Nå skruva fiolen, hej, spelman, skynda dig! Kära syster, hej! Svara inte nej, svara ja, så blir vi glada.

Bilden av Bellman är minst sagt tudelad. Dels handlar det om en virtuos artist som frotterar sig i kungliga och adliga gemak med sin verbala och musikaliska konst, dels om en överförfriskad slashas som regelbundet har närkontakt med den svenska huvudstadens slippriga rännstenar – konstnärsgeni och ömkansvärd suput i samma paket. Idag på Bellmandagen finns det speciell orsak att vända ut och in på sig själv.

Man talar om bipolär sjukdom – ett tillstånd där mer eller mindre maniska och depressiva perioder följer varandra. Ca en procent av befolkningen lider av den här sjukdomen. Men alla människor lider ibland av humörsvängningar, kastas mellan hopp och förtvivlan. Det är i själva verket en del av livets bergochdalbana där korta störtdykningar får det att hisna i kroppen men kanske vägs upp lite senare av njutningsfulla, avspända lugnare partier, kanske till och med uppgångar och framgångar.

Slanten har som bekant två sidor, dygnet inhyser både natt och dag, juristen har alltid två parters versioner att ta ställning till, människan är en på utsidan av huden, en annan på insidan. Tillvaron, och människolivet, är dubbelbottnat, som det är i clownens cirkustält – skratt och gråt avskilda av en stel mask. Men också jag är en clown, en muntergök i sällsynta stunder, en dysterkucku däremellan. Också jag är min egen jurist som ska ta ställning till mina egna snedsteg och minnesvärda försvarstal. Också jag skruvar min fiol för att i nästa stund stå där i den förhatliga skamvrån. Också jag …

 

Foto: Detalj ur Ugo Rondinones installation Vocabulary of solitude (Ensamhetens vokabulär) som visades i Helsingfors Konsthall hösten 2019. Hyperrealistiska skulpturer i form av clowner sitter, står och ligger i olika poser; de sover, klär på sig, tänker, läser, skrattar, gäspar osv.