Postvärk

Det var det här med Internationella brevskrivardagen, alltså. Men det räcker ju inte bara att skriva det där brevet, det ska skickas också. Men nu är det ju på det här viset att fenomenet post-traumatiskt stressyndrom tyvärr har brett ut sig i samhället som expresspost och blivit ett närmast vedertaget begrepp, ja, i den begynnande höststormens tidevarv kan man till och med tala om ett vädertaget begrepp (nå, den var ganska dålig, men hur som helst …). Jag måste alltså gardera mig på något sätt. Det normala förfaringssättet är ju segdragen snigelpost (som passar bra slemmiga och regndrypande host- och höstdagar) men om man trots allt vill att försändelsen ska nå mottagaren på den här sidan av året så kanske flygpost i alla fall är att föredra.

Då kom jag osökt att tänka på brevduvor. Inte nödvändigtvis Sven Dufva, som aldrig ens kom över bron, men kanske Svea Dufva. Problemet var att ingendera just då syntes i environgerna. Så jag greppade telefonen och slog en signal till Ringduvan, men det visade sig att hon var upptagen på ett bröllop (… jag som trodde att det var turturduvorna som häckade där … tji fick jag). Så jag skippade telefonen och greppade flaxmaskinen och ristade några runor med vingpennan: ”Brev färdigt för leverans – bråttom!”

Och Hast du mir gesehen: Plötsligt uppvisade Svea sin nickande postgång på terrasskanten samtidigt som hon stirrade frågande på mig: Brandpost eller utpost? Utan att svara på dylika ironier fäste jag brevet på Sveas spinkiga ben och skulle just ge en sista instruktion när hon bara helt sonika flaxade iväg. Det hela kunde ha artat sig till en veritabel jobspost om historien slutat här – jag hade ju trots allt inte hunnit fästa frimärket på fjädrarna.

Men det finns ett litet Post Scriptum i denna tillskruvade brevskrivarhistoria, en småkrystad slutknorr: En tid senare ringde nämligen telefonen. Det var brevmottagaren. Han ville bara tacka för den fraktfria hem- och himlasända försändelsen, och hans glädje var stor och uppenbar. Men så är han också en a-post-el.

Foto: Här i stadens utkanter, på Andberget, är ringduvan inte direkt ovanlig men dock en relativt temporär gäst.