ögonBLICK
Så stirrar du på mig och jag på dig, vi stirrar alla på varandra. Nej, det gör vi inte medvetet, men jag betraktar dig vädjande, frågande, menande. Eller tittar ner, bort, upp. Till och med när jag sluter ögonen tittar jag – inåt, bortåt, tillbaka i tiden. Som ett kardborreband fäster jag nu mina blickar på din päls och nos, som konfetti kastar jag dem på klor, fingrar, svansar. Jag kan drunkna i din blick men jag kan knappast öppna dina ögon för livet, döden, naturen – dem vet du kanske mera om än jag?
Jag trodde jag kunde se tills jag fick en kamera i min hand och märkte att ögonblicken, på något magiskt och närmast obegripligt sätt, plötsligt befann sig där i lådan. Dit hade bilden slunkit via en lins som av någon anledning varit riktad mot just ett speciellt motiv. Varför, frågade jag mig, varför just denna bild? När jag sedan hade fotografiet framför mig var det inte samma motiv jag en stund tidigare trodde mig ha sett. Framförallt förvånades jag över skärpan, men också nyanserna och detaljerna var annorlunda, mera distinkta. Men medan jag betraktade bilden började den liksom röra på sig i mitt minne, ljud och dofter trängde fram, röster skallade. Stundens dramaturgi hade via linsen fastnat i lådan men sedan igen, via fotopappret, återuppväckts bakom pannloben men nu i en lite annan skepnad. Och varje gång jag sedan betraktar bilden på nytt rör den alltid lite på sig, positionerar sig mot minnets scenografi. Fotografiet, alla fotografier, hyser en ryckig kortfilm under ytan.
Ibland når mig blickar likt nålsting på näthinnan. Ska jag möte dem, öga mot öga, eller lins mot öga? Med det långa teleobjektivet påskruvat kommer jag påträngande nära. Han ser mig på femton meters håll, jag honom på ett par. Han vet inte att jag står så nära. Eller vet han?
Blicken har ingen uppfattning om tiden. Sonja Gerasimov, min mormorsfars andra hustru, har just träffat sin blivande man. Det är midsommar på Hangö Casino i nådens år 1896. I min fantasi skriver Sonja ett brev till sin bror Nicko som troligen befinner sig på flottan som nyligen lämnat St Petersburg på sin långa färd mot Odessa. Hon avslutar brevet med orden:
"... Men hans ögon äro mjuka, lite sorgsna. Stackars barn som förlorat sin mor! Karl Emil är säkert en god fader, han talar så hjärtligt om sina barn. Det är någonting mjukt och manligt över Karl Emil. Hans skägg, håret, blicken – han vet nog vad han vill, verkar bestämd. Men så är han ibland så lättsam, nästan barnsligt uppspelt. Som igår kväll när han berättade om gästerna i sin ateljé, alla dessa människor som äro så nervösa när de skall avporträtteras. Hans imitationer voro kostliga! Då kände jag en sådan värme och sympati för honom, en sådan glädje. På kvällen när vi dansade noterade jag doften av förnämligt rakvatten och det sträva skägget mot min kind. Jag känner mig så förunderligt trygg i hans famn, ingen man har varit mig så nära. När han ser på mig vill jag bara vila i hans ögon, jag känner mig så vacker i hans blick.
6 november
Jag skyr krig – de förstör arméerna
– Konstantin Pavlovitj
Gustav Adolfsdagen / Svenska Dagen, Internationella dagen för att förhindra exploatering av miljön i krig och väpnade konflikter
5 november
Folk som saknar humor känns bäst igen på sin benägenhet att berätta ”roliga historier”.
– Carl Hammarén
Guy Fawkes Day, Kaninköttets dag, Internationella frivilligsamordnardagen, American Fotboll Day
4 november
Hans enda fel är att han inte har några fel.
– Plinius d y
Frysrättens dag, No hate day, De skenheligas dag.
Hökhot
Ännu i går glödde berget i gult och rött, idag har frosten huggit sina vita tänder i torra löv och kala grenar. November är årets dystraste månad, våt, kall, mörk. Blicken stannar redan innanför terrassmuren. Både äppel- och körsbärsträdet bär ännu några enstaka gula blad och cypressen är visserligen rak i stammen men samtidigt lite luggsliten i grenverket nertill. Den stora avklädningen är ett faktum.
Den rektangulära terrassen, trettio kvadratmeter stor, domineras av en hjärtformad sandplan med hjärtats spets riktad mot porten som öppnar sig ut mot berget. Sommartid är terrassen ett omgärdat uterum, en naturlig förlängning av själva bostaden, vintertid är den en ingärdad skyddszon för både vingförsedda och pälsbeklädda besökare. I denna värld i världen huserar Urban (alla ekorrar heter Urban), Mesterton (alla blåmesar heter Mes-terton), en och annan kråka och skata, trastar, talgoxar, sparvar och bofinkar – de vingförsedda varelserna hör till fågelvärldens vanligaste. En gång krockade en hackspett med en glasruta högre upp och föll död ner i sandhjärtat.
Fönsterkollisioner är inte ovanliga men vanligen kvicknar de fjädermjuka varelserna till efter en kort medvetslöshet. Den mest dramatisk krocken åstadkom sparvhöken som tydligen var helt fokuserad på att fånga en trast. Det blev en rejäl skräll mot innerterrassens ruta och två fjäderpaket som landade på trätrallarna, det ena stendött, det andra omtumlat men bara tillfälligt bedövat. Från mitt fönster knappt två meter ifrån såg jag den imponerande varelsen, med klorna i offret, stående villrådig på terrassgolvet.
Jag tog kameran från bordet, ställde hastigt in tänkbart ISO-tal, bländare och slutartid, lade mig ner på golvet vid terrassdörren, drog ljudlöst ner handtaget, höjde kameran till ögat, och började millimeter för millimeter långsamt skuffa upp dörren för att inte skrämma den påflugna gästen. Med dörren på glänt var höken och offret mindre än två meter från kameralinsen. Jag knäppte en, två, tre, fyra bilder. Då reagerade den bistert blängande tippan, flaxade och lyfte en meter med sitt offer i klorna, men krockade mot det höga terrassfönstret som vätter mot berget, och föll ner igen på golvet. För ett ögonblick verkade den tveka huruvida matportionen var viktigare än den egna säkerheten, men så släppte den greppet om sitt offer och lyfte med kraftfulla vingslag ut mot terrassen, förbi körsbärsträdet och ner över berget. På några sekunder var den borta ur synfältet. På terrassgolvet låg en blodig och huvudlös före detta koltrast.
3 november
Vi äger bara det vi avstår från. Det som vi inte avstår från glider oss ur händerna. I den meningen kan man inte äga någonting, vad det vara må, utan att ha fått det från Gud.
– Simone Weil
Daylight Saving Time ends (Kuba, USA), Cuenca Independence Day (Ecuador).
2 november
Antingen är denna man död eller så har min klocka stannat
– Grouho Marx
De dödas dag / Dia de muertos, Alla själars dag, Alla helgons dag.
Döden mitt i livet
Döden mitt i livet
Idag firar vi Alla helgons dag. Ljus tänds på gravgårdarna, ljus tänds i vårt inre. Våra avlidna släktingar och vänner lever i våra minnen, i våra sinnen. Sorg och saknad blandas med tacksamhet och glädje, ibland också med mera diffusa och ogripbara känslor. Denna ofrånkomliga död utmanar hela vårt existens, våra värderingar och vardagar: är döden slutet eller ”bara” en ny början?
För många år sedan kunde jag på ort och ställe, i staden Oaxaca, fyrahundra kilometer söder om Mexico City, uppleva mexikanernas sätt att hantera dödens verklighet och utmaning. Det var omskakande upplevelse, fascinerande som färgstarkt skådespel, gripande som känslomässig realitet.
Det här är bakgrunden: Festligheterna kring Dia de Muertos – De dödas dag – sträcker sig i tiden tillbaka till de förkolumbianska folken med aztekerna som de mest kända, där dödskulten hade en central ställning i kalenderåret. När de spanska conquistadorerna (”uppspårare”, ”värvare”) för drygt fem hundra får sedan nådde Mexicos vita stränder kom de i kontakt med en traditions som till sina yttre attribut i mångt och mycket påminde om den medeltida karnevalens uppochnervända värld. Redan på 1000-talet hade den katolska kyrkan infört Alla själars dag som firades i början av november, idag kombineras postmodern prylkultur med katolsk helgondyrkan på ett sätt som får en individ uppväxt med Alvar Aaltos rena linjer och det relativt återhållsamma färgspråket i nordisk design att framstå som en inskränkt och neurotisk navelskådare.
För forntidens mexikaner var motsättningen mellan liv och död inte lika absolut som den är för oss. Livet fortsatte i döden och tvärtom. Döden utgjorde inte livets naturliga slut, utan var en fas i ett ändlöst kretslopp. Liv, död, uppståndelse var stadier i en kosmisk process som upprepades i det oändliga. Livet hade ingen högre funktion än att utmynna i döden, dess motsats och dess komplement. Döden i sin tur var inte ett slut i sig. Människan matade de glupska, alltid lika hungriga livet med sin död.
– Ocatvio Paz: ur Ensamhetens labyrint
Dagens Dia de Muertos-festligheter i Mexiko inleds redan den sista oktober då man hälsar de döda barnens själar välkomna till jordelivet för att de under några korta timmar ska kunna umgås med sina släktingar och vänner. Här kan man se en parallell till Halloween-traditionen även hos oss (All hallows´ eve: Alla helgons afton). Under Dia de Muertos paraderar barnen i Mexiko till hornorkesterns ackompanjemang utklädda till både änglar och djävlar, ofta uppmuntrade och assisterade av stolta föräldrar.
De mexikanska Dia de Muertos-festligheterna och vår Allhelgonadag har i grunden samma syfte: att hedra och minnas de avlidna. Under Dia de Muertos hälsas den bortgångnes själ välkommen tillbaka till jordelivet för att igen njuta av mat och dryck och gemenskap med sina närmaste släktingar och vänner. I hemmen inreds ett offeraltare (ofrendas) som pryds av gula tagetesblommor, frukter, några personliga föremål som tillhört den döda, och ett porträtt. Man bakar dödens bröd (pan de muertos), kokar chokladsås (mole) till kycklingen, tillverkar små kranier av socker och choklad (calaveras), tänder rökelse (copal) och dekorerar tak och väggar med silkespapper (papel picado) i olika färger.
I båda kulturerna tänder man ljus på gravarna. Men i motsats till vår lågmälda och ofta gråtyngda Allhelgona är Dia de Muertos ett utspel i färg och form, ljud och rörelse. På natten sitter alla, ung som gammal, på gravgården och väntar på de dödas tillfälliga återkomst. Under några hektiska timmar och dagar blandas yta och innehåll, allvar och karnevalstämning. Bakom det färgstarka och smått makabra skalet döljer sig sannolikt samma rädslor och förhoppningar som de flesta människor bär på inför det okända. I Mexico har man sedan århundraden tillbaka löst det olösliga med karnevalens vapen där lågt blir högt, gråt övergår i skratt, tystnad trasas sönder av ljud och oljud. Gränser överskrids, fyrverkeripjäser fräser iväg och exploderar, kaos regerar. Döden i Mexico är förunderligt levande.