Världsdagen för kreativitet och innovation, det är idag det. Och det här är helt säkert också en påminnelse om att livet bygger på ett ständigt nyskapande, på en oändlig räcka med initiativ och upptäckarglädje som får klotet att snurra och människan att hurra. Och då handlar det självfallet inte bara om professionella konstutövare och en kulturhungrig publik men om alla levande varelser. Skaparkraften och utvecklingslusten är liksom inbyggd i kropp och själ, lite på samma sätt som djur och natur är en direkt återspegling av Skapelsen. Stagnation leder till död, kreativitet till liv. Det är den allmänna regeln, mantrat som likt en liten maskin i all tysthet stånkar på mellan muskler och mollusker.

Det är med en alldeles speciell förväntan jag nu, på ålderns höst (våren –24 …) släpper lös en del av mina melodisättningar. Även om jag snickrade ihop den första egna melodin redan för drygt femtio år sedan så har merparten av mina tonsättningar tillkommit på den här sidan av 2000-talet. Från början handlade det om ganska traditionella visor men så småningom halkade jag helt obemärkt in också på andra sångstilar. På det nu aktuella albumet rör vi oss i Visans gränsmarker och då är det som bekant bäst att utrusta sig med ett giltigt VISUM. Men varifrån kommer egentligen musiken? Ja, ibland är den dold bakom orden, invävd i själva texten. För min del måste dikten helst rimma för att jag ska få tag på en lockande melodislinga. Rimmet i sin tur pulserar samtidigt fram en rytm och när sedan text och tempo börjar smeka varandra ynglar de i bästa fall av sig toner, ibland lite bångstyriga sådana, men oftast vackra och harmoniska. Utmaningen är att få ord och melodi sammankopplade på ett så självklart sätt – utan att det blir patetiskt – att det förefaller som om de sprungit fram ur samma källa.

Det är förvisso otroligt intressant att någon annans text – i de här fallen skrivna av författare och poeter som jag storligen beundrar – inte bara får mina hjärtesträngar att vibrera utan också dammar av min självvävda tonmatta. Jag har trots allt inte någon egentlig musikalisk grundutbildning utan genomled, mer eller mindre frivilligt, privatundervisning i piano under tonåren. 1960-talets popvåg och Visans Vänner-livet, speciellt på 1970- och 1980-talen, väckte dock en slumrande kreativitet, och i kombination med ett aktivt skriftställar- och kulturliv i övrigt började tonerna så småningom falla på plats. Till dags dato har jag tonsatt närmare femtio dikter. Men utan andras uppmuntran och samverkan hade den här musikaliska stigen knappast öppnat sig. Och här vill jag alldeles speciellt rikta strålkastarljuset på pianisten och kapellmästaren Martin Segerstråle som för några år sedan såg en potential i dessa av mig tonsatta dikter och som på min begäran sedan skrev pianoackompanjemang till ett drygt trettiotal sånger. Och när vi inledde planeringen av det här projektet blev det aktuellt att utöka instrumenteringen och Martin började arrangera musiken för några av mina favoritinstrument – piano, oboe, cello och (kontra)bas. Marika Westerling och Matteus Blad har sedan som rutinerade sångartister med stark känsla för stil och personlig tolkning lyft alltsammans till höjder som jag förr bara kunde drömma om. Till slut har jag kompletterat det hela med fyra monologer så att man med fog kan kalla det hela ett lyriskt-musikaliskt paket i årstidernas och sångstilarnas gränsmarker – en effektiv vaccinationsspruta mot allt i vardagen som eventuellt tynger och utmanar, trots vår, trots ljus i sikte.

 

 Foto: Genrep inför premiärkonserten senaste höst i Balders sal, Helsingfors. Fr.v. Matteus Blad, Marika Westerling, Martin Segerstråle, Anna Mantere, Iida Sinivalo och Jonathan Bäckström. För en månad sen gick Visum-gänget in i Robi de Godzinskys studio i Hindhår, Borgå. Och nu, inför första maj, släpps albumet ut. Det är bara att fröjdas och tacka.