Svanmärkt
Från molnens purpurstänkta rand / sjönk svanen, lugn och säll / och satte sig vid älvens strand / och sjöng en junikväll, skaldade Runberg. Det är någonting storståtligt och värdigt, vackert och elegant över svanen och när ett svanpar för några år sedan byggde sitt bo alldeles vid Porovikens strand beslöt jag mig för att följa med ruvningen och den kommande kläckningen. Här i parkområdet mellan Kasberget, Tammelund och Hertonäs strand rör sig cyklister, motionärer och hundägare från morgon till kväll men det bekom tydligen inte paret Knoelén som ruvade och ruvade och ruvade – i minst 40 dygn. Tisdagen den 26 maj lite över klockan åtta på morgonen denna soliga dag hade jag turen att ensam få beskåda det stora undret – de första kläckningarna. På strandbanken cirka fyra meter från boet hade jag fri insikt i händelsernas centrum. Och fru Knoeléns tysta medgivande.
Fågelböckerna berättar att vi har tre sorters svanar i Finland: knölsvan, sångsvan och, som passerande flyttfågel, den mindre sångsvanen. Men heter man Knoelén så är man förstås en knölsvan. Av fru Knoeléns sex ägg har det första här redan kläckts och innehållet ligger utmattat och tar igen sig bakom stråna. Arvingen nummer två, äggschamponerad och småförvirrad, skalar långsamt av sig sin tillfälliga boning och tar sig en funderare på vart han hamnat. Modern följer nyfiket och aktivt med det dramatiska händelseförloppet.
Om nordens skönhet var hans sång / hur glad dess himmel är / hur dagen glömmer, natten lång / att gå till vila där. Men redan följande dag är småttingarna nyfikna på den värld som öppnar sig under det vita parasollet. Svanen-märkta av födsel och ohejdad vana ska de sprida sitt miljöbudskap redan från start. Och jag har lärt mig att om jag "svanar mitt liv" betyder det att hållbarhet och återanvändning står i första prioritet, liksom källsortering, kollektivtrafik och nej till överkonsumtion. Att svana gör skillnad.
De närmaste dagarna besöker jag famljen Knoelén minst en gång per dag. I inget skede hör jag några varningsväsanden men med hjälp av det större teleobjektivet kan jag å andra sidan hålla mig på några metes avstånd och ändå zooma in detaljerna. Det är ett sant privilegium att på det här sättet få umgås, kanske inte bli fadder men åtminstone vara ett vittne. Svårare är det att få de små liven att posera samfälligt, att titta på fotografen och se betagande ut. Men det räcker ju om en gör det.
Medan de övriga håller till i källarvåningen börjar den aktivaste plötsligt söka sig upp längs mammas rygg. Mödosamt men målmedvetet kliver hon upp mot den långa halsen där hon sedan pustar ut och rättar till sin halvliggande ställning och liksom uppfordrande säger till mig: – Blir det bra så här, alltså...? Och jag nickar tyst, och börjar knäppa en rad bilder allt medan jag memorerar Runeberg: Vad mer, om än din levnads dröm / ej sekler tälja får? / Du älskat har på nordens ström / och sjungit i dess vår. Men, men, nationalskaldspoesi i all ära – i huvudet, ja i hela kroppen faktiskt, hörs en ensam cello som målar Camille Saint–Saëns gudavackra tonbild av Svanen – skönare än så här kan det inte bli.
2 juni
Den här putten är från ett sådant avstånd att antingen går den i eller så missar han.
– Göran Zachrisson (f. 1938), svensk golfjournalist och f.d. chefredaktör för tidningen Svensk golf
Nationella golfdagen, Ångans dag (Sverige), National Bubba Day (USA), National Rocky Road Day (USA), National Rotisserie Chicken Day (USA), National Leave The Office Early Day (USA)
veckans bild
Tankarna går till en boaorm som slukar sitt enorma byte, eller ordspråket Snålheten bedrar visheten. Hur som helst – ibland är för mycket lite för mycket, som här i Tegelbruksvikens i övrigt ganska lugna vatten. Det var rena rama turen att jag råkade knäppa denna snåla knäppgök mitt i gärningen.
Bilden är samtidigt min lilla åsnebrygga till det egentliga budskapet: Nu har jag blåggat i precis ett halv år – varje dag sedan 1 november 2019 – och ibland känns det som om jag greppat ett lite för stort byte. Samtidigt är det så oerhört frestande att fiska inte bara i de grunda vikarna men också tidvis ge sig ut på lite djupare farvatten. Min ambition har varit att servera en lättsam blåggkost kryddad på lite varierande sätt, att helt enkelt bjuda på små smakbitar från livets smörgåsbord – lite salt, lite sött – för att jag sedan själv ska orka ta mig an den nya dagen med ett extra fniss eller en tröstande tår i bagaget. För det ska den ärade blåggbläddraren nämligen veta: Det är ganska påfrestande att ständigt stå i centrum för sin egen beundran och självgodhet – handflatorna är alldeles ömma efter allt applåderande åt mig själv.
Dags att coola ner mig en aningens aning, att ta det lilla lugna(ande). Från och med idag till sista augusti saktar jag alltså lite på farten, återkommer visserligen varje dag i traditionell stil med Dagens citat och Dagens temadagar men de egentliga blåggtexterna publiceras under sommaren troligen "bara" två gånger i veckan, troligen onsdagar och lördagar. Troligen. Släktberättelsen Under huden är jag många tar en paus efter dagens inslag och återkommer i september. Vissa tekniska problem måste lösas den närmaste tiden för att den förhållandevis bildrika blåggen ska kunna fortleva, en ny dator måste inköpas och de lösa skruvarna måste oljas för att hållas tillräckligt lösa. Men annars mår jag hyfsat och ser fram mot att möta ännu fler blåggbläddrare framledes. Tack för DITT intresse så här långt, tack för DINA blåa tummar upp – utan dem skulle jag förtvina som en ovattnad växt. Må sommarens sol ge oss D vita miner och nya energier som vi alla så väl behöver, och absolut ingen corona! Blå, blå vindar och vatten... blubb, blubb... blå, blå känslor i natten... BLÅGGKÄNSLOR!
1 juni
Om jag inte haft Asperger och varit så konstig så hade jag fastnat i det här sociala spelet som alla andra verkar vara så förtjusta i.
– Greta Thunberg (f. 2003), svensk klimataktivist och opinionsbildare
World Reef Awareness Day, / Världsdagen för korallrev, World Milk Day / Världsdagen för mjölk, Internationella brädspelardagen, Mobilfria dagen, Barfotadagen, National Penpal Day, National Nail Polish Day, National Olive Day (USA)
Se aktuell information längst ner i bloggen i samband med Veckans foto.
Biograf Apollo
[Kapitel IX i släkthistorien Under huden är jag många].
Scen XV: Invigningen av biografen Apollo, Helsingfors, tisdagen den 10 maj 1910
”Bästa inbjudna gäster, vänner av rörliga bilder och musik, kära publik!
Mitt namn är Karl Emil Ståhlberg, men kalla mig gärna bara Kalle, det gör alla andra helsingforsare också. Eller egentligen säger de ”han den där Kalle Ståhlberg” och antyder att ryktet om min person kan tolkas på lite olika sätt. Om det finns illvilja i deras tonfall, eller kanske till och med ironi, ligger bortom min förmåga att bedöma och påverka. Människor, har jag märkt, är ofta snarstuckna och kritiska mot dem som går först i ledet. Vill du vara fri från munhugg och smutskastning skall du inte sticka ut hakan. Jag vet, för jag har stuckit ut den. Ofta, och mycket.
När jag idag har glädjen att inviga Apollo-teater är det en gammal dröm som går i uppfyllelse och, det måste erkännas, ett helt livsverk som når sin kulmen. Under drygt tjugo års tid har jag, som många av er redan känner till, varit med om att öppna de tankens luckor där bilden ligger fördold, och sedermera även blåst liv i dessa orörliga motiv. När ridån snart går upp och de rörliga bilderna för er till andra tider och kulturer, kommer ni att varsebli en hänryckning som inte står den första förälskelsen långt efter. Vi har här att göra med en konstupplevelse som höjer anden från vardagens gråhet och aska, fyller sinnet med munter glädje och blåser liv i en förstockad kropp. Kort sagt: Låt alla farhågor om osämja och kris i din vardag sugas upp av den effektiva ventilationen här i salongen, och andas i stället in den kulturens friska luft som skrämmer även de mest ondskefulla baciller på flykten. Här må envar må som en prins eller prinsessa, ingen skall känna sig illa till mods.
Men före vi låter de rörliga bilderna rulla fram på den vita duken skall jag tillmötesgå direktionens enträgna begäran om en kort rekapitulation av de viktigaste milstolparna i mitt liv. Jag skall inte trötta er med onödiga detaljer men i stället göra några nedslag i närhistorien som visat sig vara betydelsefulla både för mig själv, men kanske också för vår huvudstad, ja, ibland till och med för vårt land.
Jag använde ordet nedslag, och det var faktiskt med ett sådant allting började. Det var i februari 1889. Vi höll på att inreda den nya ateljén i översta våningen på Alexandersgatan 17, möblerna stod ännu inpackade i ett hörn, studions fonder hade just anlänt från Paris. Jag blev plötsligt varse ett ljud på taket och skulle just vända blicken mot takfönstret då trälisterna med en kraftig smäll bröts i bitar och fönsterrutorna brakade samma med ett ljudligt glassplitter som följd. Sekunden senare hördes en kraftig duns i golvet och rummet fylldes av snö och någonting svart som seglade omkring. Till min förskräckelse förstod jag att en olycka hade skett och kastade mig snabbt mot byltet som låg inlindat i trävirke och glasskärvor. Från hålet i taket blåste en snål vintervind när jag böjde mig ner över kroppen på golvet. Mitt hjärta nästan stannade när jag mötte ett par röda ögon i ett svart ansikte. En kort stund bara stirrade vi på varandra, sedan bröts allt detta svarta sönder av en lång rad vita tänder som skrattade mig rakt i ansiktet. Det var sotaren som hade halkat i tjänsteutövningen, och trots det vådliga fallet erhöll han inga blessyrer, bara några blåmärken på armar och ben! Lättad över den lyckliga utgången erbjöd jag mig på stående fot – och utan ersättning givetvis! – att föreviga min första kund på ett visitkort.
Det var så min bana började som fotograf i huvudstaden.
Detta är inte rätta ögonblicket för en noggrannare redogörelse över min omfattande affärsverksamhet, i stället skall jag rekapitulera några oförglömliga händelser som passerat framför kamerans avslöjande lins. Som fotograf har man ju den fördelen att man kommer motivet bokstavligen in på livet. Men just därför gäller det att handla taktfullt och respektabelt, att uppmuntra i stället för att tillrättalägga, att ingjuta lugn och tillförsikt i stället för att högljutt regissera. Att fotografera handlar om konsten att se med ett tredje öga, att på en gång vara avlägsen och osynlig, men samtidigt högst närvarande, och nästan en del av själva motivet. Nästan som Gud, om ni ursäktar jämförelsen i övrigt. Och jag säger nästan, ity att det alltid finnes en osynlig gräns mellan objektiv och motiv. Som fotograf är det min skyldighet att frammana motivets mest behagliga anletsdrag, men, om det bara är möjligt, även spegla hans innersta tankar och avsikter. Sålunda skall ett bra fotografi så att säga tala till sin betraktare, som om de vore vänner och gamla bekanta.
Det är en sak att fotografera inne i ateljén, där jag kan byta fonder och justera belysningen, en helt annan sak att ta med sig kameraapparaten ut på gatan eller i naturen. Det var inte många helsingforsare som i verkligheten hade sett en kamera när jag första gångerna sökte mig ut bland folket för att föreviga en gata eller en byggnad – Gamla studenthuset, hästspårvagnen på Boulevarden, Norra esplanadens nybyggda husfasader, Runebergsparken, Havis Amanda… En händelse utöver de mera rutinmässiga var avtäckningen av Alexandersstatyn den 29 april 1894 – de ståtliga blomsterarrangemangen, den väldiga folkmängden, den högtidliga stämningen… Jag kan inte säga annat än att det blev en mycket vacker bild! Lite mindre människor var det när Fredric Pacius bystmonument avtäcktes 8 juni följande år. Försommargrönskan i Kajsaniemi park tävlade med motivet i fråga om fräschör och lyskraft medan damernas hattar och parasoll skapade effektfulla skuggor över bleka ansikten och smärta kroppar. Den 16 januari 1898 fyllde Zacharias Topelius 80 år och jag hade äran att avporträttera vår kritiska samhällsdebattör och berömda sagofarbror på hans kära sommarresidens.
Nej, jag skall inte räkna upp alla dessa prominenta profiler som jag haft förmånen att föreviga för eftervärlden. Men de har varit många: hundratals konstnärer och skådespelare, tusentals borgare och arbetare och vanligt folk, både i städerna och ute i bygderna. Och oräkneliga är de trädstammar, stenblock och insjöar som betraktat mig när jag färdats genom vårt avlånga land för att fånga fosterlandets förstummande skönhet genom kamerans avslöjande lins.
Fotografiet, men i synnerhet den rörliga bilden, speglar vår vardag och omgivning på de mest hänryckande sätt. Det har förflutit mer än tio år sedan – kan ni tänka er! – sedan jag första gången visade de första rörliga bilderna här i Helsingfors, och det skedde, som mången av er säkert kommer ihåg, i ganska blygsamma utrymmen. Men den biografteatersalong vi nu befinner oss i, och som vi strax skall inviga, saknar motstycke, det kan jag försäkra er, inte bara i vårt land men i hela Norden! De sammetsbeklädda klaffstolarna, inredningen med rödaktigt päronträd och förgylld stuck, den effektfulla belysningen och den oöverträffade ventilationen, ja allt skall borga för att Apollo-teaterns 500 gäster på bästa sätt skall trivas och vederkvickas. Men så har undertecknad också haft den bästa sakkunskap till sitt förfogande. Och jag vill ur djupet av mitt hjärta rikta ett varmt och innerligt tack till arkitekt Onni Tarjanne för ett utomordentligt väl utfört arbete! En man som planerat och ritat vår finska nationalteaterscen kan knappast vara bättre skickad att förverkliga även detta nyskapande byggnadsverk där filmkonsten skall samsas med kulinarisk njutning och exklusiv hotellverksamhet. Södra esplanaden 10 i stadens kärna kommer att bli ett landmärke för den högklassiga underhållningen och den gastronomiska bespisningen i vår nymornade huvudstad. Må solen länge lysa över Apollo!
Och med detta sagt vill jag till sist vända mig till den som gjort alla detta möjligt. Kära, kära Sonja! Vem hade väl trott att vi idag, sida vid sida, kan inviga en byggnad som på ett så konkret sätt binder samman två livsöden, så skilda till bakgrund och innehåll! När du senaste år nedkom med vårt sjunde gemensamma barn – och mitt elfte! – konstaterade vi att hemmet på Högbergsgatan, trots sina tio rum, hade blivit för litet. När vi i stunder av tillfällig osämja, ofta orsakade av mitt myckna arbete, och någon enstaka gång av ditt ryska temperament, konstaterat att kärleken behöver tid, får vi nu tillägga att kärleken också kräver allt mera utrymme. Det får vi här i Apollo där hela fjärde våningen reserverats för vår stora och livliga familj. Det är allom bekant, kära Sonja, att utan ditt furstliga arv, hade inte denna byggnad varit möjlig. Men det är min övertygelse att mor Klavdia, och far Nikolaj, just nu gläds med oss i sin himmel. Hon, liksom du älskade hustru, förstod vad uppoffring och idogt arbete betydde för framgången i livet. Stoltheten har du, kära Sonja, fått av din far, av mor Klavida älskvärdhet, espri och elegans.
Kära vänner! Av allt det sagda anar ni att Apollo – förstå mig rätt! – är ett riktigt glädjehus, en produkt av ett mångårigt arbete och en stark tro på de möjligheter livet lägger framför dina fötter. Tillvaron utanför denna sal kan vara hård, ibland orimligt svår, men innanför väggarna kommer att utspelas det livets drama som i sin verklighetstrogna gestaltning kan erbjuda oss åskådare en passersedel till intressantare och mer fascinerande världar. De rörliga bilderna påminner oss att världen är stor, att mycket ännu är outforskat. Måtte den skapande lusten alltid styra våra tankar och handlingar, måtte vi aldrig fastna i osämjans och missmodets garn.
Min älskade hustru Sonja, mina kära vänner, värderade damer och herrar: Jag förklarar härmed Apollo-teatern invigd!”