Perspektivförskjutning
Jag ser men ändå inte
Mina ögon är färgade av det jag tänker, minns, tror, vet, anar
vitt, rosenrött, mörkblått, grått, svart
Kameraobjektivet är ordagrant objektivt
Mina ögonlinser är subjektiva
personligt färgade, miljöförstörda, genetiskt förprogrammerade
Vi för en ständig fäktningsduell, mina ögon och kamerans lins
Allez! Attaque! Combat rapproché, Corps-à-corps, Dégagement, En Garde! Non valable! Signal lumineux
Eller kanske vi dansar tillsammans
argentinsk tango, wienervals, quickstep, merengue, pasadoble
Eller sitter i terapirummet och löser mina och världens problem
psykoanalys, gestaltterapi, dialektisk beteendeterapi, familjeterapi, pdt, kbt
Men ett vet jag
Camera obscura och min mörka själ söker båda ljuset
11 december
Den som förflyttar ett berg börjar med att transportera små stenar.
– kinesiskt ordspråk
Internationella dagen för världens berg, Sydafrikas självständighetsdag, Tangons dag
Bergtagen
Här uppe på Ponta de Sao Lourengo, den östligaste spetsen av Madeira, växer det knappast någonting alls, bara berg och sten och sand så långt kamerans lins når. Skulle inte Atlanten omfamna bergsformationerna kunde det här nästan lika bra vara månens baksida. Men vi noterar faktiskt några småspovar som nästan helt smälter in i den bruntorra marken, och små ödlor som blixtsnabbt kastar sig in i håligheter när vi kommer för nära. Och en och annan tusenfoting. Men i övrigt... sand och sten och mycket berg. Och en hel del turister.
"Mitt" första "berg" fanns på en holme i Hangelby, Sibbo. Någon hade döpt ön till Matala ("låg") men i mina barnaögon var den tvärtom mycket brant, åtminstone på den sida som vette ner mot sandstranden. Där tillbringades mången het sommardag på 50-talet, oftast tillsammans med min bror och mamma, men ibland, som här, med halvsyster Babben, pappa Joju och morbror Totti. I bakgrunden låtsasboxas jag med min bror Peppe. Holmen Matala och detta anspråkslösa berg är djupt rotat i minnet, långt under huden. I själva verket är det en visuell symbol för 50-talets somrar – varmt på ytan, kallt under skalet.
När Vive och jag började resa, mest i Europa men som här till Azorerna, var det ofta bergen som lockade henne. Det tog en tid innan jag riktigt fattade charmen med branta stigningar och mer eller mindre mödosamma klättringar. Jag började inse att det fanns ett liv nere i dalen och ofta ett helt annat där uppe. Och att de skillnaderna sannolikt också formade människornas kropp och psyke, kanske också deras världsbild.
När jag nu tänker på berg tänker jag på bergsmassiv som håller sig på avstånd, som här i Feldkirch i östra Österrike, där landskapet liksom vilar i en stor skål eller en jättehand.
Eller som i Innsbruck där natur och kultur nästan frontalkrockar och skapar dramatiska scenografier, tacksamma att fotografera och beundra.
De skog- och ängsbeklädda bergsmassiven i Bregenzwald har en helt annan karaktär. Mjuka och följsamma böljar de genom landskapet, inbjuder kor och människor till vandringar i tidvis branta men vänliga sluttningar.
Amos Oz skriver i inledning till sin stora roman En berättelse om kärlek och mörker om sitt barndomshem: "Egentligen låg lägenheten i källaren, eftersom husets bottenvåning var utgrävd ur bergssluttningen. Berget var vår närmaste granne, en tungsint, inåtvänd, tyst granne, en sorgsen gammal klippa med ungkarlens regelbundna vanor, en dåsig och ständigt vintrig kulle som aldrig hade gäster eller skrapade med möblerna mot golvet, aldrig förde oväsen eller störde oss. Genom brandmuren sipprade dock denne vår melankoliske grannes kalla fukt och mörkertystnad ständigt emot oss som en svag men ihållande unken doft."
Kanske berg gör sig bäst på respektfullt avstånd. Eller under oss, som ett utkiksberg. Som det på Skåldö i Raseborg.
Djurrätt
[Bilden ovan: Fiskdisken i ett snabbköp i Ponta Delgada, Azorerna]
Det är ett lite knepigt ord: djurrätt. I det här fallet handlar det dock inte om fisk- eller kötträtter men nog om att djurs och människors rättigheter hör intimt samman. 10 december 1948 antog som bekant FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och femtio år senare, 1998, inledde organisationen World Society for the Protection of Animals (WSPA) och brittiska djurrättsorganisationen Uncaged ett arbete som syftar till att FN även ska anta en djurskyddsdeklaration. Arbetet pågår i många länder och tanken är att planen ska ha ett så stort stöd som möjligt i olika delar av världen innan frågan formellt tas upp i FN.
Allt detta applåderas även från min horisont. Samtidigt är jag ruskigt medveten om att jag passivt stöder djur i bur genom att frekvent besöka dem på djurparker runt om i Europa. Och det finns tyvärr exempel som är beklämmande. För att inte tala om alla plågsamma djurförsök, en fråga som aktualiserades redan 1882 av Nordiska samfundet till bekämpandet af det vetenskapliga djurplågeriet (senare Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök). Ämnet är inte nytt och tar sig ständigt nya uttrycksformer.
Jag försvarar mig med att konstatera att många zoologiska trädgårdar har byggts i första hand för att tillgodose djurens behov av rörelsefrihet och möjligast naturliga omgivning, och det samtidigt i ett specifikt pedagogiskt syfte. Två av de bästa djurparkerna som jag upplevt finns i Zürich och München. För att inte tala om Kolmården i Sverige (ovan). Bilden har jag döpt till: Gor-illa, sitter bra. Vilket jag tycker är vansinnig vitsigt.
En annan sak är hur bra djur mår av att drillas i någon speciell riktning för att underhålla oss människor. Hur vänligt sjölejonet egentligen är, och hur bra det mår, är förstås en gåta men visst ser det kul ut. Att munnen luktar fiskkadaver kan man nästan utläsa på offrets blick, men vad gör man inte för att föräldrarna ska få ett bra foto. Och även jag vid sidan om. [Djurparken på Teneriffa]
Sen finns det förstås djur som jag helst bara ser inlåsta och på behörigt avstånd. Här blandas fascinationen med skräcken och det är inte alldeles lätt att veta vems rättigheter jag ska värna.
Och hur ska jag förhålla mig till djurens interna bataljer? Ska jag försvara flugans rätt att flyga fritt eller trollsländans rätt till en liten delikat djurrätt?
Jag frågar Urban på terrassen: Med vilken rätt käkar du ur småfåglarnas nya mathus? – Med min jordnötssesamfrö-rätt. Det är MIN rätt, och hör sen! Jag gillar honom, men vi är inte alltid helt överens vilket håller ämnet djur-människa på agendan varje dag.
10 december
Oro är magens värsta gift.
– Alfred Nobel
Nobeldagen, Terra Madre Day, Mänskliga rättigheternas dag, Internationella djurrättsdagen
9 december
Att döda hunden läker inte bettet.
– Abraham Lincoln
Internationella veterinärmedicin-dagen, Internationella dagen mot korruption, Läkarsekreterarens dag, Pepparkakans dag, Anna-dagen, Tanzanias självständighetsdag
8 december
Så vitt jag vet har man aldrig rest en staty till minnet av en kritiker.
– Jean Sibelius
Andra advent, Sibeliusdagen
7 december
Hälften av det roliga med att resa ligger i konsten att vara vilsen.
– Ray Brandbury
Internationella dagen för civil luftfart, Nationella Pearl Habor minnesdagen
6 december
Idag är dagen du oroade dig för igår. Fråga dig själv om det var värt det.
- okänd
Finlands självständighetsdag, Saint Nicholas Day