Veckans ordskred (v 22)
Jag – en galen goja – tycker om att skoja – här i min lilla blåggarkoja – men ändå bär jag ingen fotboja – inte ens en geggamojadoja – trots en viss lindrig åldersnoja – Nåja ...
Veckans foto
PAPE
Mitt namn är Pape. Pa pe, just det. I förnamn. En gammal släkting var en världsberömd konstnär som hette Francisco. I förnamn. Han kunde måla och han kunde skida men han kunde inte stava. Och då gick det som det gick. Eller rättare sagt; då flög bokstäverna lite hit och dit. Det gör jag också. Flyger hit och dit. Mest i tanken. Eller rättare sagt i buren. Jag är nämligen instängd i en bur, en mycket liten tankebur. Så liten att jag knappt kan burra min fjädrar utan att det blir en massa oväsen när vingpennorna klämmer ut en massa loppbitna bokstäver ur sin, det vill säga min, blågga dräkt. Kort kraxat: Meningsslöseri och bokstavsfrosseri. Jag pratar nämligen en massa goja, upprepar samma osammanhängande klokheter som andra redan snusförnuftigt framkraxat. Ja, jag kraxar högljutt, låter som en högtalare i centraljärnvägsstationsbyggnadshallen – ekande, ihålig, metallisk:
Tanke Nummer 123 Från Gallimatias Till Rappakalja Avgår Från Spår Fyra Klockan Fem Noll Sex. Passagerare Med En Skruv Lös Gratis Tillträde Till 1 Klass. Övriga Bör Uppvisa Vaccinationsintyg Över Negativt Intelligenstest.
Och plötsligt blir det fart på folket som springer och jäktar och snavar och tappar kappsäckar och förståndet och inte vet åt vilket håll tankespåren leder – bakåt eller framåt, eller kanske inte nånstans överhuvudtaget? Men biljetten då, jag har ju en blåggbiljett!, ropar nån och ser alldeles vilsekommen ut, jag måste hitta tanken, jag måste få åka med i korståget till Meningslösheten, jag står inte ut med alla klokheter som ord- och språkbruksministrar, centrala kulturministrar och speciellt titelsjuka titulärministrar serverar oss fattiga i anden och plånboken. Stoppa tanketåget, jag vill stiga på!
Första-Hjälps grupp nummer 2 Och 3 Bedes Vänligen Och Snarligen Infinna Sig vid Spår 4: Femhundrasextiosju Människor Har Kört Över Lokomotiv Som Saknar Nödbroms. Panik Pågår.
Såja, såja, inte mera oja, tycker Pape Goja
31 maj
En diktatur är en stat i vilken det är förenat med livsfara att hålla sig med papegoja
– John Uler "Jack" Lemmon (1925–2001), amerikansk skådespelare och komiker
TEMADAGAR Internationellt World Parrot Day / Världens papegojdag, World No Tobacco Day / Weltnichtrauchertag / Internationella dagen mot tobak (WHO), International Flight Attendant Day / Internationella flygvärdinnadagen Finland Ajatuksistasi tulee todellisuuttasi -päivä, Hymypäivä, Meditoitipäivä, Puhu kokonaisilla lauseilla -päivä USA Autonomous Vehicle Day, National Save Your Hearing Day, National Speak in Sentences Day, National Macaroon Day, National Utah Day, National Smile Day, Necrotizing Fasciitis Awareness Day, National Memorial Day, Web Designer Day
TEMAVECKA USA National CPR and AED Awareness Week (1–7.6)
VECKA 22: Notera också Veckans ordskred, foto och humoresk längst nere i blåggen!
Goja
På World Parrot Day är det alldeles normalt och egentligen självklart att prata lite goja. Och det gör jag alldeles speciellt nere i blåggen där Veckans foto lätt och ledigt leder in till ett vänligt näbbande och kraxande. Men här, på paradplats, ska jag försöka vara lite seriös. Nämligen: Man behöver varken befinna sig i karantän, uppvisa en massa karamellsöta charader, missbruka datorns hårdvara, eller för den delen känna sig garanterat paralyserad eller rent av dödförklarad för att inse att redan dessa paradoxala haranger snabbt uppenbarar språkets paranoida och ultrarapida karaktär. Bara i förra meningen flaxade det nämligen en ara i tretton olika skepnader och fjäderdräkter i språkrabatten. Och det är väl ett fullgott bevis på att hjärnans språkdjungel fortfarande måste anses geniförklarad.
Det handlar alltså om aror. Och eftersom de har så tilltalande namn må en kort uppräkning tillåtas: Blågul ara, Blåstrupig ara, Dvärgara, Grönvingad ara, Mindre soldatara, Röd ara och Större soldatara. Det här är riktiga aror. Men så finns det papegojor som kallas ara men som inte tillhör släktet. Några exempel: Blågrön ara, Blåhuvad ara, Blåvingad ara, Gulnackad ara, Indigoara, Rödbukig ara och Spixara.
Och de är många, ara-arterna alltså: närmare 400 indelade i 92 undergrupper. Och de är inte enbart några dumma pratmaskiner som högljutt och mekaniskt upprepar ljud och röster. För knappt två år sedan publicerade tyska Max-Planck-Institut für Ornithologie en studie som visade att en Gråjako i fångenskap hjälpte en annan papegoja att få mat utan att själv bli belönad. Den här formen av altruistiskt beteende förekommer bland primater men nästan aldrig bland fåglar. Kanske det är dags att omvärdera inställningen till de här färgstarka, och nuförtiden ofta utrotningshotade tipporna. Kloka eller inte – stiliga och sympatiska är de helt oberoende och borde skyddas med alla till buds stående medel.
Att prata goja är ingen konst, i alla fall inte för en människa. Men Goya – det är konst det.
Vinjettfotot är taget på Högholmens Zoo, papegojan som Veckans foto nertill är fångad på linsen i Kolmårdens djurpark.
Produktpandemi
Jag är omgiven av saker, av produkter, av märken: kläderna jag har på mig, föremålen jag hanterar genast från tidig (rytmisk) morgon – badrock (!) av Ristomatti Ratia, bassalva (Carbalan) som även används som tvål, diverse skönhets- och attraktionsbefrämjande märkesprodukter från det irländska företaget Pomp & Co (bl.a. smidig skäggstubbssalva (snyggt ord!) och skönt doftande Salted Tonic Spray för att få ordning på de sista stråna på flinten), ett tiotal boxerkalsonger av märket Björn Borg och ungefär lika många av märket Calvin Klein, en massa t-skjortor (mörkblåa och vita) som i nacken är signerade Bodyguard, ett antal skjortor som presenterar sig Fynch-Hatton, byxor (Wrangler) skor (Ecco), mina glasögonbågar (Moskot), armbandsuret (design Daniel Wallgren), den blåa ryggsäcken (Haglöfs), telefonen (IPhone), datorn (Imac Apple), två separata högtalare (JBL), pianot (Yamaha CLP-645), bilen (VW Golf) och minst femton par Happy socks, troligen tillverkade av barn i Indien.
Det är inte riktigt klokt. Jag kunde fortsätta halva förmiddagen med att räkna upp prylar och produkter av ett visst märke (mikro, elvisp, vattenkokare, spis, radio, TV, cykel med mera, med mera), som är så självklara att jag noterar dem först när de inte fungerar eller inte finns tillgängliga. Ändå vill jag inte påstå att jag är någon märkesfreak eller ett speciellt grisigt konsumtionsmonster. Tvärtom håller jag låg profil med det mesta jag konsumerar, spenderar möjligast lite pengar på prylar, kör med gas, flyger bara två-tre gånger per år utomlands ... Ja, du förstår pointen: jag ÄR ett prylmonster, jag ÄR en produktfånge, jag ÄR en konsumtionssamhällets märkesfixerade slav. Och allt detta dessutom utan större betänkligheter eller baksmällor. Möjligen reagerar jag något lite på att mina glada och färggranna strumpor tillverkas av lessna mörka barn för en struntsumma i ersättning. Men vill jag vara fin så får jag väl lida lite psykiskt pin.
Nå, jag säger förstås inte att PRODUKTEN i sig är ett problem (jo, ibland är den det), men att jag bokstavligen tar saker och ting för givna. Och att jag NOG är ganska märkesmedveten i alla fulla fall, åtminstone vad gäller bilar, glasögonbågar, pianon, datorer, telefoner, strumpor, kulspetspennor, kameror, eltandborstar och rakbladstillverkare. Och att jag nog helst flyger med Finnair (sen när det är dags igen). Ja, det är lika sorgligt som det är sant. I själva verket har jag bedövat mitt redan från förut så skamfilade moraliska rykte med att bara lite lätt rycka på de smala axlarna åt allt detta produktfixerade. Men ett måste jag erkänna: jag är mycket fundersam, mycket fundersam, hur jag ska klara mig utan alla dessa prylar och märkesprodukter i Evigheten. I en hel Evighet!?!
27 maj
Ibland är en båt en båt och ibland är den närmast en olyckshändelse. Det beror alldeles på om du är över eller under den.
– Nalle Puh, den brittiska författaren Alexander Alan Milnes (1882–1956) mest kända skapelse
TEMADAGAR Internationellt World Product Day / Internationella produktdagen, Welttag des Purzelbaums / Världsdagen för kullerbyttor Finland Kansallinen puutarhapäivä Sverige Muffinsdagen, Ostens dag, Parfymfria dagen Tyskland Tag der Sonnencreme USA Cellophane Tape Day, National Gray Day, Nothing to Fear Day, Old-Time Player Piano Day, Take a Girl Child to Work Day, Sunscreen Protection Day, Grape Popsicle Day
VECKA 21: Notera också Veckans ordskred, foto och humoresk längst nere i blåggen!
Veckans foto
Har-moni
Jo, alltså detta med fantasi och verklighet, djur och natur, vinter och sommar, och allt fokuserat på Andbergets naturpark framför min dagliga blick: Det är precis nu det sker. Omvandlingen. Transformationen. Undret. Från att sedan senhösten existerat som ett till synes mastodont dött klippblock, föga lockande, föga fantasieggande, sker på några få dagar och veckor i maj en kostymändring som till och med får den mest kräsna åskådaren att dra efter andan. Stela stammar och kal(l)a stenblock draperas snabbt och bestämt i ljusgröna kreationer, vassa kanter lindas in av gräs och strå och allt det gråtrista och torra och nästan motbjudande uppstår i ett färghav som målas i pastell. Dagsljuset kastar skira speglar över coronatrötta kroppar, och instängda själar vädrar morgonluft när scenografin nästan plötsligt byts ut. En ny pjäs på gång? Kanske ett lustspel? Nej, det är en bitterljuv kärlekshistoria som på publikens begäran går i repris.
Det är föreställning varje kväll. Publiken, det vill säga jag, sitter på plats redan i god tid före ridån går upp. Av orsaker som väl ändå är ganska uppenbara har jag inget behov att kasta några getögon i programbladet. Min vilda fantasi – ett maskformigt bihang till myrstackslivet i hippocampus – har redan en längre tid sneglat med snigelfart på de larviga scenbilderna under pannloben, i stark förtröstan att rollprestationerna än en gång ska motsvara and-bergets själstyngda rykte. En svala inomhus gör att ingen somnar men en svala utomhus väcker till och med vintermumien i mig. Men nu handlar det å andra sidan inte om svalor, än mindre om steglitsar, sparvar, talgoxar, kråkor, skator, stenskvättor eller hackspettar även om de alla är nämnda vid namn i det programblad jag fortfarande inte behöver läsa för att veta vad som där uti står. För även om jag en lång tid varit inlindad i tvivlets och hopplöshetens sega bindlar uppstår jag som på beställning när det vankas bröd och skådespel.
Precis klockan 21.07 kommer han in på scenen från vänster. Efter några välavvägda och noga inövade koreografiska extravaganser – som bland annat innefattar både ett förnöjsamt intag av salladsbordets håvor och en demonstration av bakkroppens vältränade extremiteter (för övrigt inte helt olikt balettdansörens piruetter på Svansjöns heta vågor) lägger han sig ner på de vårvarma tiljorna väl medveten om blickars intensitet och sin egen självkonstruerade huvudrollsstatus. Ljusmästaren riktar spontant och självklart ett glödande strålkastarljus mot solisten som inte är sen att, med en väl inövad improvisation, svänga och vända på de periskopliknande öronen för att liksom bara i förbifarten skryta hur vältränade musklerna på den i övrigt tämligen rensopade hjässan egentligen är, OCH samtidigt signalera åt publiken att den minsann är upptäckt och avslöjad.
Efter en fyrtiofem minuters harmonisk gräsrotsmonolog går solen sedan sakta ner bakom hustaken där längre bort och föreställningen är slut. Och mången undrar förstås vad som var så bitterljuvt i detta kritikerrosade skådespel? Nå, det bitterljuva är förstås att föreställningarna redan på förhand är begränsade och slutsålda, och att det är något alldeles speciellt med dessa solglödande, löftesrika försommarsenkvällar som likt fragila fjärilsvingar plötsligt dyker upp och lika snabbt försvinner. Det som blir kvar i minnet bär en doft av evighet.

Veckans ordskred (v. 21)
På nationalPARKens PARKeringsplats tog man PARKourmästarens sPARKfyllda uppvisning på första PARKett med en klacksPARK
Parkett
Idag på Nationalparkernas dag tar jag fasta på park-begreppet i en lite snävare bemärkelse: Jag bor nämligen själv mitt i en park. Ja, det är faktiskt sant; Andbergsparken breder ut sig som en vid kjol rakt framför och på sidorna om vårt höghus, och vår turkosa terrassport på bottenvåningen öppnar sig direkt ut på bergets högsta punkt. Här på hisnande 17 meters höjd ovanför havsytan är man både utslängd och instängd i naturen. 48 trappsteg leder ner från (och upp till) berget på den södra sidan mot det egentliga parkområdet. Via stigar i norr och på östra sidan tonar reservatet ut i höghus och en bilfylld asfaltdjungel. Andbergets topp (ca 50 x 50 meter) rakt framför mina lystra ögon utgör i min fantasi ett afrikanskt naturreservat i miniatyr där afrikansk vildhund ersatts av finländsk tamhund, tiger av katt, myrlok av igelkott, storörad fennek av skabbig räv, gepard av stirrig hare och elefant av husmus – ja, man har så roligt som fantasin det medger. Mera om Andbergets zoologi och botanik i humoresken längst ner i blåggen.
Längre bort österut, närmare bestämt 637 meter och kanske något lite till, ligger Hertonäs gårds park med sin berömda herrgård, tuktade parkalléer, lusthus OCH ett medvetet mera vildvuxet parkparti som sträcker sig ända till Tegelbruksvikens välfrekventerade strandpromenader – kultur och natur i en minst sagt salig blandning. Här vandrar jag nästan varje morgon året runt, ofta med kameran hängande runt halsen. Just nu tilldrar sig den berömda runda tulpanodlingen mitt särskilda intresse, varje år lika elegant och försommarförförisk.
Och i skogsdungarna runt den ena av de två dammarna i Hertonäs gårds park flirtar några skrakar, knipor och änder i majmornarnas äggande tider. Allt och alla har bråttom att göra sig redo för sommaren.
Och ytterligare ett stenkast (om man är bra på att kasta) längre bort ligger Kasbergets berömda Körsbärsträdgårdspark som i år exploderade i mitten av maj. 240 blommande körsbärsträd är en imponerande visuell och estetisk upplevelse. I stadsplaneringen kallas parkerna i övrigt för "gröna famnar" och någonting liknande hade troligen också etnologen Bo Lönnqvist i bakhuvudet när han i boken Gamla gårdar i Helsingforstrakten talar om människans symbolskapande förmåga: "Men i parkerna står också träden – de namngivna minnesträden, ödesträden – symboler för själen – människans själ, gårdens ande." Idag på Nationalparkernas europeiska dag gläds jag lite extra över den natur som på första park-ett omger mitt urbana vardagsliv.
Vinjettbilden av Andberget har tagits med en drone av sonen Lucas.
24 maj
Parken med sina gångar, dammar, brunnar, broar, bersåer, utsiktsplatser, torn, monument, tempel, lekstugor och lusthus, kan ses som en symbolisk förlängning av herrgårdens inre rum. Parken utgör en värld bortom den vardagliga, en oförgänglighetens plats utanför tid och rum – naturen förnyas ju evigt.
– Bo Lönnqvist (f. 1941), finlandssvensk etnolog, kulturantropolog, författare, professor emeritus
TEMADAGAR Internationellt World Schizofrenia Day, European Day of Parks Finland Kansainvälinen neulansilmäkamerapäivä, Etanapäivä, Tiarapäivä Sverige Nationalparkernas dag Tyskland Tag der Parks, Deutscher Mühlentag Storbritannien Whit Monday USA Scavenger Hunt Day, Aviation Maintence Technician Day, Brother's Day, National Asparagus Day, Victoria Day, National Yucatan Shrimp Day, National Wyoming Day
Självständighetsdag Bermuda, Ecuador, Eritrea




