24 februari
Musik bör finnas i varje hem, utom i grannlägenheten.
Ivar Wallensteen (svensk publicist, 1917-2010)
Internationella EBM (Electronic Body Music)-dagen, Sverigefinnarnas dag, Tortillachips-dagen
Visitation
René Magritte: Den röda modellen. Fotograferad på Amos Rex vårvintern 2019 i samband med utställningen Livslinjen.
Idag celebreras Electronic Body Music Day på den världsvida musikscenen vilket får mig att tänka på något som knappast har med saken överhuvudtaget att göra: Jag lärde mig aldrig att spela basgitarr. Men jag kommer ännu ihåg, smått rysande, John Entwistles fenomenala bassolosprång i låten My Generation från The Whos debutalbum 1965. Så lirade en rockmusiker, så hanterade en riktig basrockare de fyra tjocka strängarna! Paul McCartneys knäppande på Höfner violinbasen i The Beatles var rena rama söndagsskolstuket jämfört med den i övrigt tystlåtna Entwickles nästan extatiskt exekverade basgångar. Och det fanns utrymme i The Who för dylika soloåk när trummor och bara en gitarr på ett eller annat sätt måste klistras samman till en kompakt helhet.
Det var någonting liknande med andra instrument, i andra genrer: Jag ville att tonen skulle vara mjuk, lite på den på lägre sidan men inte för låg: altviolin, cello, valthorn, fagott. Och som sångröst: alt och baryton. Kanske det helt enkelt synkroniserade med psykets stämningsläge – lite under lagom. Eller som färger: gråblått, mörkblått, klarblått, mjukrosa, silver. Och lite vitt. Som ackord: Cmaj7. Av basgitarrkarriären blev det naturligtvis ingenting men i stället pianoklink och så småningom visor och sånger – sjungvänliga dikter med melodier som gärna gled på cellosträngar, eller åtminstone snuddade vid svarta tangenter. Och texter som självklart rörde sig nära dunkla källarvalv, gardinomslutna nattkvarter, dis och dimma, månsken och oundvikliga avsked. Många mollackord alternerades med en och annan konstnärlig klackspark i taket.
Idag, på denna den maskinestetiska musikens dag, måste jag konstatera att mina spontana musikestetiska prioriteringarna från 1950- och 60-talen i grunden är de samma, men att palettens färger kanske har utökats, innehållet breddats, smärtgränser förskjutits. Men samtidigt som kroppen manglas i den moderna konstens välsmorda och tidvis högljudda maskineri hör jag fortfarande en viston, en omisskänlig sträv röst som lyfts fram av ett utstuderat och sofistikerat gitarrackompanjemang där även basgångarna är nogsamt noterade. Jag lyssnar alltså på viskonstens nestor Olle Adolphson och blir inspirerad. Några av hans lite mer allvarstyngda texter, de med gråa ödesmättade stråk invävda i stroferna och publicerade i boken Folia, har jag klätt i en egen tondräkt: Nu lyser snön, Att vänta, Rim i juli, Rättnu min tid, Så går vi bort. Det är ungefär som att hyra en frack när man ska på fest: Elegant och skräddarsytt för stunden men bara till låns. Eller som John Entwickles bassolon: snabbt framsprungna fyrverkerier som lika snabbt anpassar sig och försvinner tillbaka in i helheten. Eller, för den delen, René Magrittes målning Den röda modellen där sko och fot liksom smälter in i varandra och man inte vet vad som är yta och vad som är innehåll, vad som mitt och vad som är ditt, vad som är verklighet och vad som är fantasi. Nästan som en fransysk visit i electromusikindustrins vibrerande korridorer.
23 februari
Ångern renar, medlidandet förbereder, och längtan till Gud gör oss värdiga.
Julian av Norwich (kvinnlig engelsk mystiker och eremit, ca. 1342-1416)
Fastlagssöndagen, Banankaka-dagen, Hundkex-dagen, National Tile Day (USA) / Tegel-dagen
22 februari
Att äta är magens behov, att dricka är själens.
Claude Tillier (fransk skriftställare, 1801-1844)
Internationella brottsofferdagen, California-dagen (USA), National Margarita Day (USA) / Coctail-dagen, Koka en sötpotatis-dagen
21 februari
Man bör inte använda utrikiska ord när man har en inhemsk adekvat vokabulär disponibel.
– Gunnar Sträng (troligen delvis formulerad av någon annan, citerad i Språktidningen 1/2020 av Staffan Dopping)
Internationella dagen för modersmål / International Mother Language Day, Fondvalsdagen (Sverige), National Caregivers Day / Nationella vårdgivardagen (USA), National Grain-free Day / Nationella spannmålsfria dagen (USA)
OBS! Idag publiceras femte kapitlet, "Fredag", i berättelsen om Tage Tolls tavla. Se balken Tage Toll upptill!
Modersmålvakt
Fest på Valborgsmässoafton i gamla stadsdelen Santa Cruz, Alicante (ovan)
Det finns 6000 språk i världen, om hundra år, tror Unesco, är de kanske bara 3000. Det är fråga om en lång rad små språk som är på fallrepet – 96 % av alla språk talas nämligen av futtiga 4 %. Eller tvärtom: 4% av alla språk talas av 96% av jordens befolkning. Wikipedia ger (2015) en viss antydan om hur de tio vanligaste språken (första språket/modersmålet) fördelas: 1) mandarin (del av kinesiska): 848 miljoner, 2) spanska: 480 miljoner, 3) engelska: 335 miljoner, 4) hindi: 260 miljoner, 5) arabiska: 242 miljoner, 6) portugisiska: 203 miljoner, 7) bengali: 189 miljoner, 8) ryska: 166 miljoner, 9) japanska: 128 miljoner, 10) punjabi: 89 miljoner.
Amos Rex, Helsingfors
Ytterligare några ströexempel: 11) tyska: 78 miljoner, 24) italienska: 64 miljoner, 40) hakka (del av kinesiska): 30 miljoner, 55) gan (del av kinesiska): 21 miljoner, 60) kurdiska: 20 miljoner, 88) ilocano: 10 miljoner, 100) baluchi: 8 miljoner. Och Finland ligger en god bit under 100-strecket. OBS! Siffrorna är givetvis ungefärliga men ger en viss antydan om proportionerna.
På Sverige-båten, strax utanför Helsingfors
På andra sidan av språkkartan har vi bland annat Xhosa, ett klickspråk som består av tio olika vokaler och som pratas av åtta miljoner afrikaner, Silbo Gomero – ett visselspråk som används på ön La Gomera för att kommunicera över de djupa dalarna, Shetländska, som talas på Shetlandsöarna norr om Skottland (mellan Färöarna och Norge) och som har insupit norska influenser, och Piraha som talas av en liten folkgrupp i Brasilien och där det saknas ord för färger och siffror. Texastyska (tyska med amerikansk dialekt), korniska och chamorro är andra lite udda språk på vår pratiga, för att inte säga pladdriga, jord. Icke att förglömma esperanto, ett konstruerat hjälpspråk, ett planspråk som L.L. Zamenhof presenterade redan 1887. Övriga språk, den överväldigande majoriteten, har största delen av befolkningen aldrig hört talas (om).
Piccadilly Circus, London
Jag kan inga andra språk än svenska. Jag kan inte ens österbottniska fast jag bott i Vasanejden i över trettio år. Ännu som femtonåring kunde jag ytterst knaggligt uttrycka mig på finska, i skolan hade jag ett par år läst latin och tyska och fått bottenbetyg i båda. Engelskan hann jag bara snudda vid innan jag skippade hela skolgången. Det var bedrövligt, hela min skolgång var bedrövlig. Men jag gillade att skriva på det enda språk jag nästan kunde. Och när jag senare, redan vuxen (delvis urvuxen) i alla fall beslöt att studera på högskolenivå var jag illa tvungen att åtminstone behjälpligt ta igen det jag tidigare helt hade missat. Men fortfarande blir jag grön av avund, nästan blålila faktiskt, över människor som slänger sig mödolöst med diverse utländska tungomål. Vilken förförståelse för andra kulturer ska denna kunskap inte bereda, vilka intellektuella djupinsikter ska inte uppenbara sig på den till bristningsgränsen språksprängda pannloben!
NDSM Werf, Amsterdam
Jag får ta till de lingvistiska kryckor och verbala plåsterlappar som mitt lilla språkskåp tillhandahåller. Och det är lyckligtvis inte så lite det. Språket, modersmålet i synnerhet, har en märklig förmåga att ständigt omforma min världsbild, definiera min näromgivning och, inte minst, diagnostisera min psykofysiska varelse så att jag inte bara kan känna och uppleva att jag är i världen, men också att världen är i mig. Och allt detta liv tack vare 29 bokstäver som dansar så meningsfullt där mellan hemisfärerna. Nå, det måste medges, inte sällan tappar de bort sig och som en bokstävernas målvakt får jag då söka upp de vilsna skuggorna där vid den bortre dikesrenen. Ibland hänger det bara lite kryptisk graffiti kvar i den grå massan. Vilket å andra sidan kan göra sig riktigt elegant i en blånande blogg.
Fredag
tystnadens toner
I sitt dagligen återkommande reflekterande över varför solen stiger upp och går ner, varför han själv stiger upp och går och lägger sig, har Tage Toll upptäckt ett mönster, en rörelse: Allting snurrar, roterar och cirkulerar. Framförallt tiden och i synnerhet klockan. Och Tage Tolls egna tankar inte att förglömma. Fast först är det tvärtom. Tage Toll känner en sakta krypande oro när tankarna står stilla, när ingenting händer. När tankarna inte formas till meningar är livet meningslöst, bokstavligt och bildlikt, tänker Tage Toll och uppmuntrad av sin egen upplysthet vaknar han sakta upp ur den sega slummern. Dagarna, pensionärsdagarna, ser skrämmande lika ut, morgon efter morgon. Det är bara ljuset som skiftar beroende på årstiden, sällan ljuden. Samma rutiner varje morgon: grötkok, smörgåsberedning, blåbärsupptining, thékokning, duschning, skäggtrimning, tandtvättning, påklädning, sängbäddning, tidningsbläddring, morgonnyhetssändning. Och lite kallprat med hustrun kring morgonmålet. När hon lämnat lokalen breder tystnaden och tomheten ut sig som en stor säck, eller i lindrigare fall – som en tömd karamellpåse. Tage Toll har långsamt börjat inse att vardagen saknar mening och innehåll med mindre än att han själv skapar mening och innehåll, fyller säcken och påsen helt enkelt.
Klockan 08.18 tittar Tage Toll på klockan bredvid bokhyllan och konstaterar att klockan är 08.18. Om tolv timmar ska han sitta i Musikhusets runda konsertsal och låta sitt runda huvud fyllas av ljud och toner, sällan hörda och aldrig saknade. Som en fakir på spikmattan låter han sin själ varje vecka genomstingas av toner som tar mera ont än de helar. Det hela påminner om hans regelbundna besök på läkarstationens laboratorium där sköterskan rutinmässigt och känslokallt sticker nålar i Tage Tolls smala armar och tömmer honom på det blod som säger allt om hans kroppsliga hälsa. Symfoniorkesterns välstämda instrument perforerar på liknande sätt Tage Tolls runda själ och avslöjar ett mentalt sinnestillstånd som kunde karaktäriseras som notorisk flegmatism. Tage Tolls besök i denna musikaliska hälsoinrättning styrs mera av någotslags masochistisk självbevararelsedrift än av konstnärliga lustinstinkter. Omsluten av detta ljudpansar som mera trycker och spänner än skyddar och smeker, känner sig Tage Toll märkligt levande, inte nöjd och avspänd men delaktig och tilltalad. Det är som om musiken skulle härbärgera något i Tage Tolls varelse som han inte på annat sätt kan känna och erfara och som samtidigt förflyttar honom till en annan tillvaro – musiken som spegel och segel.
Det är med dagarna som det är med tonerna – de måste sättas i rörelse för att innehåll ska gestaltas, musik ska uppstå. Nästan varje dag sitter Tage Toll vid det ständigt stämda el-pianot och slår an tangenterna med båda händerna. Det är inte så mycket ett återgivande av pianolitteraturens kända verk, som han ändå inte är kapabel att exekvera, som lockar honom till den svartvita paraden. Mera är det ett försiktigt klinkande på jakten efter ett eko i honom själv, som om han stämde sin småfalska själ så att den bättre kunde klinga med omvärlden, med andra människor.
När han nu – klockan är för övrigt 08.22 – sätter sig på pianostolen och placerar hörlurarna på öronen, är han redo att för en stund försjunka in i en annan värld, ljudisolerad och tonomstrålad. I Tage Tolls runda huvud utvecklas bokstäver till konstiga ord och meningar och på liknande sätt är det med musiken: När Tage Toll slår an en tangent har just den tonen en tendens att söka sig åt något håll, uppåt eller neråt, och när den gjort det är äventyret redan på gång. Plötsligt har två, fem, nio toner bildat en liten slinga som strävar vidare, böjer och svänger sig, snavar ibland på en tontrappa, stiger upp och hittar kanske sedan rätt igen. Upphetsad upprepar Tage Toll melodislingan, glömmer, försöker på nytt, provar en ny ton, glömmer igen hur allt började, suckar. Och tar ny sats. Efter en stund sitter en enkel melodi fastnitad i kompositörens konstnärliga knogar, fingerspetsarnas mjuka trampdynor tassar mjukt på tangenterna och över Tage Tolls solistiska väsen breder ett självgodhetens skimmer ut sig, inte helt olikt guldglittret i havet när solen en sen sommarkväll sjunker ner i horisonten. I stunder som dessa kan Tage Toll överfallas av en känsla att allting nog har en mening, att slutet ännu inte är nära, och, om så skulle vara fallet, att det inte är så farligt utan tvärtom bara är ett steg mot en repris. Livets Coda.
När Tage Tolls tankar antar formen av en boll eller en spiral lättar tillvarons grå moln som på beställning och luften blir plötsligt mycket lättare att andas. Och husguden didiääransiöö viskar att vad var det jag sa, redan som barn lindades du in av röster och sånger, kroppen formades till en ljudgrotta där host, rap och skrik stämde tillvaron i tonarter som inte ens de främsta kompositörerna kan återge. Tage Toll, du är en rullande ljudmaskin som genom dina hål och öppningar, dina utbuktningar och resonansbottnar, kan få världen att vibrera och kroppen att klinga. Blås i örontrumpeten, slå dig på trummagen, rotera dina bilringar, starta motorn!
Tage Tolls favoritkomposition är John Cages 4´33´. Han kan höra den på sin inre scen, se det hela framföra sig: Solisten, eller orkestern, sitter tyst i fyra minuter och trettiotre sekunder. Det som hörs, beroende på publikmängd och plats, är fotskrapningar och harklingar, några besvärade hostningar, så småningom en och annan viskning, ett förvånat sus, fler hostattacker, och, om man befinner sig lite mera söderut, burop och ljudet av tomater och ägg som landar på musikerna, skvätter mot flygellocket. Om det är mera humor än musik, eller eventuellt ett allvarligt inslag i debatten om miljöns auditiva nersmutsning kan Tage Toll inte riktigt säkert avgöra, men musik i marginalen är det definitivt, som oskrivna noter i partituret. Tystnadens ljud helt enkelt.
Med ett fett G9sus4/D-ackord, det samma som likt en mäktig kyrkklocka inleder The Beatles låt A hard Day´s night, avslutar Tage Toll förmiddagens musikaliska session och går direkt till skrivbordet där han slår upp sitt självkonstruerade magiska lexikon – ordMord rubricerat – och skriver in på bokstaven B: badrock : rytmisk tvagning, basnäring = grundföda i manskör, och bastant = lägsta stämman i damkör. Därmed har Tage Toll även fyllt förmiddagens humorkvot och kan ägna sig åt ännu viktigare saker, till exempel didiääransiööö.
Det var alltså det där med höljen, skal och hinnor. Didiääransiöö skriver att det lilla barnet både härmar sig själv och sin omgivning, vältrar sig i ljudhöljen – självskapade och reproducerade. Och det är precis vad Tage Toll också gör – slår an några små ljudbubblor på sitt välstämda piano som, kanske, är ekon av den musik som redan cirkulerar i hans trinda lekamen. Men det är inte så som man kanske kunde tro – att Tage Toll upprepar sina favoritmelodier från nostalgiskt 60-tal, eller ännu tidigare. Nej, de tonslingor som ekar i hans hörlurar är helt unika, aldrig förr hörda tonala skapelser i ljudhistoriens väldokumenterade rymd. Inte ens Big Bang, vad Tage Toll kan förstå, lät ens lite åt det hållet. Nej, Tage Tolls tonala tribut till världsalltets sammanlagda ljudmassa är extraordinär, unik, enastående. Men varifrån musiken egentligen härstammar kan Tage Toll inte riktigt precisera: Från den yttre rymden, eller den inre? Eller båda. Eller ingendera.
Det må vara honom förlåtet att han inte förstår allt här i livet, redan det att han ibland, om än lite tvehågset, gör sina räder till psykologins och filosofins utmarker, torde rendera honom en viss kredit när han i en diffus framtid, pank och fågelfri, ska korsa den svarta floden. Tage Toll lever nämligen i den övertygelsen att skapande gärningar, likt krockkuddar i bilar, lindrar smällen när livet frontalkrockar med döden. Eller, för att få bilderna att stämma: Fungerar som flytvästar på ett nattsvart hav mot en okänd strand. Skapandet, tänker Tage Toll storsint, är bara en analogi till Skapelsen, och då måste det ju rimligtvis också finnas en koppling mellan han som skapar musik och Han som skapar Musik.
Tage Toll översköljs av ett för honom nästan främmande religiöst patos och i ett överbelyst evighetslångt ögonblick av obefläckad insikt tror han sig vara fullkomligt klar och klok i knoppen. Men det anfallet går dock snabbt över och bara några sekunder senare stirrar han hjälplöst på sina slappa fingrar, föga pianistiska. Musiken, liksom livet, är lika svår att greppa som den berömda hala tvålen. Men att de båda helt hämningslöst kryper både över och under huden står dock helt klart, även för Tage Toll.
klockans klang
Följande anmärkningsvärda företeelser tar gestalt i Tage Tolls kropp och hjärna under resten av denna förmiddag fredagen den 7 juni:
09.25 äter Tage Toll en halv chokladstång som han gömt och glömt i matskåpet
09.38 tror Tage Toll, på grund av svår törst, att han har diabetes
09.40 läser han allt om diabetes på internet och tycker sig ha alla symptom
09.51 dricker han sodavatten med hallonsmak direkt ur flaskan
09.52 rapar Tage Toll
09.53 undrar Tage Toll vad han ska göra resten av dagen
09.55 går han tre varv runt lokalen samtidigt som han räknar upp bilmärken på S: Saab, Saturn, Seat, Simca, Skoda, Studebaker, Sunbeam, Subaru, Syrena...
09.58 avbryter Tage Toll sina meditativa övningar och går ut på terrassen där han inandas doften av syren som blommar precis bakom husknuten, och citerar Jarl Hemmer: Sommar, slå din gröna arm / kring min trötta midja!/ Hjälp mig, stöd mig, stryk mig varm / med en blomstervidja
10.00 rör Tage Tolls recitationskonst honom själv till tårar
10.04 när han skärpt sig, går han in, plockar ner Hemmers dikter från bokhyllan och slår sig ner vid pianot
10.10 känner han själsgemenskap med Hemmer, speciellt med författarens mörka sidor
10.14 hittar Tage Toll tre dikter med ett ljusare innehåll och besluter att tonsätta dem
10.24 får Tage Toll tag i en melodislinga som lindar sig självklart kring första raden i Morgonbad i strandruinen
10.32 sitter även andra raden på plats
10.48 är hela första versen uppdaterad i Tage Tolls hjärnvindlingar. Solen lyser orangegul på en turkos himmel och livet är lätt att bära.
Från eftermiddagen finns inte mycket att nämna. På sin efter-lunch-promenad längs stränderna noterar Tage Toll kulturvillan på andra sidan stranden där den berömda operasångerskan för ett sekel sedan tapetserade rummen med sin färgstarka koloratur men som nu står öde och fuktskadad. Under ett besök i villan tyckte Tage Toll en gång sig höra en svag tonslinga, ungefär som när en operadiva sjunger upp sig inför premiären. Rösten tonade någonstans långt borta, kanske bakom en vägg, eller två. Det var inget märkligt med det, ingenting skrämmande eller mystiskt. Men när Tage Toll frågade guiden om det där ljudet tittade hon först förvånat, sedan irriterat på Tage Toll och nästan höjde stämman – det här huset är en kulturvilla, inget spökslott! När Tage Toll nu kisar över solglittret och spanar mot husfasaden där långt borta tycker han sig se en gestalt, en kvinna i lång sommarklänning, som först drar in en fladdrande blommig gardin och sedan stänger fönstret. Tage Toll kan till och med uppfatta ljudet av fönsterlåsets metalliska klick, inte helt olik tonen A. Han hejdar sig i en impuls att vinka här från andra sidan stranden när han noterar några cyklande ungdomar som närmar sig längs den knastrande gångbanan. Uppfylld av nostalgiska vyer stiger Tage Toll ut ur gårdagens minnen och återvänder eftertänksam och melankolisk till berg och terrass.
mellan läns och slör
Klockan 18.35 klämmer Tage Toll sig ut ur metrons mätta mage, passerar torg och park innan han, smått pirrig i tarmsystemet, närmar sig Musikhusets entré. Här ringlar redan långa rader av tonhungriga och kulturstinna konsertbesökare som inget högre önskar än att fyllas av det välljud som bara en hundramanna symfoniorkester kan erbjuda. Musikhusets väloljade svängdörrar sväljer sin näringsrika föda på samma sätt som när stora havsdjur silar lysräkor och krillstim mellan sina håriga barder. Inne i de stora håligheterna sprider sig födan först lite åt olika håll för att sedan, klockan 18.55, sugas in i tonfiskens egentliga buk – den enorma konsertsalen.
Tage Toll är både förväntansfull och, som sagt, lite smånervös. Det sistnämnda torde bero på hans livliga fantasi och bristande musikaliska kunnande. Han bär nämligen på en inre bild av Bruckner, kvällens kompositör, som mest liknar en svart tavla med mörkgråa moln på en regntung sky. Han anar oråd och därför reagerar magen. Men å andra sidan är Tage Toll här av passivitetshindrande orsaker i allmänhet och lockad av biljetternas subventionerade pris för seniorer i synnerhet. Tage Toll känner sig nästan inbjuden, som en vipgäst. Magens primitiva reaktioner och kändisskapets uppfordrande strålkastarljus krockar i Tage Tolls redan förut så splittrade personlighet och för ett kort ögonblick överväger han en snabb retur genom en till synes olåst sidodörr. Men så besinnar han sig, drar ett djupt andetag och går med bestämda steg till garderoben där han överlämnar ytterrock och axelväska till en uniformsklädd varelse som vill ha två euro i ersättning. Tage Toll har nästan lust att säga att hans konsertbesök, förutom själva biljetten, redan kostat honom 2,80 i metroavgift. I stället för tänkta 13 euro kommer Tage Tolls kvällsnöje att sluta vid svindlande 17,80 euro i kostnader. Men Tage Toll tiger tappert.
Nöje och nöje... När Tage Toll intagit sin plats sju meter bakom och fyra meter ovanför orkesterns bakersta rad har han minst 1500 runda ansikten rakt framför sig, publik som betalar fullt pris och får höra musiken oförstörd framifrån. Tage Toll hör till en annan men växande kast vars auditiva förmåga dock anses vara så väl utvecklad att den kan tillgodogöra sig det tonala flödet bakifrån. Det är en sanning med modifikation. Vad arkitekter och akustikexperter inte tänkt på är den visuella återkoppling som Tage Toll och hans gelikar så att säga får på köpet. Tretusen ögon, och lika många öron, armar, ben och näsborrar som alla dessutom reagerar individuellt och helt okontrollerat, tillför det orkestrala ljudsvallet en dramatisk dimension som inte går att undervärdera. Tage Toll tycker sig uppfatta hela den höga och djupa konsertsalen som ett enda stort jättehuvud med en massa små miniskallar dekorerade på inre sidan. Tage Tolls tankar svingar sig igen till Mexico och de dödas dagar där skeletten en gång om året skrattande skramlar genom gator och portgång. Men här skramlar skeletten varje vecka, taktfast och högljutt. Från sin nerfällda bänksits utan armstöd ska Tage Toll om ett ögonblick bli delaktig av en kollektiv performance som kallas symfonikonsert – en masochistisk terapimetod som blottlägger människans innersta skrymslen som när en patolog skär i liket.
Klockan 19.05, i fas med Rundradion direktsändning av denna säsongens avslutningskonsert och efter de senaste olycksfyllda och blodiga nyheterna, inträder dirigenten från en dörr till vänster, för Tage Toll till höger. Applåderna låter som ett snabbt och uppfriskande försommarregn men skenet bedrar, eller rättare sagt; ljudet förleder. I själva verket är det ekot av en rostig ankarkätting som brister och sjunker ner i det svarta djupet samtidigt som fartyget, vind för våg, stävar ut mot en horisontkant där vilda bestar med slemmiga gap väntar på att få slita däck och manskap i bitar. Tage Toll har ingen aning om vad Anton Bruckners femte symfoni handlar om, annat än att den kallas den Tragiska symfonin. En lindrig underdrift, tänker Tage Toll där han oroligt gungande på sitsen känner hur inälvorna slits åt olika väderstreck i den storm som inte ens meteorologer har ord för. Orkesterbåten gungar och kränger i kastvindarna, sirener tjuter, rop om hjälp drunknar i brassdånet och Tage Toll kastar förtvivlade blickar efter livbojar, plankbitar eller annat som tillfälligt kunde härbärgera hans tondränkta och sjunkbenägna kropp. Och han är inte ensam. På raden bakom är en man beredd att kasta sig ner i orkesterdiket, på paradläktaren mitt emot Tage Toll sliter en solbränd gentleman av sin måttsydda kostymrock från Stockmann i ett sista försök att undgå värmeslag och därpå följande socialt stigma. En medelålders kvinna, rödblommig och blank i ansiktet, stiger upp på bänken framför Tage Toll och gör upprepade gånger korstecknet, en ung musikstuderande nere till höger sitter ryckigt skakande med fingrarna i öronen och huvudet i knät. Ett barn gråter hejdlöst.
En lättklädd ung kvinna på första raden, som Tage Toll i smyg har spanat in i teaterkikaren, visar sig vara en sjöjungfru som behagfullt och helt i strid med stridens hetta sakta, och med en gäckande blick i den närgångna linsen, glider ner i tonhavet, det iskalla och bedövande. Hela salen skakar och gungar, tretusen ögon slits mellan havsdjup och himlafäste, det viner och fladdrar i blus och skjorta när pukorna härmar åska och blixtnedslag. Kaptenen sliter och kämpar för att hålla fartyget på bog – vindöga, kranbalk, halvton och affettuoso – snart står Tage Toll inte mera ut, han vill springa sin väg, skrika, slå sönder. Väggarna svajar, taket rasar, räkningarna förfaller till betalning, katastrofen är ett faktum.
Plötsligt blir det alldeles tyst och det tar några sekunder innan applådåskorna fyller varje kubikmillimeter av det enorma konserthuvudet och studsar tillbaks från pannloben ner över den publik som överlevt tragedin. Dirigenten bugar sig stelt – Tage Toll ser bara hans frackklädda bak – och seglar sedan blomsterprydd ut i foajéns svala vikar där han höjer ett glas champagne med de närmast sörjande som när man gratulerar sig själv efter segern i en segeltävling. Han återvänder ytterligare tre gånger till olycksplatsen innan brottets vittnen, av utmattning och själslig tillfredsställelse, förklarar honom frikänd.
Tage Toll grabbar tag så hårt han kan om det kalla trappräcket och drar med sina sista krafter upp sig mot foajén och marknivåns utgångar där kvällsvinden skoningsfullt omsluter kroppar i uppror med sina svala bandage. Blek och sliten anträder Tage Toll metrofärden tillsammans med normala, alkoholiserade och arbetsbefriade medborgare som med sina egna personligheter är bevis nog på att livet ofta överträffar konsten både vad gäller djup och dramatik. Själv är Tage Toll förpassad till kulturens utmarker för att sila livsluft och verklighetskänsla. Han vet inte vad som är värst – att stå utanför eller innanför. Det är kanske därför han är så bredbent.
[Nästa kapitel – "Lördag" – går att läsa på blåggen lördagen den 29 februari]
20 februari
Om vi har människor som utesluter några av Guds varelser från vårt beskydd och vår omtanke, så har vi människor som gör det samma mot sina medmänniskor.
– Franciskus av Assisi
Världsdagen för social rättvisa, Älska ditt sällskapsdjur-dagen / National Love Your Pet Day (USA), Internationella piprökardagen, Slarvighetens dag, Körsbärspajsdagen
19 februari
Ny, månförtrollad, blir min värld i världen.
– Benedict Zilliacus
Knäckebrödets dag, Mintchoklad-dagen, Ögonfrans-dagen, National Vet Girls Rise Day / Kvinnliga veterandagen (USA)
I går var hösten klarhöst, skarphöst, skön...
Det är snart trettio år sedan Benedict Zilliacus skärgårdsdikter, publicerade i Hufvudstadsbladet under tiotals år, kom ut i bokform. Rubriken säger mycket: Min värld i världen. I hans fall handlade det om Eskeörarna i Åbolands skärgård, långt ute i havsbandet. Som en del av – som redaktören Ghita Barck formulerar det i bokens förord – "snabbt flyktande och förgätna dagboksverser", etsar de komprimerade utskärsvyerna sina stiliserade motiv rakt in i läsarens föreställningsvärld, även för den som inte har egna sinnesintryck av de platser och situationer han beskriver. En liten stor värld som tillfälligt tränger undan hela jordklotet, ordens kraft som sträcker sig under huden.
I samband med en längre sorgeprocess för snart femton år, och bosatt i Österbotten sedan länge, började jag läsa Bez´ åboländska skärgårdsdikter. Utslängda holmar och skär, så som Bez beskrev dem, passade som hand i handske med den karga ödslighet där min själ nu var strandad. Jag hade under många års tid melodisatt andras dikter men nu var det framförallt Zilliacus´ höstmotiv som lockade mig till pianot och ganska snart hade jag valt ut fem-sex dikter som jag tonalt och innehållsmässigt ville gestalta som en helhet. Efter ytterligare läsning och pianoklink stannade jag för fyra. Denna lilla svit kallade jag för Höstljus.
År 2009 flyttade jag tillbaka till Helsingfors och ett par år senare började jag regelbundet, några gånger i året, träffa den musikaliska trion Jan Hellberg, Kaj-Erik Gustafsson och Gunnar Döragrip som var villig att arrangera mina melodisättningar (ordet tonsättningar kändes lite för ambitiöst i mitt fall). Kaje tog hand om sånger till text av bland annat Topelius, Hemmer och Österling som han arrangerade för manskör och blandad kör, Jan började arbeta med sånger till text av Alf Henrikson och Olle Adolphson i ett delvis rytmiskt tempo, och Gunnar greppade min och Bez´ höstsvit (Grågrant, Fullmåne, På gråfredagen, Oktobermånsken) som han arrangerade för sopransolo med ett ackompanjemang för piano, fagott och oboe. Konserthelheten, bestående av sammanlagt nitton sånger, fick samlingsnamnet "En Skugga av vårt minne" efter en strof i en av Olle Adolphsons dikter. I något tvångshumoristiskt skede, och med konserthelhetens nyckelord i bakhuvudet, kallade jag min arrangörsgrupp för The Shadows efter det eminenta ståltrådsbandet från sent 50-tal.
Gunnar, som jag före detta speciella samarbetsprojekt i stort sett bara kände till namnet, kom att betyda mycket för mig. Det var någonting med hans lågmälda och diskreta framtoning som väckte förtroende. Det var en blandning av gedigen musikalisk kunskap och något mera ogripbart som hade med människans eviga själ att göra. En gång när han vid mitt piano presenterade sina första skisser till arrangemang sade han: – Du gör vackra slut. Jag skrattade spontant för det lät onekligen lite lustigt – men det övriga då...? Men det var inte så han menade, att det ena uteslöt det andra, men att den sista strofen i bästa fall fångar upp hela sångens innehåll. Som musikpedagog och stråkmusiker kunde han sina partitur, såg både blindskär och farleder. Även när bara månen lyste.
Igår jordfästes Gunnar i Nya kapellet på Sandudds begravningsplats i närvaro av en stor skara släktingar och vänner. Jag saknar en medvandrare som såg det vackra slutet, som tog tillvara på de spröda tonerna, som fick månljuset att klinga. En ljus själ i en god människa.
... sen lade sig nordvästen och blev sydlig. Nu driver sunnan dis och dugg kring ön.