KRYP

Jag suger på synonymer. Kryp, till exempel. (Nejnejnej, jag suger inte på kryp, usch, äsch, äckligt!), bara på ordet: ”smådjur”, ”insekt”, ”ohyra”, ”pyre”, ”parvel”, ”knatte”, ”kräk …” Medge att det lutar åt det lite motbjudigare hållet? Men de är fascinerande, krypen. Och de är många. På jordklotet finns ungefär 1,5 miljoner kända växt- och djurarter och av dem är 1,2 miljoner leddjur och av dem finns i sin tur 800.000 olika former av skalbaggar, flugor, fjärilar och getingar. Hur mycket ska det då inte bli om man slår ihop alla enskilda kryp (och till och med struntar i de mänskliga motsvarigheterna) till en jättestor klump – miljonersmiljarderbiljoner? Igår såg jag en av dem på Andberget. En fjäril. Men den vimsade sedan snabbt bort i gasset. Något mera stabilt är krypläget på diverse terrassblomster där gröna gangsters synbarligen har somnat bland ståndare och pistiller. Och en och annan snigel som segar sig osynligt framåt vinglande på spröten som polisen förr i tiden gjorde med armarna i gathörnet. Smått skum är vårtbitaren där han stirrar rakt i linsen, beredd till angrepp och våldsdåd. Men vid närmare betraktande ser han ut att ha förlorat sig i drömmens värld, blickar tydligen inåt, mediterar. Mera liv och rörelse är det på en vresros nära stranden där fluga och skalbagge kivas om samma servering. Det finns ju faktiskt fler rosor, kan ni inte …

Nej, de kan inte. Eller kanske de kan men vill inte. Dela på kakan, alltså. Först på plats bestämmer. Helt självklart. Om tvåan inte makar på sig blir det strid. Kanske inte på kniven men på kronblad, stift och sträng. En tyst strid, ibland på liv och död, men oftare handlar det om ganska oförargliga vingslag och lite sprötfäktning. Utan alla dessa fenomenala optiska linser som jag går och bär på skulle de här dusterna och charaderna åtminstone passera mig osedda, oupplevda. Den kanske största av världar är minimal, svårupptäckt, dold, har jag märkt. Ungefär som själen. Eller det gudomliga – till synes onåbart, avlägset, världsfrånvänt.

Nejnejnej, säger någon. Det där surrande, prasslande, krypande och flaxande är ju faktiskt en del av paradiset redan här och nu, en fingervisning om vart vi är på väg i det långa livsloppet. (Nejnejnej, inte långfingervisning … suck …). Det är just det här som är problemet, utmaningen – att inte fastna i de högljudda rösterna, de feta rubrikerna, de bästa prestationerna. Allt det där är ju bara yta, skal, presentpapper, kalla medaljer. Nästan allt det viktiga, och definitivt allt det oändliga, är mer eller mindre osynligt för ögats blick. Och ändå är det just ögonen, näthinnan, som reflekterar livets ljus på själens filmduk. Det finns en utsida och en insida på allt. Kamerans lins hjälper mig att blicka inåt när jag fokuserar på skalet, när jag ser utåt. Som jag ju gör när jag riktar fotolinsen mot de där pyttesmå krypen.

Kompisen Urban är av samma åsikt. Han sitter på mathusets tak invid  äppelträdet och gnager på en sur äppelskrått. Det måste väl ändå finnas något godare där längre in, ser han ut att tänka, medan han glufsar och smackar och håller balansen med sin smäckra svans. Och han har förstås rätt. Nästan allting är bättre och godare under ytan.