Det här är förvisso ingen Bergspredikan men de som skor sig på andras bekostad och vandrar i grusfyllda sandaler, och jag tänker bland annat på stenålderns stenrika som hade fjäll i ansiktet och ädelsten i stället för tandsten i trynet, använder ofta sandbanken som en bergsäker  penninginrättning för att sedan, ett stenkast därifrån, helt bekymmersfritt förlusta sig i Hällebergets berg– och dalbana och samtidigt dansa bergssprängartango med grusade förhoppningar i ena handen och en stenhård sandwich i den andra!

Det skulle väl inte ens en lysten och gisten kristen i rännsten med gallsten göra väl, va …?