Mänskliga djur och djuriska människor

 

Det finns kanske djur (små kryp?) som torterar sina djuriska kolleger men grundregeln är väl ändå att djur dödar för att få föda. Men i den mänskliga vokabulären associeras ”djuriskt” till något primitivt och driftsbetonat som kulturvarelser av homo sapiens kaliber naturligtvis inte ägnar sig åt. Idag på Internationella solidaritetsdagen för tortyroffer påminns vi att djur inte huserar en lika kraftfull potentiell ondska som människan. Vi projicerar mänskliga drag på djur men anar bara diffust våra ”djuriska” (i bemärkelsen destruktiva) drag i oss själva. Hela denna djur-metafor haltar alltså betänkligt.

Djur är djur och människor är … ibland riktigt mänskliga. Men de djupfilosofiska tankegångarna får denna gång stå tillbaka till förmån för några färska bildavtryck från Etseri djurpark där pandorna Lumi och Pyry målmedvetet och ihärdigt knastrade på bambukvistar. Jag är förstås lite fundersam beträffande meningen med detta ständiga vegeterande men i pandornas värld är det troligen en paradisisk tillvaro att få gnaga på torra kvistar. Det närmaste jag kommer detta envetna bambutuggande är mitt eget mumsande på egentillverkade, chokladsmakande havrekakor. Ah!!

Men där fanns ju också andra charmtroll och ögonfägnande varelser. Till exempel den röda lilla pandan som långsamt och eftertänksamt, steg för steg, kom ner från sin utsiktsplats och lite nyfiket kikade mig i kameralinsen. Mera svårfångad var guldfasanen som i skumrasket i sin bur inte visade några samarbetsplaner med fotografen där utanför. Men tippans imponerande färgprakt ingöt tålamod i bildskaparen och till slut kunde jag fånga den i fokus. Vau!

Det är med kluvna känslor jag besöker alla dessa djurparker. Men just den här zoologiska inrättningen bjuder på generösa utrymmen åt sina invånare och det finns knappast något att klaga till den delen. Och mig inspirerar i synnerhet de exotiska djurarterna till större visuell uppmärksamhet på hemmaplan. Just idag är jag lite besviken över att jag inte lyckades fånga på bild någon av de blåmesungar som, tydligen tidigt i morse, lämnade sitt bo i taket på inre terrassen. Men en kusin till dem satt på stenplattan strax utanför konstcentret Pekilo i Mänttä på torsdag eftermiddag. Och den lät sig, högljutt pipande, fotograferas på ett par meters avstånd. Ingen guldfasan precis men nog gullig som fasen.