ORDFLÖD OCH VÅRTONER
Terrassen ser risig ut. För några dagar sen, när snön redan smält bort och den nya ännu inte anlänt, stod uterummet naket sånär som på gräsmattan runt det hjärtformade sandpartiet men också den hade slitit av sig en del av den gröna dräkten. Körsbärsträdet och äppelträdet spretar förstås ännu som grafiska mönster mot den jämngråa skyn och cypressen där borta i hörnet är visserligen grön men delar av den tidigare nästan jämna fasaden har torkat bort eller annars bara blivit offer för väder och vind. Jag vet inte om den mera går att rädda.
På pluskontot noterar jag att krokusarna runt körsbärsträdsroten tränger upp genom det vita täcket. Likaså ser man de första tecknen på att tulpanlökarna utanför sovrumsfönstret håller på att vädra morgonluft. Nånting håller helt tydligt på att ske men ännu är det mesta bara i vardande. Eller bara och bara … Stora ting sker som bekant i det fördolda och våren hör definitivt till naturens mest väntade premiärer. Nu får det nog räcka med snö och slask.
Vyerna var de samma när vi för några dar sen vandrade längs gångstigarna vid Gammelstadsviken nära Arabiastranden. Bofink och koltrast följde med vår tysta lunk, två kanadagäss kom flygande och kvackande på låg höjd med hög hastighet över vassen, och i ett fågelskådningsgömsle satt fyra entusiaster med kikare och teleobjektiv beredda att fånga gamla bekanta, eller kanske till och med en och annan ny besökare. Nån noterade att fiskjgjusen (Pandion haliaetus) ett par minuter tidigare hade gjort en räd över byggnaden.
Efter en lång höst och vinter börjar tålamodet, det största av alla mod, att vara på upphällning. I stället för att avslappnat luta mig tillbaka i min obefintliga skottkärra och ta dagen som den kommer är jag otålig och hialös, närsynt och smådeppad, när jag i stället borde vara förväntansfull, nöjd och glad. Jag har trots allt just kommit ut med en ny bok och ett nytt musikalbum. Kreativt skapande i det tysta och fördolda under en lång tid resulterar i gröna levande stjälkar som sticker fram genom skaparjorden för att hoppeligen snart slå ut i full blom. Inför all denna vårens frodighet och mina egna något mindre men dock knoppande alster står jag stum och tyst som om jag lyssnade på nånting som inte hörs, ser på nånting som inte syns. Än gömmer jorden färgers mängd, än döljer huden tankar och toners parad. Men snart vänds avigsidan ut och in och avslöjar sitt verkliga jag. Huden har fått en ny språkdräkt och själen har iklätt sig en ny tonkappa. Och naturen gör sig beredd för den största showen. Allt tycks synka.
Foto: I trakterna kring Vandaforsens mynning och Arabiastranden vid norra delen av Gammelstadsviken står våren och väntar på att få göra entré. Men gårdagens takatalvi lägger tillfällig sordin på växtkraft och fågelkvitter. Det borde man ha lärt sig från tidigare vårar – att inte invagga sig i falska förhoppningar, alltså.
