Veckans foto
TRYMÅ
Som sjutumsspikar bultas ordet CORONA in i våra stackars kroppar varje dag – morgon, middag, kväll. Och natt: Jag drömmer om corona, mina tankar svämmar över av corona, hela mitt själsskal antar allt mera formen av ett ilsket virus. Snart gör jag väl som Kafka och formulerar världslitteraturens nästbästa inledningsmening i min nästa debutroman: "När Georg Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till ett jättelikt coronavirus."
Medge att den bilden inte är det minsta mungipstöjande, inte ens fantasieggande. Den spegelbilden är bara bedrövlig, olustig, motbjudande. Insekt? – Nåja möjligen ... Men virus? Nej! Där går gränsen: Ett kryp kan jag kanske acceptera, men inte en basilusk.
Som sagt: Så här lågt har jag redan sjunkit i tanken, bara golvspringorna skiljer mig från det slutliga mörkret. Det är då, eller egentligen precis just nu, som ordet kommer till min räddning: Trymå. Jag ser en trymå! I motsats till en hägring är en trymå alldeles verklig och konkret. Från början handlade det om den mur som skiljer två fönster i ett rum, senare har det blivit namnet på en stor väggspegel som från golvet uppåt fyller mellanrummet. Förvandlingen från mer eller mindre död vägg till reflekterande yta känns speciellt uppmuntrande just nu när jag kryper här mellan dammtottor och brödsmulor: Rummet vidgar sig, blicken höjs, fantasin får fart. Och det bara tack vare ett ord!
Ord är som små trymåer, som spegelprismor – jag ser inte bara ordet men också allt vad det reflekterar, mångdubblar, fördjupar. Goda ord vidgar perspektivet, onda ord tränger bort, fördunklar, splittrar. Som resliga trymåer bollar vi människor ord med varandra, speglar varandras förhoppningar, besvikelser, tillkortakommanden, förtroenden och lustar. Jag formas i din spegelbild, du blir tydligare i mitt återsken. Ett ord fel och spegeln får en spricka, ett ord rätt och ramen glänser stor och stark.
Häromdan noterade Social- och hälsovårdsministeriets chef Pasi Pohjola, apropå coronaläget i Finland, att smittoriskfria kramar och fysisk kontakt troligen blir möjliga senare på hösten, kanske först närmare julen, när större delen av befolkningen är vaccinerad. Och det känns ju helt orimligt. Var ska jag hitta alla tänkbara goda, mjuka och livgivande ord som hoppeligen även min själ magasinerar, och framförallt – hur ska jag klara av att leverera dem regelbundet och medvetet till andra i en dylik dimmig tillvaro? Ordet corona har som alla andra stigmatiserande ord en tendens att korsfästa psyket och fördunkla sikten och därför blir valet av vokabulär ännu viktigare än vanligt. Och trots det konstlade bildspråket säger jag till mig själv: Släng coronahammaren och putsa istället trymåspegeln – det höga ljus som ligger lite dolt där någonstans även under min känsliga hud. Senast när det yttre ljuset fallerar riktas uppmärksamheten på det inre, det outsinliga.
VINJETTFOTOT: Vad har brudparet som poserar för en (annan) fotograf i stadsdelen NDSM Wharf, Amsterdam, med denna tillkrånglade historia att göra? Inte mycket men kanske lite i alla fall: Ett brudpar är, får man hoppas, fokuserat både på fysisk och psykisk närhet, och på framtiden – allt detta livsviktiga mentala speglande som många saknar just nu. Och apropå gårdag och morgondag och miljön runt brudparet: Marko T Wramén skriver i boken Mitt Amsterdam: "En gång i tiden låg här ett av världens största skeppsvarv, Nederlandske Droogdok en Scheepsbouw Maatschappij. Sedan starten 1922 byggdes här skepp av många typer, till och med supertankers. Men som för så många andra varv i Nordeuropa gick det åt pipan och hela rasket konkade 1984. Idag har området återigen börjat blomma med krogar, kaféer, konstnärskolonier, studentbostäder och kontor för bland annat MTV, Red Bull, Greenpeace, Pernod Ricard och Hema (Hollands motsvarighet till [svenska] Åhléns)." Framtiden finns forever men i min tankevärld är den just nu skymd av ett stort virus. Må det inte äta in sig också i min fantasi för då går det definitivt åt pipsvängen!
Bokvär(l)den
Det är något lurt med en bok. Så där i stora hela handlar det ju om pappersark inklämda mellan två pärmar, ibland hårda. Det är allt. Papper och kartong. Ja, och förstås en massa tecken tryckta på sidorna, små krumelurer som marscherar sida upp och sida ner och sällan tar en paus. Och ibland bilder – illustrationer, kartor, skisser, fotografier. Men mest bara papper. Papper i ett prydligt pärmomslutet paket är det synliga beviset på en bok.
Men så finns det två typer, två viktiga figurer på var sida om boken. Den ena plockar in krumelurerna i boken, den andra dammsuger ut dem. Man riktigt känner korsdraget när det meningsfyllda bokstavsrallyt går på högvarv. Ändå syns praktiskt taget ingenting, inga märkliga rörelser gör sig noterbara, inga större auditiva utbrott bryter tystnaden.
Men sätter man sig i läsarens stol är situationen förstås en annan. Knappt har pärmarna sagt adjö åt varandra förrän kakafonin bryter ut. Det viskas och mumlas, kaveras och konstateras, hojlas och protesteras. Som myror runt stacken rusar bokstäver mellan ögon och pannlob, kontakter etableras, planritningar diskuteras, motiv skissas, sammanhang formuleras. Allt sker i ett uppskruvat tempo, som på en cirkus: Ordjonglörer och bokstavstrollkarlar, språkakrobater och satsmonstertämjare – och balanskonstnärer som vinglar på innehållslinan: Bokens kryptiska tecken målar allt från storslagna motiv med bred pensel till pyttesmå detaljer framristade med spetsiga ordverktyg: Bokstäver, rätt placerade, bildar mönster, öppnar dörrar, förskjuter tider. Boken – en tidsmaskin, en researrangör utan profittänkande.
Men före läsaren öppnar pärmarna, före bokens sidor ens hamnar in i tryckpressarna, sitter skriftställaren och vässar tankarna, laddar fantasibatterierna, bokar tid hos tidlösheten. Jag har själv upplevt det många gånger: Att inte bara bilder och motiv stiger fram ur mörkret, men att också ord och meningar kommer slingrande och vill göra sig påminda, uppmärksammade, formulerade. Du måste ha en väldig fantasi, ett rikt inre liv, tycker nån. Men det är precis tvärtom: Jag är nästan helt nollställd, ordlös, tom. Min förmåga är i så fall villigheten, och lusten, att lyssna till vad denna tystnad talar. Men det är självfallet inte lätt – tänk om tanken är tom! Tänk om orden sinar, meningarna krackelerar, tänk om de inre bilderna blåser bort med ökenvinden! Tänk om jag inte kan tänka – då kan jag inte heller skriva. Och vad finns kvar då?
Varje morgon serverar livet ett nytt skräddarsytt ramverk och ett motiv som likt ett gammaldags fotopapper ska framkallas och fixeras. Allt finns där liksom färdigt och ska "bara" lockas och plockas fram. Eller med en annan bild: Skulptören står framför sitt kvadratmeter stora granitblock och ska ur det skulptera sitt motiv som ligger dolt i massan. Det är "bara" att ta bort det onödiga, det överflödiga, det som skymmer. Min utmaning som skriftställare är inte i första hand att kämpa med brister på idéer, motiv och ord, men att sopa bort och eliminera allt det där onödiga, banala och själlösa som i allra högsta grad också gör sig påmint. Mitt skrivande handlar om att städa, städa, städa – ja, det är så prosaiskt det bara kan bli. Men med lite putsning kan det i bästa fall bli prosa.
En bok är bara en bunt papper mellan två hårda pärmar? En människa är bara en hudomspunnen kropp? Boken är ett övertydligt bevis på att korsfästa ord kan återuppstå och få nytt liv. Vad ska då inte gälla för människan?
Vinjettfoto: Biblioteket i York, England.
5 mars
Medan presskruvens knirkande drogs åt måste två personer hålla en gemensam rytm för att trycket skulle bli jämnt. Sedan, när pressen slutligen öppnades över det färdiga arket, hördes ett lätt sugande ljud. Det lät som en kyss.
– Nina Burton (f. 1946), svensk poet och essäist, ledamot av Samfundet De Nio och av Kungliga Vetenskapsakademien, Augustpriset 2016. Citatet ur Gutenberggalaxens Nova (Albert Bonnier, 2016)
TEMADAGAR Internationellt World Book Day / Världsbokdagen, Världsböndagen för fred Finland Myyntimiesten päivä, Sivupersoonapäivä, Työntekijöiden arvostuspäivä Sverige Ostbågens dag Tyskland Tag der Vermessung und Geoinformation, Tag des Absinths Storbritannien St Pirans's Day USA Absinthe Day, Cheese Doodle Day, Multiple Personality Day, Day of Unplugging, Dress in Blue Day, Speech and Debate Education Day, Employee Appreciation Day
VECKA 9: Notera även Veckans (m)ordspråk, Veckans foto och Veckans humoresk längst nere i blåggen!
3 mars
Om en svart katt korsar din väg betyder det att djuret är på väg någonstans.
– Julius Henry "Grucho" Marx (1890–1977), amerikansk komiker, skådespelare och författare
TEMADAGAR Internationellt World Wildlife Day / Världsdagen för natur- och djurliv, World Maths Day / Internationella matematikdagen, Welttag des Hörens / Internationella hörseldagen, International Irish Whiskey Day Finland Haluan sinun olevan onnellinen -päivä Sverige Dagen för musikalisk frihet, Mandelkubbens dag Tyskland Tag des Artenschutzes, Wenn-Haustiere-Daumen-hätten-Tag, Phirsichblüten-Tag USA Anthem Day, Cold Cuts Day, Mulled Wine Day, Soup Ity Forward Day, What If Cats and Dogs Had Opposable Thumbs Day, Registered Dietitian Day, Canadian Bacon Day, Missouri Compromise
VECKA 9: Veckans (m)ordspråk, Veckans foto och Veckans (påfågel)-humoresk: Se längst ner i blåggen!
(O)djur
På Världsdagen för djur och natur gör jag en rasande snabb dykning ner i resefotoböckernas visuella värld och plockar fram några totalt osammanhängande bilder på dagens tema. Och jag startar på Skåldö i Ekenäs skärgård där jag tillbringade några somrar i början av 2010-talet. Trollsländor var min mammas visuella signum som duktig amatörmålare och jag har tidvis försökt följa de eleganta men mordiska varelserna med kamerans lins. Uttrycket "äta bör man annars dör man" får en alldeles speciell betydelse för flugan på fotot.
Den här muntra jycken – Aapo är hans namn – hade jag det tvivelaktiga nöjet att underhålla ett par timmar medan hans matte var på några viktiga ärenden. Är man fyra månader ung har man ännu inte läst det finstilta i livets etikettsbok så det må vara förlåtet om man då, som ett slags inledning på dialogen, kissar mitt på golvet. Efter diverse fruktlösa försök att aktivera det valplurviga charmpaketet tröttnade han snabbt på sin t.f. husse och lade sig helt sonika på mattan. Och somnade.
Ett behändigt sätt att bekanta sig med djurlivets ibland lite udda filurer är att besöka dem på en djurmässa. I det här fallet var det avdelningen katter i min djurfyllda fotohjärna som fick sig en injektionsspruta. Allergisk som jag är mot katter (och kaniner!) nöjer jag mig med att beundra dem på respektfullt avstånd. Men den här fulsnygga varelsen fick mitt hjärta att göra en liten extra volt. Spooky, men ack så charmig!
Från djurmässa till Zoo. Det är med kluvna känslor jag besöker djurparkerna i Europa men till mångas fördel måste noteras att de nyare ofta byggts med utgångspunkt i djurens varierande behov. Men visst är det sorgligt att ibland notera djur som bokstavligen och klaustrofobiskt är inburade med nästan ingen natur i närheten. Då är en morot en ganska klen tröst. Även för en mandrill.
Fiffigare är det kanske att människorna, hänsynsfullt och i lagoma portioner, i stället söker sig till djurens nästen, som här. Enligt Sir David Attenborough är havssula-kolonin på Bass Rock utanför North Berwick i Skottland "... one of the 12 wildlife wonders of the world". Enligt uppskattning lär det husera närmare 150.000 (!) sulor på denna gigantiska klippö som en gång i tiden (kring 1500-talet) fungerat som fängelse, och ännu tidigare (500-talet) som evangelisten och eremiten Baldreds hem. Vill man vara lustig, och det vill man, kan man lugnt konstatera om denna plats: Många sulor, få fotspår ... Eller: Resebranschen i Edinburgh-regionen skor sig på sulor ... Men roligare än så bir det inte.
Alla kryp är kanske inte så kramgoa, och många är de facto ganska motbjudande. Och de flesta undflyende. Val eller inte val, undrar det finska folket just nu. Frågan är lika aktuell när man bongar kaskeloter utanför Azorerna i Atlanten. Vi hade tur att på ett par hundra meters avstånd se stärtfenan av en uppskattningsvis aderton meter stor bjässe. Närmare än så kom vi inte. Ja, det finns mycket vi har att lära av djuren (om vi undantar lusten att äta upp varandra, men annars) ... Som till exempel att det är naturen som bestämmer och att det är vi människor som ska anpassa oss. Alltså den vägen, inte tvärtom. Annars går det åt skogen, även om man är på havet.
1 mars
Jag kan leva två månader på en komplimang.
– Mark Twain, alias Samuel Langhorne Clemens (1835–1910), amerikansk författare, tidningsman och reporter
TEMADAGAR Internationellt World Compliment Day, World Music Therapy Day, Zero Discrimination Day / Internationella dagen mot diskriminering (UNAIDS) Finland Maapähkinävoin ystävien päivä Sverige Krama en bibliotekarie-dagen Tyskland Tag des Schweins, Tag des Zivilschutzes Storbritannien St. David's Day USA Dadgum That's Good Day, Fruit Compote Day, Horse Projection Day, Minnesota Day, Peanut Butter Lover's Day, Pig Day, Self-Injury Awareness Day, Barista Day, Fun Facts About Names Day, Wedding Planning Day, Refired, Not Retired Day, Plan a Solo Vacation Day, Casimir Pulaski Day, Women's History Day
TEMAVECKOR (v. 9) USA School Breakfast Week, Return Borrowed Books Week, Read an E-Book Week, Schools Social Work Week, Dental Assistant Recognition Week, Consumer Protection Week, Jewish Book Week, World Orphan Week, Endometriosis Awareness Week, Pet Sitters Week, Will Eisner Week, British Pie Week, Fairtrade Fortnight, Telecommuter Appreciation Week Storbritannien Eating Disorders Awareness Week, National Careers Week, British Pie Week, Endometriosis Awareness Week
TEMAMÅNADER (mars) Storbritannien National Bed Month, Ovarian Cancer Awareness Month, Brain Tumour Awareness Month, Marie Curie Great Daffodil Appeal
OBS! Vecka 9: Veckans (m)ordspråk, Veckans foto och Veckans påfågel–humoresk längst nere i blåggen! OBS!
Veckans foto
Komplimangkomplikationer
Vi har alla sett den brösta upp sig, stolt resa sin enorma fjäderskrud, som om den sa: Finns det något stiligare och mer imponerande än jag! Om du dånar av beundran, om du bara tillber mig och min oförlikneliga elegans ska jag bli din. Och så skakar han på sina ögonfyllda fjädrar liksom för att understryka att han inte bara SER dig men framförallt att han vill bli SEDD av dig. Natten har tusen ögon och en påfågel nästan lika många.
Ytligt betraktat kan pippins kurtis förfalla – just det – ganska ytlig. Som en äggsjuk tupp bröstar han sig framför sin utvalda mera anspråkslöst utrustade höna och det är inget snack om vem som är showens huvudperson. Det handlar ytligt sett om dig men i praktiken är fokuset på MIG. Se på MIG, JAG den oemotståndlige, alla fjäderfäs okrönte konung, skogens härskare och alla hönors mål och mening.
Det är någonting som skorrar i dialogen och det är inte bara den rikt bevingade fågelns karaktäristiska vrålande som bidrar till det. Man skulle ju kanske kunna tycka att Herr Påfågel kunde lägga fokus på sin utvalde, åtminstone något lite kunde försöka hitta åtminstone en stilig fjäder i hennes gråbruna vardagsdräkt, kanske komplimentera hennes sirliga gång, huvudets hållning, näbbens böjning. Men sidunej, här handlar det bara om MIG!
Det här är det ena diket på komplimangernas vildvuxna vägar: Att lägga fokus på subjektet och inte på objektet. Det andra diket är lite otydligare, delvis igenvuxet och dolt: Att visserligen ge komplimanger men fortfarande hålla blicken stadigt fäst på sin egen spegelbild. Det i sin tur påminner om uttrycket medaljens andra sida; att ett sakförhållande å ena sidan kan förefalla sant och sunt och begripligt men att man också kan se det ur en annan synvinkel, kanske inte alltid lika fördelaktigt. Framsidans prålighet och baksidans krassa vardaglighet.
När det gäller påfåglar uppstår här en besvärande inkongruens, en anomali, en motsägelse: Påfåglar har nämligen också väldigt stiliga bakdelar – se bara på vinjettbilden ovan! Och i mitt stilla sinne undrar jag om inte Herr Ögonfägnare är medveten om denna naturens briljanta tvåvägslösning: Hur jag än svänger mig har jag visserligen rumpan där bak – men vilken rumpa! Det här kan förfalla vara den ultimata lösningen på alla fåfänga individers kärlekstörstande manövrar; se till att du är lika stilig fram som bak och allt ska ordna sig till det bästa.
Påfåglar och människor har mycket gemensamt och speciellt detta: Behovet att pråla och prestera, söka uppmärksamhet och beundran, ögonflirta och prassla i buskarna. Och båda är urusla att GE komplimanger ...
Apropå WORLD COMPLIMENT DAY den 1 mars: Vinjettbilden är tagen på Högholmens Zoo, den nedre bilden i dadelpalmträdgården El huerto del Cura i staden Elche, Spanien. Den vita påfågeln är inte albinistisk utan leucistisk, vilket betyder att det handlar om en så kallad recessiv mutation. Inga fjäderpennor med blåa ögon här men oj vad stilig ändå, och förvisso värd en massa komplimanger.
Veckans (m)ordspråk (v. 9)
Orkesterns rytmsektion har inte bara ett utpräglat sinne för TAKT och TON, den serverar ständigt också nya KOMPlimanger