Det är dags nu, senast nu. Att sjunga Höstvisan, alltså.

Skynda dig älskade, skynda att älska…

Det är vemodigt till tusen och skulle jag inte veta att mörkret går över vete fåglarna vad som skulle hända. För fåglarna vet nämligen att mörkret inte är kul, det är därför de flaxar iväg även om resan tar veckor. Så illa tycker de om detta trista instängda tillstånd att de riskerar livet där över oändliga landmassor och hav som nästan saknar horisont.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr, det är för sent för att undra och leta.

Ja, så känns det sannerligen, och inte blir det bättre av en pandemi som likt en tung matta har lagt sig över tillvaron – som om inte höstens avsked varit nog. Nu känner också jag mig nertryckt, vissen, tystad. Men det är just det jag med händer och tänder, och lite med skallen, försöker kämpa mot. Så många röster har tystnat i det finlandssvenska kulturlandskapet de senaste åren, så många personligheter har försvunnit utom synhåll, slukats upp av dimman. Inte bara den stora världen har förändrats radikalt, även min begränsade miljö är svår att känna igen – inte geografiskt, men delvist kulturellt och framförallt mentalt. Och jag frågar mig ständigt: Vem är jag i denna nya larmande värld, har jag överhuvudtaget en plats här, en roll, ett uppdrag? Samtidigt som jag anar att en massa människor, kanske de flesta, känner sig ungefär lika vilsna. Och jag får ett allt större behov att med ord och bilder, ibland också med toner, försöka bryta denna påtvingade högljudda tystnad och hoppas att någon någonstans fångar upp hälsningen – ett digitalt meddelande innesluten i en imaginär flaska guppande på ett mer eller mindre stormigt tankehav.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust och hör vågorna villsamma vandra. En enda sak är viktig och det är hjärtats lust, och att få vara samman med varandra.

 

Det var ju Tove Jansson som fångade höstens stämningar på kornet och Erna Tauro som skapade den kongeniala melodin till Höstvisan. Fotot är taget vid en av dammarna i Hertonäs gårds park en tidig morgon i slutet av september.