Bland många andra temadagar, hemmavid och längre bort, tar jag fasta på Bydårens dag som enligt mer eller mindre seriösa inhemska källor i dag uppmärksammas i Finland. Ja, nu är det ju förstås så att det varken finns dårar i största allmänhet eller bydårar i största synnerhet och det beror ju på att det knappt finns några byar kvar i landet, och att psykiska och sociala avvikelser det senaste seklet har försetts med så eleganta diagnoser att de i stort sett kan appliceras inte bara på mig men på de flesta. Det som förr var avvikelse är idag nästan normalt. Eller uttryckt på ett lite annat sätt: För att vara riktigt frisk måste man vara lite galen.
Det här är EN sanning, kanske inte vedertagen men nog en sanning som tål de flesta väder: Galenskapen är av två slag – den positiva och skapande galenskapen, och den negativa och destruktiva. Låt mig förklara. Den negativa galenskapen karaktäriseras av: Total skrupelfrihet och ett helt kritikresistent beteende, ett till bristningsgränsen förstorat ego och ett grandiost beteende a la kejsarens nya kläder. Och återkommande hopp över skaklarna och snedsprång i det tysta, titelkåthet och paradplatspilskhet. Kort och (mindre) gott: personen i fråga är allmänt oborstad, hänsynslös, aktivt manipulerande, hjärtlös och humorfri. I motsats till den gammaldags ”hederliga bydåren” är den här ”stadsdåren” påstridig och armbågsfäktande och berättar gärna i tid och otid om sina segertåg när och fjärran. I synnerhet fjärran. Allt ackompanjeras av ett stelt leende redan från första början när han, sin vana trogen och medvetet försenad anländer till mottagningen, vernissaget eller den eleganta supén. Stadsdåren ger ett sken av brådska och svår upptagenhet av samhällets viktiga frågor som bara han har svaret på. Men i själva verket skyr han arbete som pesten och klarar självfallet inte av sedvanlig social samvaro på lika villkor. Den inre tomheten och sårbarheten är dold bakom formaliteter, frackar och utmärkelsetecken som ger ett momentant skydd mot livets oberäkneligheter. Stadsdåren är därför alltid på flykt, från andra och i synnerhet från sig själv. Det stadsdåren aldrig fått erfara är föräldrarnas kärlek och känslornas mångfald som barn. Livet förvandlas därför till en ständig kamp mot allehanda väderkvarnar. Och som riddaren Don Quijote av La Mancha har även stadsdåren sina medväpnare, sina sanchopanzor som sköter smutsjobben, allt i syfte att själv, obefläckad, kunna stoltsera i scenljuset.
Den positiva galenskapen är av lite annat slag. Den tar fasta på det som är lite kantigt och snett, som inte är normen och kanske inte heller normalt, som med nyfikenhet och förväntan rör sig på obekant mark, som vågar se in i själsmörkret även om det smärtar och ur det hitta nya utsikter, nya framkomliga vägar. Positiv galenskap hyllas som bekant av skapande människor i allmänhet och konstnärer i synnerhet. Kreativiteten bryter ny mark, perforerar hård hud och skapar kontaktytor mot det genuint mänskliga, det gudainspirerade. Där stadsdåren ängsligt polerar ytan kastar kreatören sig in i psykets villervalla och låter sig uppslukas av färger och former och intryck sällan skådade. Skaparlusten övervinner olusten, formar och tämjer klumpar i magen, forserar tankestup, upplyser dolda skatter. I motsats till stadsdårens framskridande i ensamt majestät på ytan dras den skapande ”dåren” till det som ligger fördolt under huden. Ja, visst kan det förefalla vara ett dåraktigt beteende, inåtvänt och för omgivningen osynligt som det ju ofta är. Och, ja visst – det krävs ett skapande mod att släppa kontrollen, slänga kostymen, glömma titlar och förtjänsttecknen. Det krävs mod att inte bära en förklädnad, att tappa masken och visa sin sårbarhet, sin mänsklighet. Det krävs stort mod att inte låtsas vara stark.
Bydåren – en relik från sekler nästan bortglömda – påminner mig om att galenskapen förvisso skiftar i många nyanser. Och att den mest högljudda och synliga troligen bara är tom som tio färgstarkt målade tunnor. Och att den gråaste och mest oansenliga är duvornas bästa vän.
Foto: Den sk. Duvmannen återkom, troligen dagligen, med en stor säck torra kringlor till torget invid Centre Pompidou i Paris. Diverse okvädingsord hördes när han banade sig väg genom turistmassorna för att mata de oräkneliga duvorna som nu flockades kring honom. Duvmannen – av många människor sannolikt stämplad som ”bydåre” , av sina vingförsedda vänner hyllad som en hjälte.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.