Pressfrihet – det är väl idag nästan självklart, inte sant? Jag menar; på 2020-talet (jämfört med 60-talet till exempel) måste man inte ha helt raka pressveck på byxorna, och allra minst om man kör med farmare, som jag. Aj nej, sorry, det gör jag inte mera; för ett par veckor sen bytte vi ju faktiskt vår tämligen långa Mazda mot en helt normallång, eller närmast normalkort, personbil av märket Volkswagen Golf. Och det är en sport jag troligen aldrig har provat. Golf, alltså. Och även om jag ofta är uppsvälld i magen så har jag inte tidigare kört med gas men det gör jag med den här golfen. Det är på riktigt en gasgolf så nu tankar och tänker jag bara  på jordgas, biogas, fullgas, fångas, heligas, hundrafaldigas, jämnårigas och inte minst tillfrågas. Alla vill veta hur gas och golf går ihop men det har jag ingen aning om.

Ibland pressar man bara på med en massa dumma frågor men vi har ju pressfrihet så jag har nu bestämt mig för att skriva en bok. Ja, just det, alldeles bokstavligen och ordagrant ska jag pressa fram en meningslös – fast tvärtom egentligen – bok. Eller jag och jag … Tryckeriet äger visserligen pressen men pressen att skriva boken finns inne i mig. Här sitter jag sen i mitt presscenter några månader och när allt är klappat och klart levererar jag mina presstationer till presschefen, det vill säga tryckeribossen. Pressis så går det till, och när vi är färdiga håller jag en presskonferens där jag skryter hur presstationsduktig jag varit (om nån mot förmodan inte skulle ha märkt det). Och så bjuder jag förstås på espressokaffe iförd mina byxor med insydda pressveck som jag med min gasgolf har hämtat direkt från den presskriberade skräddaren. Han i sin tur hade upptäckt en pressanka i dagens tidning men det visade sig senare vara Paul Anka som var ute på en gastronomisk världsturné med en congas-spelman gömd i bagasluckan.

Men nu invaggas läsaren förstås i ett tillstånd som påminner om en musikerkollegas tvivel som i ankdammspressen med pressad röst stönar: Hur är det egentligen med radio Vegas visprogram eller blir det bara pressylta av den diskussionen också? Och då nödgas jag erkänna att allt förstås är mitt fel och att ärendet nog ska kartläggas i grunden. Efter att jag först gjort några svettiga pressövningar ska det förstås klagas till högsta ort å min viskollegas vägnar; vi har ju trots allt en pressident och hans sköna donna som påminner om de kungligas piruetter och de borde ju veta bättre, visa som de ju är. Som porträtt är de dessutom vana att pressas mot väggen men det har å andra sidan ingenting att göra med min pressade tillvaro som nästan presstituerad skriftställare i den lättare genren, den som mestadels bara slår klackarna i taket.

Månne nu inte av det sagda definitivt har framkommit att pressfrihet och pressveck har mycket gemensamt och att det gäller att gasa på med sin Golf så länge solen gassar och man alldeles frivilligt är utpressad i naturen, med eller utan gasmask framför det gastkramade nyllet. Coronalivet har varit dystert – man kan bli presstationsförlamad med mindre.

 

Foto: Det personalfria biblioteket i köpcentret Hertsi i Hertonäs (Helsingfors) under coronatidens blomstringsfas.