Gårdagsröster i dag

 

Vad är sant och vad är relevant?

Jag är visserligen en halvaktiv medlem i föreningen Helsingfors Släktforskare r.f. men någon regelrätt släktforskare är jag definitivt inte. Möjligen kunde man kalla mig en regelvidrig släktfuskare. Jag finner nämligen en stor lust och tillfredsställelse i att fundera på tider som gått och att fantisera om alla dessa genetiskt programmerade gestalter som passerat mitt yviga släktträd, eller åtminstone smått nyfiket reflektera över några av dem; vad tänkte de, hur uttryckte de sig, hur såg deras vardag ut, vad drömde de om, hur passade de in i sin tid och sin kultursfär?

Men riktigt ute och seglar på sju famnars vatten är jag inte. Historiska och biografiska fakta är förvisso viktiga ledtrådar och riktmärken när jag regisserar mina små skådespel men, som den israeliska författaren och samhällsdebattören Amos Oz (1939–2018) har uttryckt det: ibland hotas sanningen av fakta. Finns det alltså en risk att en väldig massa kunskapsstoff kan kväva sanningen? Ja, åtminstone kan informationsmängden stocka till tanken och blockera fantasiflödet. Det måste alltså råda något slags balans mellan hjärna och hjärta också när blicken vänds bakåt, inåt. Människan i allmänhet och släktingen i synnerhet  är i första hand en berättelse, en meningsskapande, ordfylld varelse som återuppstår i mina sinnens verkstad varje gång jag tänker på henne.

Som små kortfilmer flimrar en mängd släkthistorier på pannlobens vita duk nästan dygnet runt. Men vem är producenten bakom detta vidlyftiga företag? Det kan väl inte vara jag? Och vem har skrivit manuset, vem regisserar? Koreografi och scenografi – vems signum bär de? Och skådespelarna – dem har jag väl inte valt ut, de fanns ju före mig! Förvirringen är tidvis förståelig när släktbiografen rullar igång eftersom allt försiggår i min kropp, under min hud. Gener och memer blandas samman, gårdag och morgondag glider ut och in i detta ständiga nu som tidvis pulserar hett och hetsigt, ibland svalt och segt. Och mitt i detta sammelsurium av intryck och uttryck är jag både åskådare, filmduk och statist – ett uppdrag som både lockar och förfärar.

Vi har den alla – en filmprojektor inbyggd under pannloben. Där pågår ständigt en lång rad förevisningar i de mest skilda ämnen och stilar: dokumentärer, krigsfilmer, äventyr, komedier, farser, romantik – ibland allt i en enda salig röra, ibland i nästan renodlade former. Den inre biografen  – en tidsmaskin och själsspegel, en röstrik – ibland också tröstrik – samlingsplats för många under huden.

 

Foto: Sonja Gerasimovs och Karl Emil Ståhlbergs familj 1903. Kalles första hustru Aurora (f. Lindgren, min mormorsmor) dog i barnsäng 1896 och med henne hade han barnen (i bakre raden): Ragni (1890), Sirkka (1889), Elsa (1896, min mormor) och Armas (1892). I äktenskapet med Sonja föddes så småningom sju barn, här framträder de fyra äldsta: Kirsti (1901), Leonie (1897), Lennart (1899) och Ebba (1903). Min bok UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA – 16 kortfilmer under pannloben,  utkommer inom kort. Mera information under juli månad här på blåggen.