Också här i Valencia går två verkligheter sida vid sida under Stilla veckan – en synlig, livfull, turistisk om man så vill, och en innesluten, dold, hemlighetsfull. Eller är det så enkelt? Vad vet jag vad alla dessa människor som passerar oss på torget utanför katedralen bär i sin själ, kanske de djupt i sitt innersta lever med i påskveckans omskakande händelseförlopp, trots att de ler, trots gatumusikernas lättsamma toner? Dymmelonsdag: Dymmel syftar på att man hos oss i Skandinavien ersatte kyrkklockornas metallkläppar med stavar av trä (dymblar, dymlar) som skulle ge en mera dämpad ton, en påminnelse om att vi närmar oss långfredagens mörker. På söndag morgon kommer metallkläpparna att tas till heders igen men nu, på dymmelonsdagen och trots försommarvärmen här på katedraltorget i Valencia, sker en snabb omvandling i känsloklimatet och ytans estetik vänds mot det inre livets dramatik.
I den trånga passagen mellan katedralens yttre och inre dörrar sitter en vit duva till synes ganska oberörd av alla människoben som passerar alldeles invid. Nån har lämnat några brödsmulor åt den, kanske som ett slags nattvardsbröd åt den vingförsedda.
Även jag bär på en kyrka inom mig, ett heligt rum med direktkontakt till Gud. Jag har inte alltid varit klart medveten om det men nog, redan som barn, anat en verklighet som inte går att ta på, som inte alltid syns eller hörs, men som ändå på något mystiskt sätt är mera beständig än de dagar som kommer och går. Sakta mak har den insikten blivit allt viktigare, i synnerhet när sorg och separation och skilsmässa stått på dagordningen. I ensamhetens och förtvivlans stunder hjälper prestationer och skaparlust föga och i det fria fall som ofta följer på förluster har jag blivit fångad av något som nästan påminner om bilens livbälten och krockkuddar. Efter den första chocken och tomheten efter kraschen har det sedan uppstått ett slags utrymme inombords, ett rum som inte innehållit mycket mera än tårar och tystnad men också ett slags osynlig närvaro. Att tystnader kan tala hade jag ju hört men nu anade jag allt oftare att tystnaden också hade ögon, ja till och med öron, näsa och hud. Tystnaden är inte något abstrakt Det, tystnaden är en konkret Någon.
