Nu kommer jag förstås att överösas av kritiska kommentarer och pretentiösa påståenden och kan redan se framför mig rubrikerna i skandalpressen. Vasabladet skriver: Snuskhummer smygfotograferar sanslöst stiligt solbrända sjöjungfruar!  ÅU deklamerar: Testlös turist tillbakavisar tvärsäkert territorial terrorism!  och Hufvudstadsbladet fyller förstås hela första sidan (efter pärmens bilannons, givetvis) med feta groteska stiltyper: VISSA VINDÖGDA VATTENSKOTERFÖRARE VANDALISERAR VARJE VACKERT VECKOSLUT VINDSTILLA VATTENLEDER VARFÖR VANLIGT VÄDERTAGNA VARNINGSSKYLTAR VORE VANSINNIGT VÄLKOMMET VID VIKENS VACKRASTE VADSTÄLLEN!

Nå, ingen av dessa reaktioner är relevant i sammanhanget och bevisar bara att en galloperande fantasi ställer till med mycken oreda i kropp och själ. Nej, min högst sakliga och genomstänkta avsikt är att här helt enkelt och simpelt påminna om att man inte bara ska gå dit näsan pekar men samtidigt också ha ögonen öppna bakåt. Somliga, som till exempel jag och andra svårt paranoida typer, har nämligen inbyggda ögon även mellan skulderbladen (det är troligen därför vi är så skuldbelagda, men det är en annan sak …) och vi kan följaktligen blicka både framåt och bakåt samtidigt.

Det här medför dock vissa logistiska utmaningar av vilka den främsta och viktigaste är; var och hur placera ryggens glasögon? För även om blicken bakåt på äldre dar tenderar att skärpas och skruvas till tillkommer tyvärr också diverse starraktiga, eller rättare sagt stirraktiga tendenser: Bakperspektivet tenderar att överbetonas på bekostnad av den till synes frånglidande framsidan. Och det är precis så det är med denna bild: Merparten av blåggbläddrarna har troligen redan belagt undertecknad med diverse mindre smickrande diagnoser medan jag själv helt oskyldigt och naivt, i dessa coronatider, bara velat se bakåt på tider då jag fick resa helt munskyddsfri ute i världen. Som hit till exempel, när jag flög till de hortensiablomstrande och ananas-fyllda Azorerna i Atlanten, till de skummande bränningarna på huvudön Sao Miguels norra sida och där, alldeles liksom i miss-tag råkade se dessa oskyldiga najader. Så är det och ämbar blir det inte. Och tro för all del inget annat!