Month: februari 2020

Risktagning

Idag, morgonen efter årets Oscar-utdelning, går jag i filmtankar. En av höjdpunkterna i gamla Vilda Västern-filmer är ju som bekant när hjälten osäkrar sin pistol, gör vapnet skjutklart. Då, senast då, slår hjärtat hårdast, senast då kulminerar spänningen i salongen (och i saloonen). Vem hinner först, vem är snabbast med fingrar, hand, arm, öga – skurken eller hjälten? Nå, hjälten förstås, det är självklart, det vet jag ju innerst inne. Eller...? Det finns ju en liten, liten, närmast teoretisk risk att någonting går fel, att intrigen ska få en annan vändning, en ny riktning jag inte hade förstått. Förnuftet säger nej nej, men magen ger andra signaler. Hjälten tvekar naturligtvis aldrig, tvivlar aldrig. Det är därför han är min hjälte. Det är därför jag litar på honom, det är därför jag ser upp till honom. Och det är därför jag älskar spänningen – jag vet att "vi", jag och hjälten, vinner. På filmduken.

Sanningen, den bistra och oomkullrunkeliga sanningen, i denna min dagliga och mycket verkliga Vilda Västernvärld, är att ingenting är säkert. Allra minst kan jag lita på mina "hjältar" hur gärna jag än vill. I själva verket är det nästan omöjligt att lista ut vem som är skurk och vem som är hjälte eftersom nästan alla gömmer sig i olika dräkter, bakom lustiga masker. Det hela påminner lite om missförstånden och rollbytena i filmen Rosa Pantern (1963) där "hjälten", poliskommissarien Jacques Clouseau (Peter Sellers), gång på gång klantar sig, i sin yrkesutövning lika väl som i sitt privatliv. Hustrun Simone (Capucine) är – utan hans vetskap – både älskarinna och medhjälpare åt juveltjuven (David Niven) som här uppträder som den kända och eleganta brittiska playboyen Sir Charles Lytton, vars amerikanska brorsson, den lite mera blåögda och ytliga playboyen George (Robert Wagner) nu, också han, siktar sig in på att komma åt prinsessan Dalas (Claudia Cardinale) "Den Rosa pantern" – världens största rosaröda diamant. Det hela kulminerar i en kaotisk maskeradbal där raketer detonerar och flyger innanför slottsväggarna och alla springer kors och tvärs – gorillor och åsnor och clowner och riddare i harnesk och eleganta damer med plymer och masker för ögonen – alla i en enda salig röra. Och det hela slutar helt riktigt med att polisen hamnar i fängelset och de egentliga skurkarna går fria.

Humorn speglar sin tid. Gårdagens lördagsunderhållning på kvartersbiografen var lika oskyldig som den var fullödig. Skrattet kräver ett tryggt tanke- och känslomässigt utrymme, och av den varan fanns det gott om ännu anno dazumal. Men när dramaturgin på världsscenen, som den är idag, blir kaotisk och huvudrollsinnehavarna säger vad spottet för i mun, duckar publiken spontant och drar sig snabbt ut i foajén. Det sociala och känslomässiga utrymmet minskar, den tunga våta mattan – blod- och tårbemängd – lägger sig över tillvaron, och även vardagens förut så viktiga detaljer tappar i skärpa. Mycket bättre blir det inte heller när självuppfyllda och karriärsugna stå upp-komiker försöker klämma ut den sista bottensatsen ur en förlegad och borttorkad skrattsalvatub. Det är förstås dömt att misslyckas och resulterar vanligen i en lika sorglig som veritabel sitt ner-tragedi. Tystnaden och förvirringen breder ut sig, applåderna tystnar.

Ingen försäkring i världen skyddar mig från ett totalt känslo- och skrattbortfall i denna på riktigt galna värld. Jag får ta risken själv, försöka stå emot den tunga mattas tyranni och skapa mig ett utrymme där jag kan andas, umgås med medmänniskor åtminstone i den digitala sfären, och kanske ibland känna den där galna glädjen i att upphäva tyngdlagen, att självsäkert fingra på orden i syfte att hitta ett nytt meningsutrymme. Som en västernhjälte med puffran beredd.

Jag undrar vad min regissör säger om det.

by Magnus Lindholm

Synsudd

Oron för att drabbas av minnesförlust har vi väl alla. Jag har. Jag har sett det på ganska nära håll, och jag har tänkt på det mycket. Vilket genast får mig att tänka lite mera: Den som tänker mycket minns väl en hel del? Eller kan man vara både minnessvag och samtidigt komma ihåg en massa, onödigt? Den här texten, till exempel, borde jag ju rimligtvis ha skrivit igår, på Tankens dag. Men det glömde jag. Idag kom jag ihåg att jag glömde igår. Och det är väl lite trösterikt – att komma ihåg det man glömt. Kanske det i alla fall är bättre att komma ihåg sent än aldrig?

Men visst är det retsamt. Vanlig vardaglig glömska hör till livet men är ingenting eftertraktansvärt för det. Värre, mycket värre, är det å andra sidan med den patologiska glömskan, den där hjärncellerna ohjälpligt slocknar och så småningom river sönder hela hjärnans nätverk av tidigare alldeles spontana synapshopp så att konstruktionen allt mera börjar likna ett söndrigt spindelnät. Ett nät utan spindel. Jag föreställer mig att det inifrån den drabbade uppfattas ungefär som utsikten genom biblioteket Odes solskyddsedekorerade fönster – en massa gråvita fläckar på näthinnan som skymmer motiv och tanke. Både utsikt och insikt drabbas och meningslösheten breder ut sig. Förlorade sinnesintryck är illa nog, en borttappad identitet är ingenting mindre än en katastrof.

Livet handlar om kompensationer. Till exempel: Efter det jag höll på att förlora synen på högra ögat (näthinneavlossning och ett antal hål på näthinnorna) blev jag allt mer intresserad av fotografering: Kameralinsens skärpa fick mången gång ersätta min egen oförmåga att se riktigt klart. Efter operation och laserbehandlingar och gråstarr och dagkirurgi och fler laserbehandlingar, kvarstår sedan länge en lite obestämd grå stor slingrande fläck som, beroende på ljusförhållandena, rör sig över synfältet som ett snällt spöke. Vi har visserligen så småningom blivit kompisar men ibland, det erkänns, får han en utskällning – buhuuu, försvinn!

Men den här uppenbara och konkreta synvillan ("ögonsjukdom speciellt vanlig bland husspekulanter" – se ord(M)ord upptill) har också fått mig att tänka i termer av suddig syn inåt, tanklöshet och narcissism. För visst är det väl också så att en oklar och dimmig syn på själva själen på något sätt också reflekteras i ögats synfält: Ett hus är inte bara väggar och tak, ett träd inte enbart kvistar, grenar och bark. Och det självklaraste av allt självklart: en människa är inte bara en kropp. Det kan vara svårt nog att se sin omgivning riktigt klart och tydligt, men det är förvisso ännu mera krävande att upptäcka det som inte syns, det som är dolt i, på och bakom själva motivet. Och just det är ofta det viktigaste: det osynliga. Det osynliga men det verkliga. Det verkligt osynliga. Det vi bara kan se med våra inre ögon. Med själens blick.

[Fotona är tagna från inre sidan av biblioteket Ode. Den till synes söndriga rutan är, bokstavligen, ett av Odes många konstnärliga inslag]

by Magnus Lindholm