14 november
Jag kan motstå allt utom en frestelse.
– Oscar Wilde
Världsdiabetesdagen, World Quality Day, World Usability Day, Ostkakans dag
13 november
Tidigt i morse, halvsovande, tänkte jag på dig. Staden hade vaknat, jag kunde höra ljuden från hästar som drog gröna vagnar med gula hjul.
– Pierre Bergé
Smörgåstårtans dag
12 november
Jag har sett människor som är trögare än jag, och sävligare, och till och med stillsammare, lojare och latare än jag. Men de var döda
– Mark Twain
Dödshälsningsdagen, Alla krossade hjärtans dag, Miniatyrrävens dag, Globala lunginflammationsdagen
11 november
Teknikens framsteg ska rädda miljön från effekterna av teknikens framsteg
– Gubbstrutten, DN
Nordiska klimatdagen, Chokladens dag, Hågkomstens dag, Alla singlars dag, Grön flagg-dagen, Äppelmustens dag
Urban
Jussi, Pavaråtti, Mustang – idag står Urban i presentationstagen. Urban (alla ekorrar heter Urban) är en pälsklädd varelse som dagligen figurerar på Terrassen och självfallet också på Andberget. Varför han heter Urban är något oklart men det beror troligen på att han är en urban varelse. Sett ur hans mark-, sten-, trädperspektiv är förortens stenkolosser och de rullande plåtlådorna troligen dock av föga betydelse; han ägnar sig i första hand åt gastronomiska upplevelser på det skyddade utskänkningsställe som han döpt till Café Terrace. Här inmundigar han dagligen sina morgonmål, luncher och ibland till och med tidiga middagar, småfåglarna till förtret.
Vanligen kastar han sig in på terrassen via huvudingången, eller rättare sagt över huvudingången, via tallen på yttre sidan, över till körsbärsträdets översta grenar, skuttar ner på terrassmuren, rundar cypressen, tar ett spänstigt höjdhopp upp i äppelträdet och rusar de sista två metrarna neråt längs grenverket mot buffébordet. När snålheten bedrar visheten och magkurret bedövar hjärncellerna ger han sig inte tid att hoppa ner på en stödjande gren utan hänger i stället ner från det lilla mathusets tak. Med baktassarna stadigt fästade i takåsen fäller han framkropp och dito tassar, inklusive nosen, ner över takkanten rakt över smörgåsbordet, och slänger hastigt i sig några frön och nötter för att dämpa den värsta hungern. Efter en stund inser han att magen trots allt fylls på något enklare uppifrån ner, och då kan han kliva ner på den stadiga gren som stiger upp alldeles invid smörgårdsbordet och ställa sig lite bekvämare vid serveringen.
Hans bordsfasoner lämnar en hel del i övrigt att önska; förutom att han står med framtassar mitt i maten drar han sig inte heller för att, i övrigt mätt och belåten, fylla kindpåsarna med några extra godbitar som han sen helt sonika sticker i väg och gömmer nånstans bland tulpanlökar och trädrötter. Inte sällan har han helt uppenbart en framtida naturkatastrof i bakhuvudet eftersom ruljansen mellan matbord och förråd kan pågå i många minuter. Hur hans stackars skalle kan hålla reda på alla gömmor och skrymslen är en gåta. Men om det är någonting Urban behärskar så är det att knäcka nötter så då är det ganska sannolikt att han också, när det är så dags, även knäcker denna lilla minnesnöt. När mathusbordet är tömt och magen inte ännu är fylld tvekar han inte att också ge sig kast med fettkulorna i småfåglarna matrör. Där förekommer inga bordsskick överhuvudtaget eftersom bord saknas. Som en trapetskonstnär under cirkustältets tak hänger han helt mödolöst från baktassarna och mediterar med mat i munnen. Hans livsmantra lyder: nöt-frö-nu nöt-frö-nu nöt-frö-nu.
I motsats till den sävlige och stirrige Jussi på Andberget invid är Urban en blandning av knäppskalle och utryckningsfordon. När han blir riktigt upphetsad trummar den långa ludna svansen ikapp med hjärtslagen. Och det enda som får honom upphetsad är käk. Ekollon helst, men jordnötter och solrosfrön ligger också högt på menylistan. Till och med kex- och brödsmulor, men de passar nog bäst till efterrätt. I somras åt han till och med apelsinbitar som egentligen var reserverade åt fjärilarna. Sån är han, Urban, småstressad och matglad. Nästan som jag.
10 november
Fars dag kommer alltid nio månader före mors dag
– okänd
Fars dag, Världsdagen för vetenskap för fred och utveckling, Mårtensafton
Farsdag
[Bild ovan från Fringe-festivalen i Edinburg 2016]
Med tanke på att vardagen alltför ofta bjuder på dramatik, ibland till och med på tragedi, är det omtänksamt – vem som nu sedan hittat på det – att åtminstone en dag om året få vara med om en riktig farsdag med allt vad det innebär av spring ut och in i dörrar, överdrivna gester, missförstånd, absurda situationer, krystade ordlekar, små lögner som tar sig enorma proportioner, och fysiska övergrepp (av typen en tårta i ansiktet). Vem vill inte vara med om det! Vem vill inte skratta sig kissnödig över andras klantigheter, uppförstorade egon och snedvridna maktanspråk! Jag ser det dagligen i tidningen, i tv:n, på nätet, hör det i radion. Jag kan det där, jag känner till det, jag vet – hela världen är galen! I publikhavet är jag bara en bland många men idag – helt osannolikt! – kan jag uppleva det på hemmaplan, inte som åskådare men som huvudperson. JAG är utvald, MITT namn står överst i programbladet, kamerablixtarna är riktade mot MIG! JAG är orsaken till andras omsorg, JAG är skottavlan för andras intriger och vadslagningar, JAG får tårtan rakt i nyllet, JAG...
Hejdlös farsdag!
[Fotografierna är från Skärgårdsteaterns föreställning (2013): Sjunde budet – Stjäl lite mindre! av Dario Fo]
Gå på museum
Det var inte så väldigt många decennier sedan som ordet museum för mig mera associerade till damm och mörker än sprudlande skaparglädje och provocerande ställningstaganden. När de förr var lite trist och ganska förutsägbart att vandra i tysta utställningssalar är dagens museiupplevelser ofta både omtumlande och energigivande. Där gårdagens museer var fulla av svar väcker en visit i ett museum idag framförallt frågor: hur? varför? vad? Muséer problematiserar, provocerar, planterar tankar, känslor, idéer i min kropp. Är det bra? Är det nödvändigt?
International Council of Museums definierar museum så här:
Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse som tjänar samhället och dess utveckling, som är öppen för allmänheten, som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut – i studiesyfte, för utbildning och förnöjelse materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld.
Jag fastnar för orden förnöjelse, vittnesbörd och omvärld. På museet kan jag i ett mer eller mindre lustfyllt sammanhang se speglingar av det liv som vardagen sällan avslöjar. Det var ingenting mindre än ett snilledrag när vi i Finland år 2015 begåvades med Museikortet/Museokortti. För en rimlig årlig avgift, just nu 69 euro, har man tillgång till cirka 300 muséer i landet. Det betyder att efter fem-sex museibesök har man fritt inträde till resten av de 294 muséerna. Inte illa. Kortet sporrar därmed inte bara till djupdykningar i förut obekanta byggnader och samlingar men lockar också till allt vidlyftigare geografiska utflykter i konstens tecken.
Museikortet har också, indirekt, aktiverat mitt intresse för museivisiter utomlands. Senaste vår körde Viveca och jag bil längs Spaniens östkust mellan Torrevieja och Benidorm, och i Alicante upptäckte vi Museu de Fogueres. Här förevisas en del av de stora karikerade skulpturer som tillverkas av kartong, papier maché, glasfiber och trämaterial och som årligen i juni månad presenteras på en stor gatufestival. Ett par år tidigare gick vi in på Museo Fallero i Valencia som har en minst lika imponerande skulptursamling i samma anda. De tredimensionella jättefigurerna är både humoristiska, smågalna och berörande. Men bakom de till synes kitschiga ytligheterna kan man också notera alldeles speciella särdrag i folksjälen som öppnar sig kanske först efter de initiala breda leendena: Det överdrivna berättar troligen många underliggande historier.
Ibland kan det dock bli lite för mycket av det goda. Sommarens besök på Tate Modern i London började och slutade i konstsalarna med fritt inträde. Rekordvärmen i England, publikmassornas ständiga vågrörelser i rummen och, framförallt, den enorma mängden konstverk retade synintrycken så till den grad att efter ett par timmar blev det mer eller mindre tvärstopp i hjärnkontoret.
Det är då jag, med en viss erfarenhet av ögonmigrän, betraktar Bridget Rileys oljemålning Nataraja (1993). Först noterat jag bara ett slags zick-zack-mönster i grälla färger som lutar upp mot höger, eller ner mot vänster om man så ville se det. Men så händer någonting i hjärnan och jag upptäcker plötsligt också raden av vertikala färgband bredvid varandra, två linjer som krockar i ett rytmiskt färghav. Är detta då ”bara” en avancerad lek med form och rytm i många nyanser? På informationsskylten bredvid konstverket står det att Riley år 1981 reste i Indien och att hon där bekantade sig med hinduisk mytologi. Nataraja betyder Dansens Gud och hänvisar till guden Shiva som inte bara har fyra armar och är ett slags kosmisk dansare, men också är utrustad med tre ögon. Det stilistiska framförandet hämtar i det här fallet alltså sin inspiration från urgammal indisk religion och kultur.
Och jag förstod att jag inte förstod, att jag såg någonting helt annat än det konstnären ville förmedla. Och jag tänkte: poängen med att gå på ett konstmuseum måste självfallet vara något slags dialog mellan betraktaren och konstverket, men inte bara en snabb utväxling av blickar och yta, utan ett tyst samtal under huden – ett samtal som kanske bara öppnar sig om jag läser det finstilta bredvid konstverket. Och det kräver tid och eftertanke.
Kanske museibesöket erbjuder mig i första hand just detta: nya öppningar in i mitt konst-iga psyke.
9 november
Konsten är en lögn som får oss att förstå sanningen
– Pablo Picasso
Arkivens dag, Frimärkets dag, Go to an Art Museum Day