Det är bara en liten staty, några decimeter hög, delvis ännu snötäckt. I kvällsdunklet har jag svårt att urskilja detaljer och slår därför på blixtens on-knapp och trycker ner slutaren. På kamerans display uppenbarar sig ett ansikte, smärtfyllt, frågande, naket: Varför, varför!?! Trots den minimala bildytan rycker jag till som om överrumplad själv av ett genomstrålande sken: Smärtan, den ultimata övergivenheten formad i lera och förevigad i en brännhet ugn, slår mig med full kraft. Min vilsenhet, min hudlöshet, min sorg och min längtan är visserligen kroppsnära och alldeles verklig men i den här stunden förskjuts perspektiven och tiden slirar. Det är något med den rent kroppsliga brutaliteten i korsfästelsen som bränner till långt inne i mitt själsmörker och som drar mig neråt och bakåt i tiden.

Och jag ser mig själv, kanske bara ett drygt år gammal, fastbunden i armar och ben i sängens smala spjälor. Min nakna späda överkropp är fläckig och rödflammig, armarna övertäckta av såriga rivmärken som likt grafiska mönster perforerar den nästan genomskinliga huden. Vi ingången till 50-talet saknar svår småbarnsallergi relevanta behandlingsmetoder och med hjälplösa föräldrars bistånd får den medicinska vetenskapen lite andrum i sitt febrila sökande efter mera humana vårdmetoder. Kärleken till medmänniskan får helt legitimt ta sig oförstående utvägar, tillfälligt styras genom mörka gränder och dunkla språng. Kroppen offras på själens bekostnad.

Långfredagens skräckfilm handlar om ett påstått brott, om straff och total förnedring, om skammen fastspikad i träverket. Den maktfullkomliga människans triumf över sin egen ondska är lika paradoxal som den är verklig. Och över natthimlen hörs ett skrik, de mest ofattbara orden i världshistorien: MIN GUD, MIN GUD, VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG!!! En allsmäktig fotoblixt slår tvärs igenom rymdens alla vintergator och stjärnstoff, tidstaket faller i två tunga bitar och inom bråkdelen av sekund lägger sig ett kompakt mörker över jorden. Eftertexterna rullar på en stund, men då har redan de flesta lämnat skådeplatsen. Och så är föreställningen definitivt slut. The End.

 

Foto: Keramikskulpturerna, ett tiotal, av Syster Lydia Mariadotter finns utplacerade längs den stora trappan på retreatcentret St. Davidsgårdens västra gavel. Stiftelsen Berget som upprätthåller både retreatcentret och Meditationsgården har sin hemvist tre kilometer norr om Rättvik i Dalarna, Sverige.