16 augusti
Citat
namn
TEMADAGAR Internationellt World Bratwurst Day Finland Kerro vitsi -päivä, Pysy kotona lastesi kanssa -päivä, Vuroistoratapäivä, Ikuisen rakkauden päivä Sverige Berätta ett skämt-dagen USA Tell a Joke Day, Roller Coaster Day, Airborne Day, Rum Day, Bennington Battle Day, Surveillance Day
TEMAVECKOR USA Elvis Week, National Aviation Week, National Management Training Week
Veckans foto
Skrattsalva
Jag bläddrar i långt över hundra år gamla nummer av den svenska humortidskriften STRIX som upprätthölls och formades av Albert Engström, svensk konstnär och karikatyrtecknare av rang. Och slås av humorns tidsbundenhet och kulturella sammanhang. Bara själva bläddrandet i de skumt luktande gulnade bladen orsakar små hostskov, troligen inspirerade av bobbor som levde långt före Covid –19 var uppfunnen (kanske de hette Covid –1919)? I alla fall är de bara halvroliga, dessa STRIX–tidningar även om teckningarna och illustrationerna ibland är briljanta. Här står tiden stilla, pigor regerar i mörka kyffen, punchen flödar på vitdukade utskänkningsställen, sotare och andra mindre renhåriga sluskar för mer eller mindre animerade samtal med knallförsedda rödnäsade borgare och parfymerade unga damer iförda eleganta kreationer av senaste mode. Den svenska verkligheten i tidigt 1900-tal, såsom den beskrivs i en den aktuella humorskriften, var en blandning av högnäst självupptagenhet och nerdekad godmodighet, en salig blandning av högt och lågt där det höga ofta är lägre än det låga.
De dammiga bilderna blir lite tydligare med en pincené fastklämd på näsryggen men för att förstå själva vitsen krävs genomgången grundkurs i kulturhistoria. Ibland även fortsättningskurs.
Foto: Graffiti på en gammal byggnad på Ärtholmen i Helsingfors som idag är riven. Bilden är knäppt 2014.
9 augusti
Hon började fundera över dödens alla omskrivningar och dess ängsliga tabu som alltid hade intresserat henne. Det var skada att man aldrig kunde få igång ett samtal om saken. Antingen var de för unga eller för gamla eller också hade de inte tid.
Tove Jansson (1914–2001), finlandssvensk konstnär, serietecknare och författare. Citat ur Sommarboken.
TEMADAGAR Internationellt International Day of the World's Indigenous People / Internationella dagen för världens ursprungsfolk, International Coworking Day / Internationella samarbetsdagen Finland Tove Jansson-dagen, Samernas flaggdag, Käsi kädessä-päivä, Polkkapäivä Sverige Rulltårtans dag USA Rice Pudding Day, Veep day, Book Lovers Day, Melon Day, Victory Day
Ny bok: Under huden är jag många. Se annons längre ner i blåggen!
VECKA 32: Notera också veckans (M)ordspråk, Foto och Reklamtext längst nere i blåggen!
OBS! Skapande paus i blåggen. Nästa inslag publiceras måndagen den 23 augusti!
Veckans foto
Himmelsfragment
Så här ser himlen ut när det fallit ner från rymden – klarblå och sammetslen på solsidan, gråsvart och stenig i övrigt. De här evighetsfragmenten landade på Skanslandet, mitt på en liten blomstrande äng mellan fjärilsomslutna fästningsvallar och vältrampade turiststråk. Och hon som skötte nerräkningen heter Laura Könönen (f. 1980), finländsk konstnär och skulptör som gärna arbetar med sten och som i många av sina verk rör sig i melankoliska stämningslägen. Helsinki Biennial pågår dagligen hela sommaren och 1-26 september från onsdag till söndag. Båt avgår varje halv timme från kajen framför Saluhallen vid Salutorget. Gör slag i saken och ta en titt på vad himlen har att erbjuda innan det är sent. Eller nej, det är aldrig för sent att se himlen; på hösten flyttas konstverket till Busholmen vilket väl bara är en ytterligare antydan om att alla är välkomna till evigheten! En helt annan fråga är sen förstås om man kan sätta likhetstecken mellan himmel och evighet. Vad tror du?
Scensommar
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena.
Varje årstid bär sin egen speciella stämning, sitt explicita innehåll och sitt säregna signum. Vinter, vår, sommar, höst, vinter ... I cirklar tvinnar tiden runt runt men samtidigt framåt framåt. Med de enorma klimatförändringar som skett de senaste decennierna, och som alldeles uppenbart etablerats under min livstid, är det inte bara fråga om årstiderna snart är ett minne blott men också, och i synnerhet, om mina barn, och barnbarn!, överhuvudtaget kan leva ett drägligt liv på denna katastrofbelamrade jord. Mycket är ju alldeles uppenbart helt galet i min omgivning. Och troligen också i mig själv.
Jag letar efter någonting som vi kanske glömde bort och som du kunde hjälpa mig att finna. En sommar går förbi, den är alltid lika kort, den är drömmen om det man kunnat vinna.
Denna ständiga förhoppning att allting en dag ska bli bra, om inte förr så åtminstone nästa sommar! Nu är denna nästa sommar praktiskt taget slut och en ny alldeles för långt borta för att vara till någon tröst. Naturens torka, och själens, speglar sig i varandra, stumma, frågande. Lägg därtill en alldeles verklig och konkret pandemi som berör alla, även mig, långt under huden. För att inte tala om alla andra lokala och globala hotbilder, alltför många för att ensam bära.
Nu blåser storm där ute och stänger sommarns dörr, det är försent för att undra och leta. Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr, men mer än du nånsin får veta.
Kanske allt är en illusion, ett fantasifoster, eller åtminstone en synvilla! Kanske mina dagliga grubblerier och dimmiga framtidsvyer är ett drastiskt feltänk? Jag stirrar mig blind på det jag inte kan påverka i stället för att fokusera på det jag kan göra? Vad kan jag göra? Vad är jag bra på? Ja, vad är genuint mitt som också kan bli ditt? För det här förstår jag nästan helt utan förklaringar: Utan ett du är jag otydlig, på gränsen till osynlig.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust och att få vara samman med varandra.
Att det ska vara så svårt. Detta spel inför öppen ridå. Och ändå har jag övat mina repliker i mer än sju decennier. Och alltid stått där lika stum. Så ock nu.
Foto: Konstmuseet Amos Rex i Helsingfors, innergården som för några decennier sedan var en centralstation för landsbygdens bussar och idag är ett skapande månlandskap som inbjuder till klättring och äventyr. Och till filosofi; vart leder dörrarna på var sida om den där kryptiska trappan, finns det en verklighet, ett liv bakom den vita väggen? Konst och arkitektur, och visor, väcker i bästa fall frågor men ger kanske inte alltid entydiga svar. | Plock ur Höstvisa av Tove Jansson.
Veckans foto (v. 31)
Plakatfull
Ibland är fotomotiven väldigt simpla, nästan banala. Som detta väggklått i schweiziska Zürich: En humortörstig (?) vandalist (?) som spontant (?) avreagerat (?) sig på ett tveksamt (?) myndighetsbeslut (?). Om bakgrundsfakta vet jag intet men i mitt smygrevolutionära sinne applåderar jag det brottsliga förfarandet och den oppositionella attityden – med mild humor ska den stelbenta byråkratin kväsas i sin linda! Och jag tänker mig att någon ännu modigare och ännu roligare pellejöns på denna affischförbjudna vägg skulle fylla hela ytan med en massa små affischer med just denna text: Affischer får under inga omständigheter här upphängas! Tänk dig alla dessa små trycksaker – hela väggen full!
Det är sånt här jag gottar mig i hemlighet åt – humor i ett söttsurt paket. Häromdan inhandlade jag ett par humorböcker från seklets (1900) början i ett antikvariat på den västnyländska landsbygden och kunde ganska snabbt konstatera hur mycket av roligheter som är förknippade med sin tid och sin kultur. Bara en sån sak som att historierna för drygt hundra år sen var längre och mer omständiga. Och när man kom till punkt var det roliga inte alltid särskilt roligt. Och jag började långsamt inse att att jag måste byta scenografi för att alls fatta poängen.
Idag är det närmast tvärtom: Så kallade roligheter utspottas av så kallade stå upp-komiker med en sådan frenesi att det mest av allt påminner om en kulspruteeld och som snabbt förvandlar deras framträdande till en veritabel sitt ner-tragedi. Så vad är bättre; gammal hederlig historieberättarkonst eller snabbmatshumor kryddad med sylvassa invektiv?
Jag tror jag föredrar affischprotestantens klacksparksgest.
2 augusti
En målare målar det han säljer. En konstnär säljer det han målar.
– Pablo Picasso (1881–1973), spansk konstnär och poet
TEMADAGAR Finland Värityskirjapäivä, Jäännösveron eräpäivä, Dinosauruspäivä Tyskland Tag des Malbuchs USA Coloring Book Day, Ice Cream Sandwish Day
TEMAVECKOR Internationellt World Breastfeeding Week (1–7.8), International Clown Week USA Cleanse Your Skin Week (1–7.8), Minority Donor Awareness Week (17.8), Simplify Your Life Week
TEMAMÅNADER USA Black Business Month, Family Fun Month, National Golf Month, Romance Awareness Month, Psoriasis Action Month, Happiness Happens Month, Water Quality Month (m.m.)
Självständighetsdag Benin, Cooköarna, Jamaica, Schweiz
VECKANS (v. 31) ordskred, foto och humoresk längst nere i blåggen!
Fingeravtryck
Det börjar tidigt – skapandet; små rörelser, pip och grymtningar, så småningom ord och prat och pladder, streck och gubbar och gummor och världen fångad i en bild. Väldigt, väldigt tidigt förstår människofröet att livet handlar om kommunikation, att nästan ingenting fungerar utan en dialog mellan mej och dig. Och när rösten och orden inte räcker till finns det alltid tecken och bilder att ta till. Världen är visuell.
De är oändligt många – tecknen och språksignalerna; grottmålningar, hieroglyfer, röksignaler, kartor, morse, fyrblink, trafikljus, varningsskyltar, symboler, signaler, sirener; tillvaron är omsluten och inredd för navigering i ett landskap som ständigt växlar även när det ser ut som om ingenting skulle hända. Rösterna är många, även de som uttrycker sig med penna och pensel, palett och sprayburk. Konst och graffiti och resultatet av arkitektens skisser på ett papper faller ständigt in i blickfånget, fastnar på näthinnan eller stöts bort.
Men så pågår samtidigt också en annan dialog, ett samtal innanför huden. Vem är jag i denna symbol- och bildbemängda tillvaro, vilka motiv kan jag fånga upp, frottera mig i, må bra av? Och vilka avtryck – visuella och spirituella – sänder jag ut till omvärlden, vilka rubriker eller bisatser tillför jag livets stora berättelse? Eller är jag stum, osynlig, kanske ett beklämmande tryckfel i den i övrigt perfekta historieberättelsen?
En dag ska jag dö men alla andra dagar leva. Att leva handlar om att producera livstecken, att andas ut och andas in. Men jag är allt mera betryckt över alla tystnader som breder ut sig, röster som stockas, signaler som aldrig blir sända. För det är ju tystnadens signum – att inte märkas, inte uppfattas, inte höras. Kanske jag mest av allt är rädd för att mina egna fingeravtryck ska suddas ut, att jag ska tystna före jag dör? Men det råder i så fall Evigheten bot på – där ses alla, hörs varenda kotte, så varför bekymra sig om det här och nu? Eller ...?