Ordflödet i media de senaste tiderna har varit så intensivt, och samtidigt så begränsat, att jag, enfaldiga människa, bara har tackat och tacksamt tagit emot. Miljarder människor med mig lyssnade på samma ord och meningar, samma namn och delstater, suckar och stön och applåder. Det var TRAMPPÅBAJJDEN men minst lika ofta BAJJDENÅTRAMPP – ja, kanske oftare så faktiskt. Ibland trasslade det riktigt ordentligt till sig och bokstäverna slingrade sig som våryra varelser i en ormgrop –  TBRIUDMEPN eller om det ville sig riktigt illa; NPEMDUIRBT. Vilket i sin tur lät som ett kryptiskt kodspråk i händerna på demokratins illvilliga vedersakare.

Men inte bara bokstäver och meningar krumbuktade och krökte sig – även människorna betedde sig lika vridet: Somliga hojtade Sluta räkna! Fusk! Fy skäms!, andra skanderade Räkna allt! Räkna allt! Hela jordklotet hade förvandlats till en femåringarnas spelplan där halva gänget stod på den sidan och den andra halvan på den sidan. Nå, nu är matchen äntligen över men det står en liten kille där i hörnet med sin röda skärmmössa (hans f.d. charmmössa) på sned och ser ovanligt trumpen ut och vägrar lämna spelplanen. Ja, han är rent ut sagt förbaiden. Eller egentligen är det just det han inte är. (Kamala virhe, som finnen säger).

Nää, nu kan jag inte vrida till det här nåt mer, det här har inte varit roligt alls, nu kan det väl ändå bara bli bättre? Hoppades han som har minst en skruv lös och slog inte bara klackarna i taket men också huvudet på spiken. Good Baiden, Trump!

 

Fotot: Graffiti i spanska staden Valencias gamla kvarter.