Man kan möjligen ge katten i katten men man kan inte ge katten i geparden. Åtminstone inte efter en titt på statistiken: Det finns nämligen bara ca 7000 geparder i vilt tillstånd, de flesta i afrikanska länder söder om Sahara. WWF noterar att Namibia har den största populationen – ca 2500 djur. Idag firas INTERNATIONELLA GEPARD-DAGEN och det kan jag definitivt inte ge katten i. Tvärtom måste jag lyfta katt … jag menar geparden, upp på bordet. Att geparden är nästintill utrotningshotad beror bland annat på ett snabbt krympande levnadsutrymme när människan breder ut sitt boende och expanderar sina jordbrukslandskap snabbt och effektivt. Och eftersom geparden behöver en yta på 100–150 km² för att leva och trivas så är den snabbt trängd mot en alldeles konkret husvägg. Och då börjar det inte bara osa katt, utan gepard. Ett sorgligt faktum är till exempel att i Serengeti dör 90% av ungarna före de fyllt tre månader.
Men hur jag i övrigt, förutom att donera slantar och sedlar till WWF, ska agera för att hålla gepard-stammen livskraftig länge än vete katten. Situationen är allvarlig (trots detta raljanta ordlekande) och jag blir så lessen att notera hur denna stiliga och supersnabba varelse snart inte har något eget utrymme att röra sig på. Fy katten, säger jag då bara. Geparden har knappast nio liv som vissa andra av dess släktingar. Sålunda använder ju katter i allmänhet träd att klättra upp i och brandkårspersonal för att klättra ner med. Men det är inte gepardens grej. Och i motsats till de andra kattdjuren jagar geparden på dagen och som världens snabbaste däggdjur har den i allmänhet inga större problem att springa i fatt sitt byte. Gepardens kanske mest typiska tecken är för övrigt tårränderna under ögonen. Kanske den redan från första början sörjt sin utsatta situation?
Jag som är allergisk mot vanlig huskatt har därmed en något kluven inställning till dessa charmiga men ibland ivrigt klösande varelserna. OM jag av någon anledning ändå skulle skaffa mig en vanlig katt (vilket Gud förbjude) skulle det troligen vara en sån där nakupellekisse med stora uppstående öron och stirrigt anklagande blick. Varför? Tjaaa … det är nånting tragiskt elegant över en nakenkatt som inte har något att dölja, stilig på ett fulsnyggt sätt. Ungefär som Barbara Streisand.
Jo katter, stora och små, är charmiga varelser som får mitt hjärta att bulta lite extra. Och alldeles väldigt mycket bultar mitt hjärta idag för geparden. Donera också du en slant, förslagsvis via WWF, till arbetet för gepardernas fortsatta liv och leverne. Det är en uppmaning som faktiskt är motsatsen till vad politikerna brukar syssla med och som går under begreppet Dead Cat Strategy: man slänger ut ett chockerande påstående för att snabbt dra bort fokus från det aktuella och viktiga ärende som är på agendan. Om vi inte NU agerar i gepardfrågan får det uttrycket alltför snart en alldeles krass och fullkomligt ordagrann betydelse.
Fotona: Vinjettbilden av geparden är tagen i Parco Natura Viva nära Garda sjön i Norditalien. Den bedårande svartvita kattungen stötte jag på i gamla stadsdelen Albaicin i Granada. Den champagnefärgade kissen som doftade på häckens späda blad bor på Portobello Road i London. Och den sollapande katten på terrassen i vår Airbnb-locus i Albaisin var kanske kompis och granne med det svartvita charmtrollet. Tigern längst nere poserade för oss turister i Münchens zoo.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.