Korsningar

Idag uppmärksammas International Level Crossing Awareness Day som rimligtvis i första hand handlar om att vi ska vara speciellt uppmärksamma på platser där järnväg och bilväg korsar varandra på samma plan. Men jag tycker temadagen gärna kan svälla ut i lite olika riktningar, kors och tvärs liksom. För om det är någonting som skakar om liv och leverne så är det just korsningar.

Ta nu till exempel det här med en orrtupp som börjar flirta med en tjäderhöna. Att det slutar illa säger sig självt (eller ...?) och resultatet blir som bekant en rackel – en rackelhane eller kanske en rackelhona. Dessa vilsekomna och psykologiskt vingklippta (eller ...?) avkommor kallas sedan för hybrider. Och hybridisering i sin tur är, enligt alltid lika pålitliga Wikipedia, " ... en biologisk process som är resultatet av sexuell reproduktion mellan individer som är genetiskt olika." Så långt är allt ganska klart, men sen blir det ett pinnhål krångligare: "Med hybridisering kan introgression ske. Introgression är genflödet från en population till en annan när fertila hybrider återigen hybridiserar med föräldrapopulationen." Okej, blev det klart så här långt ...?

Men nu lär det vara så att botanikerna gärna påstår att hybridisering leder till nya arter och ny anpassningsförmåga. Och det kan jag väl tycka att låter ganska rimligt så här i försommarens vildaste grönska. Men som vanligt är det vi djurvänner som krånglar till det igen. "Zoologerna fokuserar däremot mer på hur reproduktiv isolering leder till artbildning med hjälp av hybridisering, som ger hybrider en lägre fitness och anpassningsförmåga jämfört med föräldraarter." Det hade jag aldrig tidigare tänkt på när jag står där med kameralinsen riktad mot Har-alds stela öga. Det närmaste jag kommer hybridisering är att jag i en dylik situation kan känna ett visst intellektuellt övertag gentemot min ludna men tämligen korkade vän. Vilket självklart och mödolöst leder oss till en avslutande variant på detta korsningstema.

Hybris betyder ju bland annat övermod, högfärd, överdåd, självförhärligande och storhetsvansinne, och innebär i sin tur att människan vill vara både människa och gud samtidigt. Att den konstellationen slutar riktigt illa hade jag redan tidigare nästan förstått. Men tydligen bara nästan eftersom jag fortfarande reagerar så starkt när jag i min omgivning noterar, eller själv blir utsatt för andras, narcissistiska beteenden. Är det med andra ord mitt eget latenta högmod som sist och slutligen får sig en släng med sleven?

Vid alla plankorsningar finns varningslampor och -signaler. Måtte jag se och höra dem i tid. Ett kors kan betyda både död och liv.

Vinjettfoto: Spårvägar från Centraljärnvägsstationen i Helsingfors till Böle station där lågt framme med Köpcentret Triplas skyskrapor i fokus.

by Magnus Lindholm

Käk

FN uppmärksammar idag World Food Safety Day och jag noterar inledningsvis vad Terminologifrämjandet skriver om "food security" och "food safety":

"Ett huvudsakligt problem är (alltså) att de engelska termerna ibland används synonymt när de faktiskt står för olika begrepp. / Så hur ska man då beskriva begreppen bakom dessa termer? Jo, food security står för ´trygg försörjning av livsmedel´, dvs. att det finns tillräckligt med livsmedel till alla som behöver, medan food safety står för 'det att livsmedlen är säkra att konsumera'. Begreppsförklaringarna är förankrade och inarbetade inom EU. Där rekommenderar de svenska översättarna tryggad livsmedelsförsörjning för food security och livsmedelssäkerhet för food safety."

Mitt problem är inte bristen på utbud av föda utan närmast tvärtom: jag har alldeles för mycket att välja bland. Samtidigt ställer min kropp (läs: mage) vissa krav för att den ska må bra. Sett ur min mages perspektiv finns det nämligen förhållandevis få födoämnen som jag riskfritt han inmundiga. I tanke och fantasi uppstår därmed ett smärre slagsmål: känslorna frestas av det dignande utbudet men kroppen (magen) ställer sig på bakhasorna. Min livsmedelsförsörjning är i princip tryggad många gånger om men med min livsmedelssäkerhet är det lite si som så(s). Ja, livsmedlet i sig är förstås säkert, men inte nödvändigtvis i förhållande till min egensinniga mage som är mycket osäker.

Men i det världsvida perspektivet är mitt problem dock mindre än en mikrobisk nerbantad bagatell – jag lever ju i ett ofattbart överflöd! Min mat/mag-utmaning påminner mest om en känd kreativitetsteori; ju fler idéer desto större möjlighet att någon av dem är värdefull och unik. Överfört till dagens mattema: ju större utbud på livsmedel desto fler alternativ som även jag (magen) kan acceptera. Men fortsättningsvis är det självfallet jag själv som måste utforska hur säkert detta utbud är just för min specifika mage, och själv ta ansvar för min hälsa. Hur ofta har jag inte fallit för den förföriska frestelsen, kort och intensiv, och sedan fått lida pin i många timmar, ibland dagar.

Mat och kropp är bara en sida av utmaningen, själ och ande vill också ha nånting att säga i det här kulinariska sammanhanget. Helst vill jag ju bara slå dövörat till, låta mig förledas av näsans doftmolekyler och ögats lystra blick. Men bakom örontrumpeten hör jag Robban Brobergs självrannsakande klagovisa om det motsatta stönet, och jag måste motvilligt instämma i refrängen: Jag måste hej-, jag måste hej-, jag måste hejda mig, när jag ser en tjusig ... leverpastej?

by Magnus Lindholm

Ute å cyklar

I allmänhet cyklar jag utomhus men när det gäller havregrynsgrötmyndigt prat i allmänhet och krystat blåggbläddrande i synnerhet  är jag inte helt främmande för kritiken att jag ibland, kanske, är ute å cyklar, och att det troligen sker inomhus. I själva verket tror jag det är vanligare att jag är ute å cyklar inomhus än att jag cyklar utomhus och pratar strunt. Jag vet inte hur det är med andra men i allmänhet håller jag käft när jag trampar på och öppnar pratkvarnen först när jag, utpumpad och spak, parkerat mig och min hjulbenta kompis.

Men knappt har jag stängt dörren bakom mig förrän jag alltså i alla fall är ute å cyklar: besserwissermentalitet och ett ohämmat behov av offentlighetsbekräftelse är som väloljade kättingar och minst femton muskelkrampsbefriande växlar när jag, troskyldig och blåögd, sadlar Pegasen och med hjärnan som störtkruka och med berått mo(r)d ger mig ut längs alla dessa ordslingrande meningar och brutala tankestup som knappast någonsin noterats på en detaljerad karta de senaste åren, än mindre registrerats av en kompass.

Till mitt försvar kan jag dock konstatera att jag är i gott cykelsällskap. Apropå nyss nämnda grötmyndighet tänker jag just nu på reaktionerna på statsministerns skattefria morgongröt, ett ramaskri som mest påminner om tusen skrälliga ringklockor och minst lika många högljudda signalhorn i alla (o)tänkbara falska tonlägen: Det om något kallar jag att vara ute å cykla! Må det snarast noteras i Riksdagens protokollsböcker: jag betalar gärna en cent extra i skatt för att den sanna marina, för att inte säga den verkligt jordnära statsministern, på statens bekostnad varje morgon, dag ut och dag in så länge hon innehar den ljusröda ledarblusen, ska serveras en stor portion livgivande och stressänkande finsk havregrynsgröt, ja, eller om hon så hellre vill; viiden viljan puuro. På dylikt sätt preparerad och näringsfylld till kropp och själ är det sedan ett sant nöje för henne att kasta sig ut i trafiken bland alla sanna finländare som, trots den tidiga timmen, sina vanor trogna redan är ute å cyklar.

Vinjettfoto: Photoshopmanipulerad bild av stadscyklarna i huvudstaden.

by Magnus Lindholm