Det är ingen större konst att bli överväldigad av universums oändlighet, av sommarens klarblåa skyar och molntågens tuffande framfart. Men en tallrik havregrynsgröt med konserverade mandarinklyftor, färska blåbär och hallon inbäddade i en slurk blåbärssoppa – och allt detta överstrött med havrekexsmulor – ligger inte långt efter på förunderlighetsskalan. Tillvarons större och något mindre upplevelser flyter ibland samman som färgerna på en vattenfärgsmålning så här i högsommarens ljusstarka dagar och det är bara att tacka och ta emot.

Tack, alltså. Vetskapen om tillvarons flyktighet framtvingar dock nya försvarsmekanismer. Kanske den frånglidande tiden mera ska betraktas och upplevas just som en akvarellmålning där lager på lager liksom lyser igenom varandra, skapar djup inte bara för ögats blick men också öppnar scenografier in i en dunkel tankevärld. Jag som länge betraktat mig själv som en produkt av hudhinnor, genetiska och fantiserade, upptäcker att det är något liknande med akvarellmålningar: färger flyter fritt, förändras och fördjupas, former förvanskas. Det som inledningsvis såg ut att gestalta ett visst specifikt motiv skiftar nu i betydelsenyanser där de sammanblandade färgpigmenten snabbt triggar fantasin.

Nu i juli, när vi celebrerar World Watercolor Month, inser jag förvisso min vattenfärgmålningsoförmåga. Men jag äger lyckligtvis ett par konstnärliga kryckor, ett dataprogram som förvandlar mina tidvis triviala fotografier, även dagens grötbild, till något som med god fantasi nästan kunde kallas en aquarelle. För visst är det smått märkligt att det som är småsuddigt och diffust i kanterna så målmedvetet aktiverar sinnesapparaten – hela detta hudpaket som ytligt sett är en kropp men i verkligheten är en framrusande tidskapsel på väg mot evigheten. Det ramlösa och till synes improviserade är tillvarons signum och så är det också för kamerans digitala pixlar och framförallt för oss själar på livets färgfyllda pilgrimsvandring – vardagens minnesbilder flyter samman som i en aquarelle.