frostdagsrökar, av måsars skratt kring torgets fiskmadam.
Idag upptäcker jag nya sidor av min barndomsstad tillsammans med min sambo, även hon helsingforsare av födsel och ohejdad vana (men helt opåverkad av Ostrobotnia). Bilande, ibland cyklande, runt omkring i environgerna och med kameran ständigt klickande, vidgas stadshorisonten och färglägger bilden av en stad som vid det här laget har fäst sig djupt in i själen. Den 12 juni, på Helsingfors-dagen, lyssnar jag med en liten klump i halsen på Maynie Sirén när hon sjunger Einar Englunds tonsättning av Bez Zilliacus dikt Visan om Helsingfors – en sannskyldig pärla i den finlandssvenska visskatten.
Foton: Två bilder från gårdagens Helsinki Samba Carnaval, ett foto från den finlandssvenska sångfestens öppningskonsert på Domkyrkans trappor på fredag kväll, och längst nere ett foto av mig själv för några dagar sen med Hertonäs strand i bakgrunden. Notera också Veckans foton längst nere i blåggen!
