7 maj
Det faktum att rymden är så enorm, hisnande, obegripligt stor, gör dig och mig ännu mer unika och fantastiska. Det finns ingen precis som du inom en radie på 45 miljarder ljusår!
– Marcus Rosenlund (f. 1969), finlandssvensk vetenskapsjournalist och författare
TEMADAGAR Internationellt International Tuba Day / Internationella tubadagen Finland Ei housuja-päivä, Kouluruokapäivä, Puistopäivä Sverige Byxfria dagen, Grillens dag Tyskland Tage der genitalen Selbstbestimmung, Weltlachtag USA Packaging Design Day, Paste-Up Day, Barrier Awareness Day, Roast Leg of Lamb Day, Military Spouse Appreciation Day, Provider Appreciation Day, Space Day, School Lunch Hero Day, Tourism Day, No Pants Day, Masturbation Day, Public Gardens Day, Love's Baby Soft Day, Cosmopolitan Day
TEMAMÅNAD Storbritannien Whisky Month
VECKA 18: Notera gärna också Veckans (m)ordspråk, foto och sjukgalna humoresk längst ner i blåggen!
OBS! Skapande paus i blåggen. Nästa inslag måndagen den 24 maj. OBS!
Oändligheterna
Det här med avstånd och siffror är helt hopplöst omöjligt att förstå ... När Marcus Rosenlund noterar att de lite mera avlägsna platserna i rymden är på 45 MILJARDERS LJUSÅRS avstånd från jorden svartnar det liksom framför ögonen, det går bara inte att fatta. ETT ljusår = den sträcka en ljusstråle färdas i rymdens vakuum under ett år, vilket lite mera noga räknat alltså lär vara 9 460 730 472 580 801 meter. Försök nu sen multiplicera med 45 miljarder ... Jag vet inte ens hur många nollor jag ska placera efter de där 45, men så många nollor är det att jag börjar känna igen mig själv. Uträknat i meter räcker mitt måttband liksom inte riktigt till, allra minst min linjal.
Och jag tänker mig att det är något liknande när jag blickar inåt, in i mitt eget oändliga mörker – det tar inte heller slut. Eller är det så? Jag har nämligen också lite svårt att greppa det här med kropp, själ och ande. Kroppens dimensioner kan jag nu ännu fatta och förstå även om jag ibland undrar hur det är möjligt att mina muskler och hudhängen placerar sig lite nyckfullt och med åren allt mer egensinnigt runt skelettkonstruktionen. Det har säkert nånting med gravitationen att göra (även om inte ens jordens klokaste hjärnor vet vad gravitation egentligen är). Och jag misstänker att skulle jag vara kvinna skulle jag sannolikt skylla mitt hängande bukfett på graviditeten i stället, men det är ett sidospår och en bagatell i sammanhanget. Min första fråga är (efter att ha lämnat frågan "Vad menas med själ" obesvarad): Var, och hur, klistrar sig själen mot kroppshöljet, var tar psyket så att säga sin början? Och den andra frågan är då självfallet; böjer sig psyket inåt eller utåt, eller i värsta fall åt båda hållen? Befinner sig alltså psyket/själen (är det överhuvudtaget samma sak ...?) i kroppen, på kroppen eller svävar det (psyket, den; själen) lite vilset omkring som en första-maj ballong ovanför kroppen? För själen är väl ändå en del av kroppen ...? Med årets halvnerstängda wappen i färskt minne kan vi dock lämna den frågan åt sitt eget öde, det finns trots allt viktigare saker att fundera på.
För det är nu jag kommer tillbaka till det rosenlundska perspektivtänkandet: Människan är ju nämligen också ande. Liksom beträffande själen har jag inte ett minsta haju (hum på svenska) om vad ande egentligen är för något (annat än att det är något högst gudomligt), hur den ser ut, var den befinner sig och framförallt; hur den fungerar. Min första kvalificerade gissning är att anden (Gud) sitter på förarplats där längst bort, 45 miljarder ljusår framåt till höger (eller vänster?), där tiden och rymden fortsätter att breda ut sig (för det gör den väl ...?). Min andra kvalificerade gissning blir då självfallet att något liknande sker med anden (det gudomliga) i mig: Den har passerat myelinskidor, dendriter och synapser för evigheter sedan, korsat vintergator proppfulla med celler och cytoplasma och annat fantasieggande kroppsskrot, och fortsätter ständigt vidare, inåt, neråt. Nånting i mig är alltså på väg nånstans ännu djupare, ännu mera avlägset. Eftersom rymden varje bråkdel av en sekund öppnar nya vyer, nya världar för den framrusande tiden måste det ju rimligtvis också ske något liknande i den andra riktningen, längst in i mitt innersta väsen.
Eftersom det här resonemanget redan från början är i snurrigaste laget är min tredje kvalificerade gissning att dessa två, rymden och anden, en vacker dag (nå, det kan eventuellt också ske en gråmulen halvruggig kväll i slutet av november, eller i april, men mindre sannolikt i början av ljuva juli) kommer att frontalkrocka med en så ljudlig smäll att det rimligtvis krävs en hel evighet att reda upp den röran. Men enligt alla gudomliga kalkyler och löften är detta partaj inte bara ett småmuntert och småfnissigt födelsedagskalas utan en enorm, ständigt nyskapande festivalarena där det enda som smittar är glädjen. Där har alla det så innerligt roligt att man skulle skratta ihjäl sig om det bara vore möjligt.
Någon som protesterar mot detta glasklara resonemang?
Foto: Närbild av vissnande blomma som manipulerats lite grann i Photoshop för att motivet samtidigt ska associera till den ofantliga rymdens färger och former.
gasPRESS
Pressfrihet – det är väl idag nästan självklart, inte sant? Jag menar; på 2020-talet (jämfört med 60-talet till exempel) måste man inte ha helt raka pressveck på byxorna, och allra minst om man kör med farmare, som jag. Aj nej, sorry, det gör jag inte mera; för ett par veckor sen bytte vi ju faktiskt vår tämligen långa Mazda mot en helt normallång, eller närmast normalkort, personbil av märket Volkswagen Golf. Och det är en sport jag troligen aldrig har provat. Golf, alltså. Och även om jag ofta är uppsvälld i magen så har jag inte tidigare kört med gas men det gör jag med den här golfen. Det är på riktigt en gasgolf så nu tankar och tänker jag bara på jordgas, biogas, fullgas, fångas, heligas, hundrafaldigas, jämnårigas och inte minst tillfrågas. Alla vill veta hur gas och golf går ihop men det har jag ingen aning om.
Ibland pressar man bara på med en massa dumma frågor men vi har ju pressfrihet så jag har nu bestämt mig för att skriva en bok. Ja, just det, alldeles bokstavligen och ordagrant ska jag pressa fram en meningslös – fast tvärtom egentligen – bok. Eller jag och jag ... Tryckeriet äger visserligen pressen men pressen att skriva boken finns inne i mig. Här sitter jag sen i mitt presscenter några månader och när allt är klappat och klart levererar jag mina presstationer till presschefen, det vill säga tryckeribossen. Pressis så går det till, och när vi är färdiga håller jag en presskonferens där jag skryter hur presstationsduktig jag varit (om nån mot förmodan inte skulle ha märkt det). Och så bjuder jag förstås på espressokaffe iförd mina byxor med insydda pressveck som jag med min gasgolf har hämtat direkt från den presskriberade skräddaren. Han i sin tur hade upptäckt en pressanka i dagens tidning men det visade sig senare vara Paul Anka som var ute på en gastronomisk världsturné med en congas-spelman gömd i bagasluckan.
Men nu invaggas läsaren förstås i ett tillstånd som påminner om en musikerkollegas tvivel som i ankdammspressen med pressad röst stönar: Hur är det egentligen med radio Vegas visprogram eller blir det bara pressylta av den diskussionen också? Och då nödgas jag erkänna att allt förstås är mitt fel och att ärendet nog ska kartläggas i grunden. Efter att jag först gjort några svettiga pressövningar ska det förstås klagas till högsta ort å min viskollegas vägnar; vi har ju trots allt en pressident och hans sköna donna som påminner om de kungligas piruetter och de borde ju veta bättre, visa som de ju är. Som porträtt är de dessutom vana att pressas mot väggen men det har å andra sidan ingenting att göra med min pressade tillvaro som nästan presstituerad skriftställare i den lättare genren, den som mestadels bara slår klackarna i taket.
Månne nu inte av det sagda definitivt har framkommit att pressfrihet och pressveck har mycket gemensamt och att det gäller att gasa på med sin Golf så länge solen gassar och man alldeles frivilligt är utpressad i naturen, med eller utan gasmask framför det gastkramade nyllet. Coronalivet har varit dystert – man kan bli presstationsförlamad med mindre.
Foto: Det personalfria biblioteket i köpcentret Hertsi i Hertonäs (Helsingfors) under coronatidens blomstringsfas.
Veckans (m)ordspråk (v. 18)
Pressens pressfrihet förutsätter att pressen kan stå helt fri trots pressen på pressen
3 maj
Den fria pressen är som regnet som blöter en in på bara kroppen. Regnet är förvisso irriterande, men alla vet samtidigt att man inte kan leva utan det. Och utan den fria pressen, som nyfiket undersöker, ibland irriterar men alltid fungerar, skulle demokratin inte kunna existera.
– Herbert Brucker (1898–1977), amerikansk journalist, chefredaktör och bl.a. fd. president för American Society of Newspaper Editors
TEMADAGAR Internationellt World Press Freedom Day / Internationella dagen för pressfrihet (FN), International Grab a Boob Day, International Dawn Chorus Day Sverige Asociala dagen USA SAN Architect Day, Lumpy Rug Day, Garden Meditation Day, Specially–Able Pets Day, Two Different Colored Shoes Day, Paranormal Day, Chocolate Custard Day, Raspberry Pop Over Day, Textiles Day, Montana Day, Melanoma Monday, Public Radio Day, Leminade Day,
TEMAVECKOR Internationellt Maternal Mental Health Awareness Week (3–9.5), Wiral Meningitis Awareness Week (4–9.5), Red Cross Week (4–9.5) USA Lawyer Well-Being Week (3–9.5)
TEMAMÅNADER USA Bladder Cancer Awareness Month, Better Speech and Hearing Month, Ehlers-Danmlos Syndrome Awareness Month, Asian Pacific Heritage Month, Deck Safety Month, Golf Month, Photo Month, Barbecue Month, Lyme Disease Awareness Month, Bike Month, Get Cought Reading Month, Hamburger Month
VECKA 18: Notera även Veckans (m)ordspråk, foto och humoresk längst nere i blåggen!
MUUU ...
Man saknar inte kossan förrän båset är tomt.
Med tanke på att kossornas antal i detta land är tämligen begränsat borde det gamla talesättet, i takt med tiden, kanske modifieras en aning. Jag kan bjuda på en egen variant, utmejslad efter år av förtvivlad kamp med hjärnans inlåsta celler: Man saknar inte tanken förrän skallen är tom. Men vid det laget är det dock troligen redan för sent eftersom man i allmänhet, och jag i synnerhet, inte brukar komma ihåg vad jag glömt och följaktligen inte är medveten om katastrofen. Kossan och minnet har förvisso mycket gemensamt och framförallt kan båda vara på rymmen och blir först då uppmärksammade och hett efterlängtade.
Det är alltså med tankar som med kossor: De kan helt lugnt acceptera att vara fasttjurade (en ko fasttjurad ...?) åtminstone en tid men sen måste de släppas lösa och fria. Nu har den påtvingade isolationen fått tankekedjorna nästan att rosta och behovet av ystra språng och högljudda muuanden börjar vara akut förestående. Det som dock allt mera bekymrar mig är att jag inte riktigt vet vad jag under tiden har glömt, vad jag rimligtvis borde komma ihåg att sakna för att inte sjunka ner i ett meningslöst grått töcken. För när hjärnans innehåll en gång gått sin kos (!) är det definitivt ajöss och guddbaj med alltsammans.
Men en sak tror jag mig ha lärt under coronainstängningen: Det är viktigt att kolla sina kossor varje dag, att inspektera tankebåsen och klappa om varje lite idé som eventuellt dyker upp. Ju mindre yttre aktivitet desto större orsak att röra om i åsiktskvarnen, vädra och städa i föreställningsspiltorna. När den yttre världen försjunker i vintersömn måste jag vifta extra energiskt med svansen för att hålla de efterhängsna depressionsflugorna på avstånd. Och i stället – om inget annat hjälper – idissla gamla uppslag, kanske en gång till pröva ett och annat snedvridet fantasifoster eller till och med chansa på att ett spontant hugskott kan sätta fjång på skallen. Huvudsaken är att inte lägga sig ner i dyngan och tjura.
Foto: Kossorna hör hemma i Helsingfors universitets undervisnings- och forskningsgård i Vik.