DÖRRDRÖMMAR

Härom natten, när jag varken drömde eller var riktigt vaken, såg jag en massa dörrar som var fyllda av färger och former, ibland också av texter och symboler. Människoansikten, ögon, hår och händer, katter och ödlor och fantasifigurer, hjärtan och stenar, bokstäver och kryptiska tecken – dörrar som tidvis högljutt kommenterade det förbipasserande livet eller bara försynt viskade något ohörbart för dem som råkade ha öron och ögon öppna. Det var som om huset hade fått en röst, som om något tidigare dolt och nertystat nu trängde ut genom murbruk och sten, trä och list och sökte kontakt med världen här utanför. Tunga, dystra stenkolosser som bidat sin tid i ljus och mörker och kanske fått utstå både spott och spe, som varit vittne till sånt som aldrig uttrycks i ord – de stod där nu i rad, färgbestänkta och förväntansfulla, färdiga att föreläsa.

Själv stegade jag långsamt fram på en smal trottoar nästan trängd av grändens lutande väggar och dörrars drömmar. Röster lockade och gjorde inviter, förmanade och förklarade. Men också små klingande skratt rullade ut på kullerstenarna framför mina fötter, leenden lyfte mina steg. Och skulle det inte ha varit för ett lågmält snyftande någonstans bakom en stängd brevlucka hade jag troligen passerat alltsammans med en lätt axelryckning och en menande pupill projicerad på den övriga publiken.

Men nu stannade jag framför en dörr trots att ropen och det ihållande mumlet lockade mig framåt. Alldeles orörlig och spänt lyssnande försökte jag uppfatta de där korta nödsignalerna – för visst var det ett rop på hjälp! – där någonstans bakom ord och bilder. Och plötsligt, liksom på ett givet tecken, öppnades porten, oändligt långsamt, millimeter för millimeter, och jag blir varse en hand, och en blick, och en röst som …

Precis just där och då faller jag i en djup och ordlös sömn.

Fotona är tagna i Madeiras huvudstad Funchal, och alldeles speciellt i gränderna bakom Saluhallen där en lång rad små restauranger tävlar med graffitin om turisternas uppmärksamhet.