Första advent
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Tanken har en märklig förmåga att placera oss i tid och rum. De senaste fyra åren har jag, som en del av ett bokprojekt, nästan dagligen vistats i sent 1800- och tidigt 1900-tal, sett och hört och känt sånt som jag rimligtvis inte kan se, höra och känna eftersom jag inte levde på den tiden. Ändå var jag där – i hus som inte mera existerar, i rum som knappast någon levande själ mera minns. Men jag var där. Och mina ögon betraktade inte bara väggar och tak men noterade också många alldeles vanliga föremål; muggar, bägare, tallrikar, slevar och kastruller, en mortel av mässing, handmålade koppar och sidenfodrade askar. Till och med vykort från Manchuriet fastnade på min näthinna. Och med öronen kunde jag alldeles tydligt höra ljudet från den knastrande brasan, och rösterna, de lågmälda, som ibland avbröts av ett skratt eller ett utrop, ibland en nysning. Näsan kände dofterna av rödbeta och rotselleri, matos och fukt. Och stämningen … det vardagliga livets ogripbara men ändå helt verkliga puls, på en gång avlägsen och samtidigt alldeles hudnära.
De här motivförskjutningarna sker troligen någonstans i hjärnans grå vindlingar. Eller kanske det är i hjärtats förmak, i någon blodfylld kammare, i ett tankens tysta hålrum. Men hur som helst – även andras redan passerade vardagsliv pulserar alltså i min kropp. Jag är inte bara jag men också en genetisk stafettbärare, ett gårdagens eko, en ljusreflex i tidens långa tunnel. Som en gammal knyckig kortfilm i biografens barndom flimrar motiven på näthinnan i ett nu som nästan går att ta på. Tankens magi och svunna dagars närhet.
Det är första advent och det nya kyrkoåret inleds. Mönstret är det gamla vanliga men just denna första advent är faktiskt också världshistoriens första. Och så här kommer det att se ut ett år framåt; gamla välbekanta helgdagar bygger upp ett tryggt ramverk i kalendern, innehåll upprepas och återskapas. Ändå blir allting nytt hela tiden. Två verkligheter huserar i min kropp: på huden tickar tiden, under huden breder evigheten ut sig i alla riktningar.
Foto: Jultidens ljus lyser och glimmar även där ingen snö är att vänta. Bilderna är från Funchal, huvudstad på Madeira som ligger cirka 600 kilometer från Afrikas nordvästra kust.
16 november–31 december
SKAPANDE PAUS I BLÅGGEN! Nystart 2.1.2022.
Under tiden kan du här i Mao's lilla blå ...gg varje SÖNDAG läsa mina inlägg i andetag.blogg.hbl.fi
Hej på dej!
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Idag på World Hello Day vill också jag uppmärksamma det lilla hälsningsordet hej! som en påminnelse att det ibland behövs väldigt lite för att skapa kontakt och tända ett ljus i någons mörker. Ackompanjerat med ett brett smile och stor värme förvandlas detta lilla hej plötsligt till ett helt litet omsorgspaket som inga pengar kan ersätta. Ord med omtanke är förvisso en bristvara och ibland behövs det bara tre bokstäver i rätt ordning för att världens gång igen ska kännas meningsfull. Både för givaren och mottagaren.
Men snubblande nära ett hej ligger också ett nej. Och det vet även jag att den ofrivilliga tystnaden och isoleringen inte är nådig mot människosjälen. Ändå hamnar jag där alltför ofta. Och jag behöver inte ens betrakta världen med speciellt mörka brillor för att upptäcka att det här tystnadstäcket tenderar att bre ut sig över allt större områden. Det är som om världens stora utmaningar, som tidigare bara lite marginellt störde nattsömnen, nu allt oftare och mera närgånget börjar pocka på min uppmärksamhet. Den stora världens stora kriser vältrar in som en tsunamivåg över min isolerade livsstrand, rakt in på min privata plats på planeten.
Så var är då min plats? Med språket som verktyg bygger jag min dag – bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening. Det är en värld som bara lite diffust syns utåt, det mesta är dolt bakom hud och kläder, masker och beteenden. Men där bakom alla höljen och hinnor öppnar sig ett universum som inte ser ut att han något slut men som jag å andra sidan bara delvis kan uppfatta med mina egna ögon. En sal, ett kök, en kammare, en garderob – alla mina inre rum är bara delvis upplysta och någonstans i min själ förstår jag att mina egna lampor och lysrör och strålkastare är räknade, att de aldrig kommer att räcka till för att med egen energi fylla mig med ett förklarat ljus, med mening och mod.
Och vad värre är: Min egen tystnad har under årens lopp tätat till många hål och springor som inte bara kunde ha släppt in lite mera ljus men också hade kunnat bidra till att något av det liv som nu ligger fördolt i mig hade läckt ut. Och jag undrar varifrån denna tystnad kommer, min och världens? För visst är det ganska paradoxalt att ju högre rösterna skallar desto intensivare blir ljudlösheten. Världen ropar och hojtar, bönar och ber, och så gör också jag någonstans långt inne i min kropps många krypin.
Och jag förstår att jag, än en gång, har tagit i lite för mycket, att jag alldeles väl hade kunnat skippa åtminstone en del av mina många och långa men ofta alldeles tomma meningar, och i stället bara slängt ut ett kort och uppriktigt: Hej på dig!
FOTO: En spontan situation i en gränd i spanska Valencia där konstnärer, mitt i det täta turistflödet, sitter och avbildar livet – det synliga och det fördolda.
Veckans sädesamma undran (v. 46)
Det vete fåglarna om det finns ett korn av sanning i detta: Den som har råg i ryggen har också rent mjöl i påsen?
Meningen med meningen
Det tål att upprepas: som skriftställare är jag inte fylld av ord och meningar som mer eller mindre med våld vill göra sig synliga på datorns skärm. Det är nästan tvärtom; jag är oftast tämligen urblåst i skallen men just därför har jag ett stort behov att finna ord, finna en mening som kan skapa mening i vardagen, innehåll i livet. Orden i sig är sprängfyllda med möjligheter men det är först när jag placerar ut dem i något slags (o)ordning som de börjar gestalta sig i bilder, ibland alldeles begripliga (ungefär som i klassisk föreställande konst) eller i mer eller mindre tolkningsbara motiv (som modern konst). Paradox nummer ett: Jag äger orden och meningarna först när placerar dem utanför mig själv, när jag slutar ruva, när ordäggen kläcks. Liksom.
I skolan var uppsatsskrivning i stort sett det enda jag behärskade nöjaktigt. Och som ung vuxen hade jag i allmänhet inga större problem att uttrycka mig i skrift när arbetsuppgifter så krävde det. Men det var först när jag i tidigt 1980-tal började redigera tidskrifter och andra trycksaker som jag mera medvetet började tänka på formuleringar och innehåll. Och när jag i mitten av 1990-talet fick de första uppdragen att skriva böcker på vissa teman förvandlades skriftställandet tidvis till ett heltidsjobb. Men fortfarande handlade det om vissa specifika teman och ämnen som jag före det knappast hade någon som helst insikt i. Typ: Wasa Teaters utveckling från 1919 till 1994. Eller manssångarlivet i samma stad 1930–2000. Eller Vasa Läkareförenings första hundra år (1905–2005). För att nu inte nämna Vasa Arbetskraftsbyrås 100-årshistorik 2006 och ytterligare några andra kulturhistoriska överblickar i samma stad; med ord och meningar och bilder vävde jag samman gårdag och nutid i en stad som jag flyttade till först i vuxen ålder. Det var definitivt inte min historiska kompetens som förde in mig på gårdagens olika scener utan troligen ett slags hantverksmässig beredskap att med ord och meningar ha lusten att gräva ner sig i kulturmyllan. Paradox nummer två: Den formella kunskapen var ett resultat av själva skrivandet, inte dess förutsättning.
När jag idag i blåggar och böcker nästan uteslutande skriver ur ett jag-perspektiv så är proceduren och perspektivet det samma som förr; med ord och meningar petar jag i ett dolt och ofta helt främmande inre liv i ett försök att, alldeles ordagrant, betvinga det något slags mening. Detta introspektiva bespeglande har gått så långt att jag nästan tvivlar att det överhuvudtaget finns något liv i mig såvida jag inte kan formulera det i ord och presentera det i läsbara texter och bilder. Det betyder att jag ständigt rör mig i en kall och fuktig källare, och bara i bästa fall stiger in i dammiga tamburer som öppnar sig mot en större möblerad våning. Men när så sker faller puzzelbitar som spön i backen och livet ter sig ljust och förvisso MENINGSfullt. Paradox nummer tre (anspelande på skriftställarkollegan och galenpannan Hasse Alfredson): Endast tomma rum har plats med utrymme.
FOT(n)O(t) En av dagens temadagar är JAG ÄLSKAR ATT SKRIVA-dagen. Och i Sverige uppmärksammas samtidigt, påpassligt nog, FÄNGSLADE FÖRFATTARES DAG. Både ord och författare kan förvisso vara inlåsta och det är allas vår uppgift att söka nycklarna till dessa slutna rum. Men gör för all del inte som den självupptagna och narcissistiska kolumnisten som i sin publicistiska iver låser in sig själv bakom ordgaller och snåriga meningsvävnader. Då är det bra mycket klokare att lyssna på tystnaden och höra vad den säger. | Och nej; det är inte höstens första snö som syns på terrassen utan vårens sista i mars förra vårvintern.
Veckans bild
ORDSKRED
Hamlet visst inte om han skulle vara eller inte vara. Men blåggaren vet bättre: Att göra eller inte göra, det är svaret.
Om det är något jag är dålig på så är det att vara. Något bättre är jag på att göra. Och med göra menar jag skriva. Och med skriva menar jag: lägga några enkla ord efter varandra – ju kortare meningar desto bättre. Och: Ju mer galet desto bättre. Och jag talar (skriver ...) nu om mer eller mindre misshandlade ordstäv och tankesätt. Grejen är nämligen inte att tänka rätt utan att tänka snett. Som ett ordskred där allt rasar ner i avgrunden. Tankekatastrofer, helt enkelt och simpelt. Här några exempel med vidhängande förklarande kommentar.
Det är lättare att ta skeden i vacker hand än att gripa den med fula foten. Här måste det dock genast medges; det finns folk som är mästare på att använda tårna i de mest kreativa sammanhang, bland annat konstnärer som saknar armar. Om övning ger färdighet så förfinas förvisso också fotens form och funktion och då faller hela det nyskapade ordskredet sönder och samman. Men annars ...
Visdomen har långa öron och kort tunga men enfalden är också lite handikappad. Jag funderar ibland vad som kännetecknar denna enfald och har kommit till att det måste vara en vidöppen mun – som en fågelholk ungefär – och i den en enorm tunga som slingrar och vinglar, ungefär som en giraffs. Men jag vet inte om giraffer är enfaldiga. I alla fall har de väldigt vackra ögon.
Det gäller att smila medan hjärnan är varm. Jo, det är alltså så här; hjärnan är som en ässja, en öppen härd där tankarna smälts ner till en trögflytande massa för att sedan bearbetas och bankas på städet till nånting som går att använda i det vardagliga livet. Ord till exempel. Ibland blir konstiga ordföljder väldigt rolig läsning. Det är då det gäller att smila.
Den som också har ögon i ryggen behöver två par glasögon. Det här är helt i linje med glasögonbågsbutikernas annonskampanjer; du får två par bågar till priset av en. Vilket självfallet bara är båg; Det första paret har ett så högt uppskruvat inledningspris att där väl ryms ytterligare ett par bågar till. Det är sånt som kallas kommersiell synvilla, även vanlig i bostadsbranschen (syn-villa, alltså). Men i övrigt förundras jag storligen över hur få människor verkar ha ögon i ryggen. Jag har ögon i ryggen. Men bara ett par glasögon. Å andra sidan: Kan man ha en räv bakom örat så kan man väl också ha en fluga runt halsen och troligen också en oplockad gås under skjortan och myror i byxorna.
FOTO: Kerttu Horila (f. 1946) är keramiker och skulptör, känd bland annat för sina frodiga kvinnogestalter i naturlig storlek. Damen med räven runt halsen är fotad i Kervo konstmuseum, även kallat Sinkka. | Boken ORDSKRED – ett omistligt redskap i vardagens vanligaste dialoger – kan för en struntsumma inhandlas på nätet: www.opusliberum.com
15 november
Men OM man själv hade varit ett verb hade det varit bra mycket trevligare att stå i presens, jag vill bara säga det.
– Sara Lövenstam (f. 1980), svensk författare och grammatikapostel. Prisbelönt, bl.a. Translatorpriset (2017) och Prix nouvelles voix du polar (2018)
TEMADAGAR Finland Rakastan kirjoittamista -päivä, Siivoa jääkaappisi -päivä, Pakkaa äidillesi lounas -päivä Sverige Fängslade författares dag, Musikterapins dag, Filantropins dag Tyskland Ich-liebe-es-zu-schreiben-Tag, Putz-Deinen-Kühlschrank-Tag, Tag der Autoren hinter Gittern USA I love to Write Day, Bundt (Pan) Day, Philantrophy Day, Clean Out Your Refrigerator Day, Spicy Hermit Cookie Day, Raisin Bran Cereal Day, America Recycles Day,
TEMAVECKOR Internationellt Global Entrepreneurship Week, International Fraud Awareness Week USA Book Award Week, Geography Awareness Week, Hunger & Homeless Awareness Week, American Education Week,
Självständighetsdag Palestina
VECKA 46: Längst nere i blåggen hittar du Veckans sädesamma undran, Veckans foto och Veckans ordskredsreklam.
Fram till slutet av året har den ordinarie blåggen en skapande paus men varje söndag publicerar jag här de Andetag som är skrivna för Hbl:s läsare. Men nu kan du alltså också läsa dem här i Mao's lilla blå ...gg. Start söndagen den 21.11.
Pannlobsbiografen
Idag firas bland annat Världsröntgendagen och Världsdagen för föräldralösa barn och jag slår minst två flugor i en och samma smäll genom att här publicera ett utdrag ur min senaste bok UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA som lagom till Helsingfors Bokmässa för en vecka sedan kom ut i ett nytryck. Fotografen och entreprenören Karl Emil Ståhlberg, min mormorsfar, flyr huvudstaden och lämnar fyra små barn i syster Jennys vård för att själv få tid att tänka och sörja: Hans kära hustru Rori dog för knappt två månader sedan och nu styr han segelbåten till Hangö för att vila upp sig och kanske hitta nytt fäste i vardagen. Så här ser det ut under min pannlob när gårdagens kortfilmer börjar snurra i skallen.
Scen 1. Hangö, lördag eftermiddag den 14 juni 1896
[Musik: Franz von Suppé: Uvertyr, Viborgs Hornorkester, dir. Johan Villgren]
Karl Emil Ståhlberg, av släkt och nära vänner kallad Kalle, angör sin segelbåt vid bryggan i Hangö, samma brygga där Finska vetenskapssocieteten har installerat en limnigraf för mätning av havsvattenståndet. Trots den långa och blåsiga seglatsen från huvudstaden tar ingenjör Ståhlberg sig tid att titta närmare på detta tekniska vidunder som för precis tio år sedan restes här på initiativ av Ryska centralobservatoriet i S:t Petersburg. I vetenskapssocietetens årsberättelse har Ståhlberg en gång läst att Hangö stad förband sig att uppföra detta limnigrafhus, ett åtagande som kostade staden 6 150 mark. Dessutom är staden, mot en årlig summa om 150 mark, beredd att stå för uppvärmning, underhåll och allmän tillsyn. Finlands första limnigraf placerar därmed Hangö på den finska, och kanske också på den internationella, vetenskapskartan.
Ståhlberg är imponerad. Hans fascination för den moderna tidens tekniska framsteg är en del av hans vardag. Som fotograf med egen ateljé i huvudstaden är han en föregångare i Finland, hans landskapsbilder vann pris på världsutställningen i Paris för fyra år sedan. Mikroskop, mekaniska papegojor, elektriska klockor, röntgenapparater och kinematografer har han handgripligen studerat och nogsamt undersökt. Allt nytt som kan lyfta människan ur bakgatornas stank och misär applåderas av Ståhlberg. Tekniken är människans framtid.
Lite av samma anledning har han nu anlänt till Hangö. Badanstalten har redan skaffat sig både nationellt och internationellt renommé, byggnader och behandlingar anses vara förstklassiga. Ståhlberg har läst om mobila högtrycksduschar, ångbad och terpentinbad, gyttjebad och värmeskåp. Mobilstrålduschen kastar 342 liter vatten i minuten med en hastighet om 12,5 meter per sekund. Radiotherms är elektriska ljusskåp som alstrar både synligt och osynligt ljus – X-strålar, Bequerelstrålar, ultraröda strålar, violetta strålar. Ljusbehandlingen påverkar svettkörtlarna och påskyndar läkningen av sår och svulster. Ståhlberg ler igenkännande: även fotografering handlar om ljusstrålar som kan framkalla svettning, hos både fotografen och den avporträtterade. Och ett bra porträtt kan hela själsliga sår, både för den avbildade och för fotografen själv.
Badinrättningar och ateljéer uppvisar alltså vissa likheter men Ståhlberg har i första hand inte kommit till Hangö för att studera badinrättningens tekniska nymodigheter, även om de just nu frambringar en lätt förhöjd hjärtpuls. Inte heller har han sökt sig till Hangö för att bota en eventuell neurasteni, chloros, dyspepsi, kronisk urethrit eller ett fetthjärta. Nej, Karl Emil Ståhlberg, änkling sedan knappt två månader tillbaka, har i första hand flytt från huvudstaden, lämnat fyra små barn i syster Jennys vård för att om möjligt skaka av sig något av den sorg och ensamhet som han så plötsligt drabbats av. Hangö är visserligen semester- och badorten på modet men i Kalle Ståhlbergs huvud och kropp har de senaste veckorna inte funnits något utrymme för tankar på vare sig sommarfröjder eller hälsokurer. Hustrun Roris död i barnsäng den 24 april klockan 10.44 står fullständigt glasklar framför hans näthinna där han nu kastar en lång blick ut över horisonten.
Mera om Kalle Ståhlbergs dramatiska Hangö-besök och hans händelserika liv kan man läsa om i boken UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA – sexton kortfilmer under pannloben som beställs på nätet under adress: www.opusliberum.com. Priset är futtiga 20 euro (plus porto) och för det får läsaren sig serverad en massa photoshoppade svartvita fotografier, häpnadsväckande personbeskrivningar och en ordentlig dos rysk/finsk/finlandssvensk kulturhistoria fokuserad på tiden 1875–1945. Och ytterligare: Den som hittar de två tryckfelen i boken får visserligen inte pengarna i retur men premieras vid behov med en fjäder i hatten. – Se även annons längre ner i blåggen!
8 november
Om du har hört det här tidigare, avbryt mig inte för jag vill höra det igen.
– Julius Henry "Groucho" Marx (1890–1977), amerikansk komiker, skådespelare och författare
TEMADAGAR Internationellt World Orphans Day / Världsdagen för föräldralösa barn, World Radiography Day / Världsröntgendagen, World Town Planning Day / Världsdagen för stadsplanering, Welttag für Kider krebskranker Eltern / Världsdagen för barn med cancersjuka föräldrar, Weltschenktag / Världspresentdagen, World Quality Day / Världskvalitetsdagen Finland Kokkaa rohkeasti -päivä, Yllin kyllin aikaa -päivä, Pölkyypääpäivä Sverige Infraservicedagen Tyskland Tag der Putzfrau USA Cappucino Day, Harvey Wallbanger Day, Parents as Teachers Day, STEM/STEAM Day, Dunce Day, Cook Something Bold Day
TEMAVECKOR Internationellt International Week of Science and Peace / Internationella veckan för vetenskap och fred, Fraud Awareness Week / Världsdagen för uppmärksammandet av bedrägeri USA Rad Tech Week, Young Readers Week, Nurse Parctioner Week, Dear Santa Letter Week, Human-Animal Relationship Awareness Day
TEMAMÅNADER Internationellt Men's Health Awareness Month USA (bl.a.:) Adoption Month, Diabetes Month, Fun with Fondue Month, Impotency Month, Life Writing Month, Pomegranate Month, Sweet Potato Awareness Month