25 juni

Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken. Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus glidande på vattenspegeln eller vacklande på vågor som långt innan de ha mörknat spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Slöjlikt lyfter sig dess skymning och bärs bort på ljusa hav.

– Harry Martinson (1904–1978), svensk författare och poet, Nobelpriset i litteratur (1974). Dikt: Juninatten

 

Nästa blågginslag måndagen den 5 juli. SKÖN MIDSOMMARHELG!

 

 


Spegling

Vad betraktar dessa människor egentligen, vad är det som fångar deras uppmärksamhet? Nå, det enkla och omedelbara svaret är: Klockspelet på Rådhusets vägg på Marienplatz i München. Det klingar igång varje dag klockan elva och tolv med att ett antal mänskliga figurer, och en och annan häst, i gamla fantasieggande munderingar sakta börjar rotera där långt ovanför allas våra huvuden och som sedan, efter femton minuters mekanisk snurrande, avslutas med att en gyllene tupp gal tre gånger. Ett tusental turister, och troligen en och annan stadsbo, ser alla samma föreställning och hör samma ljud och ändå vågar jag påstå att vi visserligen delar samma upplevelse men gör det på tusen olika sätt. Enbart genom att betrakta åskådarnas blickar ser man stora skillnader, hur ska då inte de inre bilderna skifta?

World Humanist Day står människan i centrum, och alldeles speciellt den humant agerande människan. Lexikonet förser mig med alternativa betydelser. Human = mänsklig, människovänlig, god, barmhärtig, förstående, hygglig, mild, vänlig, tolerant, tillmötesgående. Och härifrån backar jag ytterligare ett steg och tänker på människans uttryck, minspel och kroppsspråk. Se bara på den där killen i mitten: vilka inre bilder grasserar i hans hjärna, vilka speglingar orsakar klockspelets figurer i hans själ? Jag anar en tveksamhet, en viss oro, kanske en begynnande rädsla? Lillasyster till vänster ser inte överhövan imponerad ut och killen till höger tar det hela med storabroderns självklara ro. Vad föräldrarna tänker och uttrycker är däremot dolt bakom sociala konventioner och, kanske, kulturella barriärer.

För enkelhetens skull kan jag kanske få tänka att den bild näthinnan fångar är den samma hos alla människor. Alla åskådare på torget i sydtyska München ser ett klockspel med historiska kopplingar där högt uppe på Rådhusfasaden. Men deras inre bildvärld skiljer sig troligen väldigt mycket från varandra. Minnen, gamla upplevelser, erfarenheter, känslor och aktuell hälsa, kunskaper och brist på kunskaper – allt detta och mycket annat därtill bidrar till att hjärnan möblerar om på den inre scenen vilket i sin tur resulterar i att vi alla som står där på detta historiska torg tittar på samma sak men får helt olika upplevelser av föreställningen.

Och så här på Världshumanistdagen gör jag en förenklad bild av livet på och under huden. Från barnets spontana känsloyttringar, syn- och hörbara för de flesta, blir vi människor allt bättre med åren att dölja våra inre bilder, vår inre biograf. För det är väl ändå kanske uppenbart att bara en bråkdel av vårt individuella liv försiggår utanför vår kropp. Det mesta och bästa, och tyvärr också det sämsta, utspelar sig under pannloben, någonstans mellan fot och flint. Så kanske det i alla fall är lika så bra att vi inte går omkring hudlösa som levande filmföreställningar, öppna för alla att ta del av vår inre scenografi och dramaturgi som ibland verkar ha varken huvud eller fötter. Men nog en kropp.

 

Foto: Marienplatz i München har en historia från sent 1100-tal. Här ligger bland annat Neues Rathaus känt för sitt magnifika Glockenspiel som består av 43 klockor och 32 figurer i naturlig storlek och som skildrar Münchens dramatiska historia. Marienplatz är även känt för julmarknaden Christkindlmarkt.


21 juni

Ansvar, sa vakten. Säger det er någonting? Vad vet ni om saken? Varje natt har jag ansvaret för hela den här stora konstutställningen och för skogen också. Här finns konstverk som de största konstnärerna i landet har gjort och alltsammans vilar på mig.

– Tove Jansson (1914– 2001), finlandssvensk konstnär, illustratör, serieskapare och författare. Citat ur novellen Konst i naturen i boken Meddelanden (1998)

 

TEMADAGAR Internationellt World Humanist Day / Världshumanistdagen, World Music Day / Världsmusikdagen, Global MND Awareness Day / Internationella ALS-dagen, World Giraffe Day / Världsgiraffdagen, International Day of Yoga / Internationella yogadagen (FN), Take Your Cat To Work Day / Ta din katt till jobbet-dagen, Internationaler T-Shirt-Tag / Internationella T-skjortans dag, World Motorcycle Day / Världsmotorcykeldagen Finland Sommarsolståndet / Kesäpäivänseisaus, Simpukkapäivä, Aja töihin moottoripyörälla -päivä Sverige Sommarsolståndet, Långsamhetens dag Tyskland Tage des Schlafes, Lebensmittel-Allergietag, Tag des Sonnenschutzes Canada National Aboriginal Day USA Peaches 'N' Cream Day, Day of the Gong, Go Skateboarding Day, Daylight Appreciation Day, Selfie Day, National Arizona Day, Cuckoo Warning Day, Ride to Work Day, The Longest Day, Indigenous Peoples Day

TEMAVECKOR USA National Play Catch Week, Lightning Safety Awareness Week

Nationaldag Grönland

 

VECKA 25: Se också längst nere i blåggen Veckans ordskred, Veckans foto och Veckans humoresk!

 

Nästa blågginslag måndagen den 5 juli.

Alla blåggbläddrare tillönskas en alldeles fenomenalt skön midsommarhelg!


Veckans foto

Carnaval

 

Om allt skulle vara som det var "förr i världen" hade vi haft stor sambafest just i dessa heta sommartider. Men "förr i världen" finns inte mera (den tog coronan som bekant mycket effektivt hand om) vilket betyder att det i år är tyst och trist igen. Men låt mig få komma med ett uppmuntrande besked: om ganska exakt ett år blir det (nästan säkert) stort pådrag i huvudstaden när Helsinki Samba Carnaval återuppstår i sin forna glans. Starten sker den 6 juni och kulminerar på självaste Helsingfors-dagen den 12 juni. Alltså år 2022.

Jag gillar sambafestivalen, det gör jag verkligen. Rytmen och känslan i all ära men visst är det en fröjd för näthinnan att suga åt sig alla dessa färger och former. Och jag kan inte annat än dra lite snett på de stela smilbanden åt den språkliga krocken: carne vale är ju italienska och betyder "kött adjö" syftande på fastetidens kulinariska återhållsamhet. Men när det handlar om Samba-karnevalen är det ju just köttet / kroppen som står, eller rättare sagt dansar, i centrum. Och innan nån besservisser-språkfelsnisse avbryter mig så påminner jag om att också den medeltida karnevalen svängde världen bakfram – stor och mäktig blev förlöjligad och utskrattad, låg och oansenlig bar krona och bestämde.

Med detta köttsliga sambasnack vill jag bara ha sagt att livet har många dimensioner och att det ena inte utesluter det andra. Om någon blåggbläddare mot förmodan skulle sammanblanda samban med synd och skam och ytlighet så påminner jag bara om att ordet samba kommer från det angolanska ordet semba (eller mesemba) som i sin tur betyder religiös rytm. Kroppen är själens boning och har helt säkert inget emot en svängom i glittriga kreationer till trummors suggestiva rytmer. Ja, jag tror faktiskt att den njuter minst lika mycket som min åldersstela konventionellt kostymerade kropp.

 

Foto: Helsinki Samba Carnaval 2018.

 


Veckans ordskred (v. 25)

Flegmatisk flanörs förskräckligt fumliga fotografier framkallade förödmjukande förolämpningar från fackpressens flåshurtigt frispråkiga företrädare fast fuffensfotografen fortlöpande finansierat färgstarkt fylliga friexemplar för flera finlandssvenska fototidningar!


Hoppfulla hem

Förra sommaren vandrade jag med kameran framför högra ögat i några av huvudstadens stadsdelar, bland annat på Skatudden, i Tölö och i Fiskehamnen och som jag sen berättade om i blåggen. Den här sommaren har jag för avsikt att fortsätta mina flegmatiska och fotografiska flaneringar i en storstad som både förändras med fart och ändå samtidigt bär på en lång tradition och historia. Dagens tur går till den omtalade Kronbergsstranden.

Från Kronbergsstranden ser man rakt över Kronbergsfjärden mot en kännspak Helsingforsprofil där tre kyrkor pekar mot himlen: Agricolakyrkan, Johanneskyrkans dubbeltorn och Domkyrkan. Tillsvidare har den enda färdvägen till den nya stadsdelen gått från centrum via Fiskehamnen, Brändö, Hertonäs och Degerby. Om några år, är det tänkt, sträcker sig här en elegant bro, eller egentligen tre broar mellan centrum och detta nya bostadsområde som är planerat för drygt 13.000 invånare. Kronbergsbron ska koppla samman Kronbergsstranden med Högholmen, Finkens bro kommer att förena Högholmen och Sumparn, och så till sist, eller först, byggs en bro som ännu inte har namn och som kommer att möjliggöra trafik mellan Sumparn och Havshagen. Spårväg, cykelväg och gångbana ska få plats på denna sammanlagt tre kilometer långa eleganta broförbindelse som dock ratar all biltrafik. 800 miljoner kommer kalaset att kosta oss snälla skattebetalare, i värsta fall ännu lite mera. Men vill man vara fin så får man som bekant lida pin.

Häromkvällen vandrade jag med Vive runt i de nya kvarteren. Många hus var inflyttningsklara redan förra sommaren men känslan av byggarbetsplats är fortfarande påtaglig, speciellt nära strandlinjen. Här ska hus och arbetsplatser för 800 bara inom ett par år samsas med vida vatten och naturnära rekreationsområden. Mer än 13.000 människor ser fram mot att här leva och bo, älska och kivas, handla och vandla. Men jag undrar – ska de klara av sina bostadsskulder, ska de få ett drägligt liv? Eller kanske de helt automatiskt blir lätta i sinnet och rika i anden av alla himlavyer och det hudnära vattenstänket? Kanske de i själva verket blir lyckligare än de flesta andra, nära som de har till landets hjärta men ändå är befriade från citys förhöjda pulsslag och trängsel? Jag vill gärna tro att det blir så. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur dessa enorma betongklossar – även om de ligger naturnära – påverkar själen. Eller kanske det är just det som behövs: ett starkt skydd, en konkret mur mellan ett bräckligt kroppsskal och en nyckfull framtid? Sedan snart tio år tillbaka i tiden bor jag själv, uppfödd på ett grådaskigt och slumrande Skatudden på 1950-talet, i Hertonäs strand, ett (lagom långt) stenkast från Kronbergsstranden. Och jag trivs utmärkt. Så, javisst – stadsplaneringen har tagit jättekliv på bara de allra senaste decennierna. Nu handlar det minst lika mycket om miljön som om arkitektur i allmänhet och tekniska finesser i synnerhet. Men hus förvandlas överraskande snabbt till hem, och hem fyller dagar och nätter med liv. Och där det finns liv finns det i bästa fall hopp, och där det finns hopp finns det vanligen en studsmatta. Och finns det en studsmatta finns där också glada barn i närheten. Så hänger de stora byggnaderna och det lilla livet samman i en lång, byråkratiskt komplicerad och helt säkert mycket kostsam händelsekedja. Men först är huset. Annars skulle livet vara hopplöst.


17 juni

Idel solsken ger öken

– arabiskt ordspråk

 

TEMADAGAR Internationellt World Day to Combat Desertification and Drought / Världsdagen för bekämpning av ökenutbredning och torka (FN), Global Garbage Man Day Finland Krokotiilipäivä, Tauko töistä -päivä Tyskland Iss-Dein-Gemüse-auf-Tag, Mobil ohne Auto Storbritannien Plastic Free Beauty Day USA Eat Your Vegetables Day, Stewart's Root Beer Day, Apple Strudel Day, Cherry Tart Day, Mascot Day, National Career Nurse Assistants' Day, Watergate Scandal, Bunker Hill Day, Seersucker Day, Tessellation Day, Dump The Pump Day

TEMAVECKOR Internationellt Men's Health Week (15–20.6) USA National Right of Way Professionals Week, National Nurse Assistant Week, National Flag Week, Waste and Recycling Workers Week

Självständighetsdag Island

 

VECKA 24: Notera också Veckans (m)ordspråk, Veckans foto och Veckans skrattfria humoresk längst nere i blåggen!

Blodsband

Livgivande blod och blodgivande liv – de två hör ju på något sätt ihop. Själv har jag bara en enda gång varit blodgivare och även om proceduren förlöpte helt smärtfritt både fysiskt och psykiskt, har jag av någon anledning aldrig upprepat bravaden. Man kan fråga sig varför. Och svaret är ganska uppenbart: jag är en ganska blödig typ. Psykologiskt sätt, alltså; vek, klemig, mjäkig, sjåpig, ömhudad helt enkelt. Och simpelt. Och det är bara att späda på med ytterligare synonymer i samma passivt aggressiva anda; feg, lättrörd, sentimental. Men ordboken serverar också ett par alternativ med något mera positiv klang som motvikt; mjuk och ömsint. Ja, jag känner mer eller mindre igen mig i alla dessa betydelseskiftningar. Ord och blod flyter och far. Som var: "Besvärliga inflammationer orsakar ofta ett överflöd av vardagar på läkarmottagningen" (ur Avdelningen för självkonstruerade ordskred – se längre ner i blåggen).

Men nu ska det inte handla om var, möjligen om hur, men framförallt om blod. Eller rättare sagt om att vara blödig, känslig. Och när jag slår upp ordet känslig ställer en massa synonymer upp sig på rad, och först bland dem: hudlös. Och nu börjar jag äntligen komma nån vart i tanken. Och jag tänker på uttrycket blod är tjockare än vatten och stöter på en intressant kommentar av etymologiskt ursprung. Det sägs (Wikipedia) nämligen att ursprungsbetydelsen närmast var den motsatta, att blodsförbund mellan vänner var starkare (tjockare) än det (foster)vatten man delar med sina syskon. Låter intressant, men vad gäller släktingar i tidigare generationer delar man väl ändå inte något fostervatten? Men däremot nog diverse blodsdroppar. Och DNA inte minst. Under huden är jag alltså inte bara blödig och skör men också alldeles konkret, med blodsband, förenad med en lång rad individer längs en lååång generationskedja.

Under huden är jag många är ett uttryck jag reflekterat över i många år. Inte: Under huden är VI många (även om det förstås också är sant). Men att jag under huden ÄR många syftar förstås på det faktum att arvsanlagen kopplar mig alldeles konkret till vissa människor, att jag delvis är en förlängning av tidigare generationers kroppar och psyken. Med Andra Ord: Jag är inte på ett nyckfullt sätt nerfallen från en avlägsen stjärna utan tvärtom ganska långt formad för ett visst syftemål –  med blodet som ett slags släktens motorolja – om du förstår vad jag själv inte riktigt fattar.

Här står jag, en blödig typ, idag på Internationella blodgivardagen och undrar vad världen eventuellt skulle belastas med om jag skulle donera några deciliter av släktsoppan till mer behövande. Kommer blödigheten att öka i världen, och i så fall; är det bra eller dåligt?

 

Foto: Digitalt färglagd bild från tidigt 1930-tal. Bland släktingar jag känner igen finns bl.a. min mamma Marianne (andra fr.v.) och min morfar Erik (gentlemannen med solglasögonen t.h.).

 

 

 

 

 

 


Veckans (m)ordspråk (v. 24)

Den som känner sig sårbar blir en utmärkt blodgivare


14 juni

Grevinnan Báthorys öde tillhör skräckhistoriens klassiker. Berättelsen brukar även förekomma i seriösa försök att förklara hur dagens vampyrkultur har uppstått, det vill säga hur de ädlingar som tror sig behöva blod för sin överlevnad gjorde entré i skönlitteraturen och formades till slängkappeförsedda blodsugare, gärna med ungersk brytning.

– Dick Harrison, (f. 1966), svensk författare och professor i historia

 

TEMADAGAR Internationellt World Blood Donor Day / Internationella blodgivardagen (WHO), International Bath Day / Internationella baddagen Finland Oma-aloitteisten verojen eräpäivä USA Army Birthday, Strawberry Shortcake Day, Pop Goes the Weasel Day, National Flag Day, Bourbon Day, New Mexico Day, Family History Day

 

TEMAVECKOR Internationellt Rare Chromosome Disorder Awareness Week (14–19.6), Nutrition and Hydration Week (14–20.6) USA Meet A Mate Week (14–20.6)

 

Nationaldag Falklandsöarna

 

VECKA 24 Kolla Veckans (m)ordspråk, Veckans foto och Veckans allvarliga humoresk längst ner i blåggen!