Jag är omgiven av saker, av produkter, av märken: kläderna jag har på mig, föremålen jag hanterar genast från tidig (rytmisk) morgon – badrock (!) av Ristomatti Ratia, bassalva (Carbalan) som även används som tvål, diverse skönhets- och attraktionsbefrämjande märkesprodukter från det irländska företaget Pomp & Co (bl.a. smidig skäggstubbssalva (snyggt ord!) och skönt doftande Salted Tonic Spray för att få ordning på de sista stråna på flinten), ett tiotal boxerkalsonger av märket Björn Borg och ungefär lika många av märket Calvin Klein, en massa t-skjortor (mörkblåa och vita) som i nacken är signerade Bodyguard, ett antal skjortor som presenterar sig Fynch-Hatton, byxor (Wrangler) skor (Ecco), mina glasögonbågar (Moskot), armbandsuret (design Daniel Wallgren), den blåa ryggsäcken (Haglöfs), telefonen (IPhone), datorn (Imac Apple), två separata högtalare (JBL), pianot (Yamaha CLP-645), bilen (VW Golf) och minst femton par Happy socks, troligen tillverkade av barn i Indien.

Det är inte riktigt klokt. Jag kunde fortsätta halva förmiddagen med att räkna upp prylar och produkter av ett visst märke (mikro, elvisp, vattenkokare, spis, radio, TV, cykel med mera, med mera), som är så självklara att jag noterar dem först när de inte fungerar eller inte finns tillgängliga. Ändå vill jag inte påstå att jag är någon märkesfreak eller ett speciellt grisigt konsumtionsmonster. Tvärtom håller jag låg profil med det mesta jag konsumerar, spenderar möjligast lite pengar på prylar, kör med gas, flyger bara två-tre gånger per år utomlands … Ja, du förstår pointen: jag ÄR ett prylmonster, jag ÄR en produktfånge, jag ÄR en konsumtionssamhällets märkesfixerade slav. Och allt detta dessutom utan större betänkligheter eller baksmällor. Möjligen reagerar jag något lite på att mina glada och färggranna strumpor tillverkas av lessna mörka barn för en struntsumma i ersättning. Men vill jag vara fin så får jag väl lida lite psykiskt pin.

Nå, jag säger förstås inte att PRODUKTEN i sig är ett problem (jo, ibland är den det), men att jag bokstavligen tar saker och ting för givna. Och att jag NOG är ganska märkesmedveten i alla fulla fall, åtminstone vad gäller bilar, glasögonbågar, pianon, datorer, telefoner, strumpor, kulspetspennor, kameror, eltandborstar och rakbladstillverkare. Och att jag nog helst flyger med Finnair (sen när det är dags igen). Ja, det är lika sorgligt som det är sant. I själva verket har jag bedövat mitt redan från förut så skamfilade moraliska rykte med att bara lite lätt rycka på de smala axlarna åt allt detta produktfixerade. Men ett måste jag erkänna: jag är mycket fundersam, mycket fundersam, hur jag ska klara mig utan alla dessa prylar och märkesprodukter i Evigheten. I en hel Evighet!?!