UPPOCHNERFILOSOFI

Det är söndag eftermiddag i början av maj på ett torg i centrala Saltzburg. Ett ungt par (syskon från Ukraina?) uppvisar sin kroppsliga smidighet mitt bland svettiga turister och utflyktande stadsbor. Långsamt och behärskat, och med ett monalisaliknande leende på läpparna, exponerar de turvis sina böjliga och behärskade kroppar som om tyngdlag och fysiska hinder överhuvudtaget inte skulle existera. Det är lågmält och till synes mödolöst, som en uppochnervänd meditation. Varje gång en åskådare kastar några mynt i deras väska tackar den pausande artisten, stående med armarna i kors framför magen, med en smått mekanisk röst: Danke.

Vi är många som följer med denna väl regisserade föreställning. Det ligger en sensuell njutning i att betrakta någon som behärskar sin kropps fysionomi på ett sätt som är otänkbart för en själv. Nån gång har även jag varit ung, böjlig och formbar men aldrig ens i närheten av de här talangerna. Idag ligger min gymnastiska utmaning mest på att komma ur bilen utan att krossa ratten eller framkalla sendrag i de obefintliga vadmusklerna. Och livet är för den delen alldeles tillräckligt uppochner även utan att jag medvetet behöver svänga på horisonten.

Det slår mig som huvudet på spiken att den som är klar i knoppen och frisk som en nötkärna utan större förluster och risker tydligen kan utmana både tyngdlag och sociala konventioner. Men att jag och mina gelikar, som har trögheten insydd i den obefintliga västen och ständigt är upptagen av andras mer eller mindre kritiska blickar, helst kräver en stadig stol eller åtminstone ett generöst moraliskt stöd för att vardagen inte ska bli helt snurrig och ohanterlig. En helt annan sak är sedan att hjärnan, åtminstone tidvis, förvisso försöker kompensera kroppens uteblivna saltomortaler, men även det är en föreställning på en allt slakare lina. Försöka duger dock.