Veckans foto
Alltför många insjuknar i Covid–19 just nu, både i Finland och många andra länder, men alla infekteras i själen av pandemihotet. Det går liksom inte att vaccinera sin själ och det är över huvud taget osannolikt att man skulle kunna helgardera sitt psyke mot lidande av olika slag. Ett vaccin kommer ganska långt att stoppa den fysiska spridningen av Covid-19 men redan nu har pandemin inte bara cirkulerat runt stora delar av jordklotet men också, och kanske i synnerhet, trängt djupt in i människans medvetande och själ. Rädsla och social distansering har fått fäste i många av oss, framtidsutsikter har grumlats och kanske till och med tillintetgjorts. Den känslomässiga skadan är naturligtvis omöjlig att uppskatta men den är helt säkert enorm.
Och även om kroppen får sitt skydd betyder det inte automatiskt att själen också är räddad. Jag är rädd för att min kluvenhet mellan kropp och själ i värsta fall bara ökar, eller rättare sagt att yta och innehåll inte riktigt går i takt med varandra. Det enda positiva i det sammanhanget är att jag troligen senast då tyr mig till bön och större makters ingripande. Bättre sent än aldrig, tänker jag, och undrar om det inte i alla fall finns ett vaccin även mot min oroliga själ, den som jag föreställer mig att ligger mellan kroppen och anden. Kroppen behöver ett vaccin, det är helt säkert, men min själ behöver också några injektioner av hopp och mod och framtidstro. Ja, inte bara några injektioner, men många. Jag kallar det bönesprutor, helt fria från biverkningar, kostnader och logistikutmaningar. Ja, jag är i stort behov av ett massivt skydd för kropp, själ och ande för att kunna ta mig genom den svarta vintern.
Fotot: Artister på Fringe-festivalen i Edinburgh 2016 som knappast har något med sjukvård att göra men ändå, idag, lätt kan associeras med patient, sjuksköterska och läkare. I fantasin är nästan allt möjligt.
Nååbel
Det är kanske inte så nååbelt att just idag slänga fram ett självproducerat (m)ordspråk av typen "Och så var det gruvarbetaren som på gamla dar inte bara blev kruttorr i skinnet men också gråsprängd i håret", men det försvaras i någon mån av Alfred Nobels eget tidiga påstående att insikten om sprängämnets och krutets enorma skadeverkningar automatiskt kommer att avskräcka mänskligheten från att använda dem. Så kan väl bara en godtrogen och i bästa bemärkelse naiv människa resonera? Nobel upptäckte dynamiten och talade för freden.
Men det var alltså det här med att inte bara heta Nobel men också vara nobel (nå:bel). Ordböckerna kan leverera en hel rad synonymer: Elegant, fin, storsint, ridderlig, förnäm, kultiverad, högsinnad, rättänkande, belevad, aristokratisk, högboren, distingerad och ädel. Om Alfred Nobel var nobel vet jag inte men det sägs att åtminstone hans dikter avspeglade ensamhet, melankoli och livsleda, och det låter ju kanske mera deprimerande än nobelt. Men annars har det ju inte varit helt ovanligt i historien att en känd person tillägnats ett beskrivande tillnamn, tänk bara på till exempel Rikard Lejonhjärta, Johan utan land, Vilhelm Erövraren, Harald Hårfager, Sittande Tjuren (Sitting Bull) och Bloody Mary (Maria den blodiga – den engelska drottningen Maria I som regerade 1553–1558). De namnen är onekligen mera fantasiväckande än Liisa Virtanen eller Anders Svensson.
Apropå Nobel och nobelpristagare, och speciellt nobelpriset i litteratur, är jag för övrigt alldeles övertygad om att den viktigaste kvalifikationen för att över huvud taget komma i fråga som pristagare är att man har ett namn som är enkelt att uttala (t.ex. Shaw, Undset, O'Neill, Sillanpää, Hesse, Camus, Steinbeck, Singer, Paz, Pamuk, Dylan eller, som i år, Glück), annars blir det bara trubbel och trilskanden i bokhandelskön eller vid bibliotekets utlåningsdisk. Nej, namnet är viktigare än bokens innehåll, kort och slagkraftigt ska det vara. Innan jag sätter igång med nästa bokprojekt planerar jag därför att från första början byta namn till Toll – Tage Toll ska jag heta på bokpärmen. Det ger nämligen en liten vink både om min genetiska bakgrund (ordentligt utspädd visserligen) men framförallt speglar det min mentala habitus (jfr. med finskans och finlandssvenskans 'tollo') och skulle därmed helt automatiskt och liksom i förbifarten placera mig bland de högintressantaste priskandidaterna. Tänk bara rent praktiskt och konkret: Vem kommer ihåg nån som heter Lindholm (" ... eller var det Lindberg, Lindström, kanske -quist...?"). Toll låter dessutom väldigt nååbelt, det är både krut och stubin i det korta namnet och för tankarna helt automatiskt till det högexplosiva nobelska slutet av 1800-talet, den tid då den bästa devisen i folkmun lät: "Blixtrar den ene så Oscar II". Lägg det blivande nobelprisvinnarnamnet på minne så kan du, när det nästa gång förkunnas av Svenska Akademiens ständige sekreterare i Börshuset i Gamla stan i Stockholm, tillsammans med den församlade pressen samfällt och högljutt utropa: Äntligen!
Vinjettbilden: Undertecknad fotande Miguel de Cervantes Saavedra på Museo Fallero i Valencia, Spanien. Cervantes (1547–1616), Spaniens Runeberg, är ju som bekant mest känd för Don Quijote de La Mancha som handlar om riddaren av den sorgliga skepnaden och hans väpnare Sancho Panza. Foto: Viveca Schoultz
10 december
När det står klart vilken kraft det finns i sprängämnen och krut och vilken skada de kan åstadkomma kommer man avstå från att använda dem.
– Alfred Bernhard Nobel (1833–1896), svensk kemist, uppfinnare, ingenjör, industrialist och poet
Internationellt Nobel-dagen, Mänskliga rättigheternas dag, Internationella djurrättsdagen, Internationella dagen för universell sjukförsäkring för alla, Världsdagen för Slow Food Temadagar i USA Dewey Decimal System Day, National Lager Day, Chanukah Begins
Veckans foto
Att man hellre ska fira än falla är förstås ett snedsteg från det mera berömda uttrycket Hellre fria än fälla. I vår smågalna värld är felsägningar legio och falska nyheter vardag och då kan nästa bevingade uttryck alltså vara Hellre fira än falla. Det kom jag att tänka på när jag fotade de burleska typerna i Museo Fallero i Valencia, Spanien. I den spanska solstaden arrangeras varje år en skulpturfestival som avslutas på den helige Josefs dag den 19 mars med att alla utom en skulptur bränns upp. Och denna enda skulptur blir sedan ytterligare ett tillägg till samlingarna i museet. Traditionen sträcker sig till mitten av 1800-talet och den första utställningen arrangerade redan 1934. Skulpturerna är tillverkade av papier maché, trä, vax, glasfiber och så vidare, och placeras ut på gator och torg innan de förstörs. Barnens egen fallas, de eleganta festivalaffischerna och valet av årets fallasdrottning är andra centrala element på den här originella folkfesten. Ja sannerligen ska man hellre fira än falla(s)!
Fri och villig?
Förenta Nationerna vill att jag ska jobba frivilligt, att jag idag ska dra mitt strå till den sociala och ekonomiska stacken. Och lydig världsmedborgare som jag är skrider jag, nästan frivilligt, till verket. Men först måste jag spana in språket – frivillig betyder ju ordagrant att jag är både fri och villig. Är jag det? Nå, villig kanske jag är men är jag fri, det är mera tveksamt. Ja, frågan är om inte också min villighet sist och slutligen är lika luggsliten som min frihet. Nångång har jag kanske ställt upp "för den goda sakens skull" men oftast har det nog förekommit något slags yttre påtryckning som satt fart på de tröga benen. Att godvilligt och oombedd anmäla sitt intresse när det till exempel är dags för husbolagets höst- eller vårstädning är mig nästan helt främmande, och när dagen nalkas lyckas jag i allmänhet vara bokad med ännu viktigare uppdrag, till exempel den egna blåggen. Nej, jag är föga fakultativ, mera självupptagen än självpåtagen, hellre predestinerad pensionär än villig volontär. Men jag måste tillstå att mitt samvete håller mig ibland vaken om nätterna (oftast mellan 03.35 och 04.57) och då gräver självförbråelserna sina djupa schakt i psyket och anklagelserna ekar entonigt i hela kroppshallen: Skurk! Fegis! Trögdjur!
Till saken hör att hela min pensionärstillvaro rimligtvis kunde fyllas med frivilligarbete, om det inte vore för de egna projekten, de livsuppehållande och andligt vibrerande, vitalt vägande och arrogant arrangerade personliga planerna: Bokprojekt av olika kaliber och innehåll, utkasten till mer eller mindre seriösa fotoböcker, för att inte tala om de tontilltufsade dikterna: Mitt huvud och min kropp är redan nu nästan fullproppade av fantasins slaggprodukter och jag undrar om det över huvud taget finns ett ledigt utrymme nånstans i hjärnkontoret eller i nån bortglömd vrå i hjärtat mellan förmak och kammare. Tills jag inser tankefelet: Skapande verksamhet tar visserligen tid och kräver ett visst utrymme men fungerar mera som en luftballong än som ett ankare. Det frivilligt utförda lyfter, det tvångsmässiga snärjer fot och kropp. Därför tvingar jag mig alldeles frivilligt att nästan ständigt vara skapande.
Fotot är taget av Vive när vi för ett år sen besökte 3D FunArt Museum i Funchal på Madeira. Bilden är färgmässigt manipulerad i Photoshop.
5 december
Världen är full av villiga människor. Några är villiga att arbeta, andra är villiga att låta dem göra det.
– Robert Frost (1874–1963), amerikansk poet
Internationellt International Volunteer Day for Economic & Social Development / Internationella dagen för volontärarbete för ekonomisk och social utveckling (FN), World Soil Day / Världsdagen för jordmån, World Civil Aviation Day / Civilflygets världsdag, International Ninja Day Temadagar i USA Sacher Torte Day, Bathtub Party Day, Repeal Day, Rhubarb Vodka Day, Skywarn Recognition Day, Candle Day, Human Rights Month (december) Temadag i Tyskland Tag der Sachertorte
Notera även Veckans (m)ordspråk och Veckans foto (v. 50) längst ner i blåggen!
1 december
Ordet glögg kommer av det äldre ordet glödg, bildat av verbet glödga 'värma upp' (jämför glöda).
– Wikipedia
Internationellt World AIDS Day / Internationella AIDS-dagen (FN) Temadagar i USA National Christmas Lights Day, Pie Day, Eat a Red Apple Day, Bifocals at the Monitor Liberation Day, Day with(out) Art Day, Rosa Parks Day, World Trick Shot Day, Day of Giving, Pear Month, Operation Santa Paws, Write a Business Plan Month, Food Service Safety Month, Tie Month, Human Rights Month Temadagar i Sverige Brandvarnardagen, Glöggens dag
Självständighetsdag Portugal
Vita mot röda, röda mot vita
Ovan: Kirsti och Ebba Ståhlberg i början av 1910-talet
[Kapitel 16 i släktberättelsen Under huden är jag många, en delvis fiktiv historia som baserar sig på fakta. Tidigare avsnitt: se upptill under rubriken VED].
Det mesta av det som skedde i och runt släktfamiljerna före landets självständighet känns nästan mera som saga än som sanning. Tiden tänjer på begrepp och händelser och lockar hjärnan att fylla i de tankepauser och faktaluckor som båda ökar i antal och format ju längre bakåt in tiden blicken söker sig. Men någonstans just för precis hundra år sedan träder verkligheten fram på ett allt mera påtagligt och kännbart sätt. Dels beror det förstås på en bred och välkänd historieskrivning kring de dramatiska åren 1917–1918 men också på den genetiska närheten: min pappa var vid det här laget redan 24-25 år gammal, mormor Elsa och morfar Erik gifte sig 1918, mamma föddes 1920, och jag tjugoåtta år senare. Verkligheten, min verklighet, kryper alldeles hudnära fram. Och då kanske det passar att dra djupt efter andan och fundera på nya perspektiv. Och ta en tankepaus.
Scen 24: Ungdomliga excesser och åldrandets möda
Sonjas och Kalles interna konflikter börjar göra sig allt synligare. Eller kanske det i första hand handlar om Kalles problem. Efter den chockartade bröllopsnatten i Paris fick Sonja snart smak både för kärlekslivets fröjder och familjelivets praktiska utmaningar. Frisk till kropp och själ hade hon inga större svårigheter att regelbundet föda barn och när hon senare i livet assisterar en av sina egna döttrar som i förlossningsrummet ropar ”jag dör, jag dör”, klappar Sonja arvtagaren milt på axeln och konstaterar lugnande: Dö du bara, jag har dött sju gånger.
Sonja älskar sina barn, somliga mer, andra nästan lika mycket. 1917 fyller äldsta dottern Leonie 20 år, Lennart är 18, Kirsti 16, Ebba 14, Arne 13, Dolly 11 och Rulle ”alltid sist, men inte minst” – 8 år.
Och redan nu kan man tydligt se likheter och olikheter. Leonie är lågmäld, försiktig och musikaliskt den mest begåvade i syskonskaran. Lennarts ombytliga humör har redan konstaterats, nu har han som frivillig gått med i hemvärnskåren. Kirsti speglar sig ofta, är fåfäng och ombytlig: Lika ofta som Ebba har rymning i tankarna, lika ofta hotar Kirsti med självmord. Arne är den enda som är glad och lycklig och harmonisk. Dolly älskar att uppträda på dansgolvet och Rulle föredrar att harva åkern, mata svinen och sprätta dynga på somrarna på Paavola. Av pappa Kalle kommenderas barnen regelbundet in i fotostudion där de sedan får agera modeller. Spets och rosett, krås och krage, kolt och finkjol. Och hatt. Och lackskor.
Och titta hit! Och le! Och försök nu koncentrera er! Och stilla nu!
Men Kalle… Han har åldrats betänkligt de senaste åren. Av det välansade helskägget återstår nu mustaschen och pipskägget, den tidigare så yviga kalufsen har minskat i storlek, håret är visserligen välklippt och bakåtkammat men pannan är blek, blicken inträngande, bekymrad. Den envisa hostan – man kan fråga sig om den är ett resultat av många års vistelse i kemikaliefyllda mörkrum? – har blivit allt mera ihållande, magen opponerar sig likaså allt oftare, och på senare tid även hjärtat. Nu när energin inte mera kan läggas på Apollohuset är det Sonja som allt oftare får bära hundhuvudet för Kalles känslomässiga och åldersbetingade utmaningar. Därtill kommer det spända läget i Finland – den färska självständigheten är bräcklig, folket är i uppror, livet i huvudstaden osäkert.
När Kalle Ståhlberg sålt Apollohuset flyttar familjen till Georgsgatan 7 i Helsingfors, lite tidigare har han köpt bondgården Paavola i Mankala. Huvudbyggnaden ligger på en kulle med vid utsikt över Kymmene älv. På gården finns hästar, kor, svin och höns och en stor trädgård med fruktträd, vinbärsbuskar, grönsaksodlingar och ett gigantiskt jordgubbsland. Gården arrenderas och sköts av en inspektor, en hästkarl och en piga. På det här sättet säkerställer Kalle familjens tillgång på mat och logi om situationen i huvudstaden ytterligare skulle förvärras. Vilket den snart kommer att göra.
Scen 25: Underrättelsetjänsten
Vintern 1918, när inbördeskriget rasar och huvudstaden är i de rödas händer, görs godtyckliga husesyner på jakt efter vapen och mat. Kalle stoppar sina guldmynt i garderobens golvfyllning, andra syr in mjölpåsar i gardinkapporna, socker och salt göms i smutstvätten, potatislådor i trossbottnen, kryddpåsar bakom väggpaneler.
Men inte bara mat och förnödenheter smusslas undan, även människor osynliggörs. Finlands banks chefdirektör Kalle Basilier, Kalle Ståhlbergs morbror, lyckas fly via en bakväg när det röda gardet tar banken i besittning. Ragni, som ett år tidigare hade öppnat en privat tandläkarmottagning på Nikolajgatan nästan mittemot banken, gömmer tillfälligt flyktingen innan ett säkrare gömställe arrangeras på en vind i Kronohagen. Skrubben inreds provisoriskt med en säng, ett bord och ett ämbare. Mat och förnödenheter får flyktingen via den Ståhlberska underrättelsetjänsten med Ebba, 15 år, som huvudsaklig hemlig budbärare. För pojkflickan Ebba passar uppdraget som hand i handske – hon hade ju erfarenhet av motsvarande uppdrag fem år tidigare när storasyster Sirkka hals över huvud flydde från Mårtens skräckvälde och flygande telefoner. Den gången hade hon blivit utrustad med mamma Sonjas två stora kappsäckar och Sirkkas nogsamma anvisningar var i lokalen hennes kläder förvarades och när kusten, sannolikt, var klar.
Med dunkande hjärta och blossande kinder spanade Ebba från trappuppgången på andra sidan Mårtens residens. En kort stund efter det hustrun med de två barnen försvunnit bakom hörnet dök Mårten själv upp i portgången och gick med raska steg i motsatt riktning. Efter fem sekunders oändlig väntan kastade sig Ebba ut genom dörren, över gatan och började fumla med dörrlåset och nyckeln som Sirkka gett åt henne. Handen skakade, ena kappsäcken föll med några lätta dunsar ner för de tre trappstegen mot trottoaren, och hon tittade förskräckt åt både vänster och höger och vänster igen. Hon ställde den andra kappsäcken i dörröppningen medan hon hämtade den flyende kofferten. En förbipasserande äldre dam gav henne en lång blick, stannade efter ytterligare några steg och följde förundrat med när Ebba, med ryggen mot dörrens insida, baxade in de bångstyriga trunkarna i trapphuset.
Väl inne i Mårtens lokal springer hon som en skrämd mus över tiljorna, snabbläser Sirkkas lista över persedlarnas antal, rafsar kläderna i garderoben från sina metallhängare så det låter som ett ostämt klockspel, och kastar sedan alltsammans osorterat i kappsäckarna. Ett plötsligt ljud från trappan får hennes hjärta att nästan stanna, men drar sedan en suck av lättnad när hon förstår att det kommer från grannarna. Moltyst öppnar hon dörren till trappan, lyfter kappsäckarna försiktigt ut på det kalla stengolvet, stänger dörren ohörbart och tassar sedan så tyst som möjligt ner för de två våningarna. Vid ytterdörren kastar hon först en snabb blick till vänster, sen till höger, innan hon lyfter ut stöldgodset på trottoaren. Droskstationen intas småspringande och svettig.
Men nu är situationen om möjligt ännu allvarligare, för att inte säga kritisk. Uppdraget är att transportera mat en gång om dagen åt bankdirektören uppe på vinden. Ebba får stränga uppmaningar att aldrig gå samma gator och gränder två gånger. Väl framme vid vindsskrubben skall hon knacka tre gånger och säga ”här är Ebba”. Uppdraget genomförs framgångsrikt och efter några dagar ordnas ett säkrare och bättre gömställe för bankdirektören vars eget hem är bevakat av de röda.
Ebbas unga hjärta slår i takt med den gamle mannens – hon är ju själv alltid på väg. Men kanske hon har orsak att söka sig bort. Det har berättats om hur Ebba en gång försvarade sin storebror Arne mot störrebrodern Lennart som, hemkommen på permission från skyddskåren, blivit förbannad på Arne och kommenderat honom på mage med nerdragna byxor för att få känna på läderremmens renande rättvisa. Arne, timid och snäll, lydde order men Ebba, trotsig och självmedveten, gick emellan: – Om du slår Arne får du med mig att göra!
Lennart tappade besinningen, kastade sig på sin fyra år yngre syster som var klädd i söndagsfin chiffongklänning, rev och slet och slog henne så tyget trasade och blodet droppade. Ebbas vilda tjut lockade till sig den övriga familjen som sedan lyckas särskilja kombattanterna. Arne drog tyst på sig byxorna och försvann in i korridormörket.