Det finns så många Helsingfors som det finns människor – alla har sin egen bild av huvudstaden. Eller bild och bild … Egentligen är det en småryckig film som kör igång under pannloben när tankarna går till staden. Eller film och film … Kanske det mera är ett slags konstnärlig installation där vissa element är nästan statiska medan andra ständigt förändras, förminskas, förstoras, förvrängs. Eller installation och installation … Kanske det mest är fråga om ett skådespel, ett drama, där sujetter kommer och går och scenbilderna aldrig tar slut. Nästan aldrig går det nämligen att se hela staden i ett enda svep, tvärtom är det detaljer och vissa återkommande scener som paraderar i hjärnkontoret. Ja, i själva verket är denna visuella cirkus i ständig rörelse, som en kvarn, som ett hjul.
Speciellt sommartid, när ljuset suddar ut timmar och minuter och dagar och nätter passerar utan nämnvärd åtskillnad, är det som om många scenografier skulle placera sig på varandra. En massa gårdagar lyser igenom och färglägger de motiv som mina ögon idag betraktar. Ibland överfalls jag av känslor som inte står i någon rimlig proportion till det aktuella motivet. Då vet jag att det är preterium som penetrerar tiden, minnen som pockar på uppmärksamhet. Ett slags mental röntgenbild framkallas i mitt inre och skakar om min varelse; jag är här men samtidigt nånstans där, som om olika tider och platser kunde existera samtidigt i min kropp och själ. Och så är det förstås; även jag är ett hologram, svårfångad och mångdimensionell, konkret och efemär på en gång.
Stadens struktur – gator, gränder, torg och stränder – passar mitt psyke och min kropp bättre än skog och åker. Men helst ska det vara en kombination av asfalt och gräs, fasad och vy. Från barndomens stadskärna har jag så småningom flyttat ut mot pensionärens förorter, breddat reviret, vidgat horisonten, en horisont som ständigt förändras och ibland förvånar. Stadens födslovåndor är kroniska men min blick fångar bara stötvis och sporadiskt upp de nya motiven. Och nästan varje gång är förvåningen lika stor; är det här verkligen min stad!
Nej, det är inte min stad jag ser med ögonen. Min stad finns inne i huvudet.
Foto: Vinejttbilden är tagen i Brunnsparken, den nedre bilden från Stenudden ut över Gammelstadsviken mot Fiskehamnen. Mera om Stenudden bland Veckans foton längst nere i blåggen!
