Plakatfull 

Ibland är fotomotiven väldigt simpla, nästan banala. Som detta väggklått i schweiziska Zürich: En humortörstig (?) vandalist (?) som spontant (?) avreagerat (?) sig på ett tveksamt (?) myndighetsbeslut (?). Om bakgrundsfakta vet jag intet men i mitt smygrevolutionära sinne applåderar jag det brottsliga förfarandet och den oppositionella attityden – med mild humor ska den stelbenta byråkratin kväsas i sin linda! Och jag tänker mig att någon ännu modigare och ännu roligare pellejöns på denna affischförbjudna vägg skulle fylla hela ytan med en massa små affischer med just denna text: Affischer får under inga omständigheter här upphängas! Tänk dig alla dessa små trycksaker – hela väggen full!

Det är sånt här jag gottar mig i hemlighet åt – humor i ett söttsurt paket. Häromdan inhandlade jag ett par humorböcker från seklets (1900) början i ett antikvariat på den västnyländska landsbygden och kunde ganska snabbt konstatera hur mycket av roligheter som är förknippade med sin tid och sin kultur. Bara en sån sak som att historierna för drygt hundra år sen var längre och mer omständiga. Och när man kom till punkt var det roliga inte alltid särskilt roligt. Och jag började långsamt inse att att jag måste byta scenografi för att alls fatta poängen.

Idag är det närmast tvärtom: Så kallade roligheter utspottas av så kallade stå upp-komiker med en sådan frenesi att det mest av allt påminner om en kulspruteeld och som snabbt förvandlar deras framträdande till en veritabel sitt ner-tragedi. Så vad är bättre; gammal hederlig historieberättarkonst eller snabbmatshumor kryddad med sylvassa invektiv?

Jag tror jag föredrar affischprotestantens klacksparksgest.