30 januari
Doktorn gav mig de goda nyheterna först: Jag skulle få en sjukdom uppkallad efter mig.
– Stephen Glenn "Steve" Martin (f. 1945), amerikansk skådespelare, filmproducent, författare, komiker, musiker och kompositör
TEMADAGAR Internationellt World Leprosy Day Finland Jodlaa naapureillesi -päivä, Merkityksettömien puhelinvastaajaviestin päivä, Pakopäivä, Voisarvipäivä Tyskland Tag der sinnlosen Anrufbeantworternachrichten, Tag des Croissants USA National Croissant day, School Day of Non-violence and Peace, National Escape Day, National Inane Answrering Message Day, Korematsu Day
Notera också Veckans ordskred och Veckans foto(n) längst ner i blåggen!
Veckans foto
LIV
Det var vår, och det var i Paris. Vi hade varit uppe på Montmartre – Martyrernas berg – trängts med en massa turister inne i Sacre-Cœeur och till och med ganska högljutt blivit tillsagda att fotografering är förbjuden, vandrat på kullerstensgator och torg, sett gatukonstnärerna måla sina gränder och husväggar, triumfbågar och eiffeltorn, applåderat åt en artist som balanserande på en enhjuling utförde diverse tricks samtidigt som han smålustigt diskuterade med den mysande och applåderande publiken, noterat blomsterprakten i parkernas rabatter och fascinerats av de eleganta och fantasifulla graffitimålningarna på väggar och i prång. Till och med en massa bråte, undangömt i en gränd under en brant trappa, tilldrog sig våra lystna blickar. Och där, på en utskjutande avsats invid en dörr – en soldränkt man nersjunken i en klaffstol, vilande, läsande. Detta var Paris, detta var livet. Allt fick plats, allt fanns med – det höga, det låga, det storstilade och det vardagligt självklara.
Det är januari, och det är i Helsingfors. Igår kväll kastade sig Andberget smått brutalt på mig, eller kanske det var jag som handlöst föll på det glashala underlaget. Men min skyddsängel var snabbare än min flygande kropp och jag landade visserligen hårt men fysiskt oskadad. Idag känner jag mig smått mörbultad i kroppen men tacksam i själen. Och trots att blygråa moln drar in över Finska viken och aviserar kyla och rikligt snöfall och fortsatt ostadig framfart på berg och trottoar, så känner jag ett litet, litet snutt av hopp. Bortom vinterköld och vaccinationsmurar, vapenskrammel runt Ukraina och översitterifasoner på 10 Downing Street anar jag en svag, svag strimma av ljus, påminns om att våren faktiskt förbereder sin entré och att instängdhet och isolation inte kommer att få det sista ordet. Helt oberoende av vad mina ögon just nu ser eller mina öron hör finns det alltid nya motiv och främmande vyer i beredskap. Ibland måste jag vänta, inte sällan måste jag flytta på mig för att komma dit. Men där emellan får jag bara rikta blicken inåt, vandra i minnet, snudda vid allt det där som redan finns lagrat mellan hjärnans hemisfärer.
Bilder och minnen – det är väl ändå en ganska näringsfattig kost? Säg inte det, det är kanske den mest lättsmälta föda som min hungriga själ suktar efter. I brist på bröd äter man som bekant bakelse. Det är något liknande med den sociala hungern; när hudnära människokontakter är en bristvara får fotografier fungera som plåster och bandage. Prylar pryder kanske bokhyllan men fotografierna formar min världsbild, reflekterar landskap, djur och människor rakt in i medvetandet, ja, troligen ända ner i det omedvetna. Herr Altzheimer kommer att ha ett helsikes besvär att förstöra hela detta enorma bildarkiv och jag hoppas han är klok nog att inte ge sig i kast med ett så brutalt projekt. Under tiden försöker jag, med bilders hjälp, erinra mig vad jag eventuellt har glömt. Men det kommer jag ju självfallet inte ihåg.
Men jag kommer ihåg Paris, jag minns tydligt att det var vår, att vi vandrade längs ...
Stum
Om jag bortser från de ljud som vind och regn och åska och snöfall – alltså väder och oväder – åstadkommer, och inte heller hakar upp mig på städernas trafikbuller och radions och TV:n auditiva output, så finns det ju faktiskt också en väldig massa småljud som bryter den välsignade tystnaden; sus och brus och prat och pladder, suckar och stön och tinnitus och Gud vet vad allt annat. Ja, i själva verket är det ljud kroppen och dygnet runt.
Och som om inte det här skulle vara krävande nog att hantera och stå ut med; nu har tystnaden också börjat tala, Nå, det har den kanske gjort tidigare också men inte i den här omfattningen och inte så här högljutt. Tala och tala … Ibland talar tystnaden, men oftast bara viskar den. Eller mumlar. Men vad är tystnad, egentligen? Ett tomrum som tanken – eller Gud – tapetserar och möblerar?
Det här kom jag att tänka på när jag hyvlade röd Emmental ost häromkvällen; den smakade nämligen inte riktigt som det brukade. Det var då jag plötsligt förstod orsaken; det är hålen i osten som gör smaken! Och den här specifika ostbiten saknade de nödvändiga hålen. Emmentalosten kommer ursprungligen från Schweiz men jag är ganska säker på att hålen, och därmed smaken, kommer från himlen. Det är för övrigt något liknande med musiken och som nån fifficus uttryckte det så här: Det svarta i partituret är noterna, det vita är musiken. Underförstått: kompositören ristar musikaliska hieroglyfer, Gud ger tonerna.
Det är mycket jag har svårt med och tystnaden hör definitivt till detta obehagsområde. Ja, inte frivillig tystnad förstås, men den ofrivilliga, påtvingade, omutliga. När jag sålunda nu står här hopklämd mellan å ena sidan alltför många påträngande ljud utifrån och en till synes (”hörandes" …?) kompakt tystnad inifrån frågar jag mig: Ska jag vända oljudet, eller den olustiga tystnaden ryggen?
Troligen.
Nej, det är inte lätt. Men kanske det inte heller är svårt. Att det som inte är, inte syns, inte känns, inte går att beröra – alltså ostens hål – kan vara det som ger smak och mening och ton åt livet, är så ofattbart att jag blir helt nollställd. Och stum.
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Foto: Gitarr avbildad i Musikmuseet Fame som finns i anslutning till köpcentret Tripla i Böle, Helsingfors. Fotot är lätt manipulerat i Photoshop.
23 januari
I själens mörkaste natt är klockan alltid tre på morgonen.
– Francis Scott Key Fitzgerald (1896–1940), amerikansk journalist och författare, känd för bl.a. Natten är ljuv och Den store Gatsby
TEMADAGAR Internationellt Världssnödagen Finland Kaunokirjoituspäivä, Mittaa jalkasi -päivä, Raparperipiirakkapäivä Sverige Elens dag Indien Parakram Diwas USA National Handwriting Day, National Pie Day, Child Labor Day, National Rhubarb Pie Day, Snowplow Mailbox Hockey Day, Measure Your Feet Day
VECKA 4: Notera också Veckans ordskred och Veckans foton längst ner i blåggen!
Ordhud
Ordens och meningarnas magiska föreställning. Nya vyer och verkligheter uppenbarar sig klart och tydligt allt eftersom språket rullar igång. Jag läser en text, lyssnar på ett tal, och ofelbart börjar ett bildspel och en dramaturgi forma sig under pannloben. Men det är inte bara visuella landskap som tornar upp i tankehorisonten, också känslostormar och emotionella högtryck gör sig påminda under huden, små ordskalv på ön Patos sänder tsunamivågor längs hela min kroppskust. Så drabbas också jag av detta flöde som både kan bevattna och berika, dränka och förstöra.
Språk är som isberg: En del av orden hörs och syns men det egentliga innehållet ligger fördolt, men tillgängligt för den nyfikne djuphavsdykaren. Det här är romankonstens domäner; författaren skapar med lust och hjärta alternativa liv, verkligheter som ibland är mera verkliga än verkligheten själv. Orhan Pamuk, nobelpristagaren, står där och föreläser om ordet naïveté, ett slags barnslig öppenhet, som krävs för att kunna leva sig in i fiktiva livsberättelser. Romanförfattarens främsta mål och mening är att upprätthålla en illusion av verklighet.
Och det är denna naivitet, denna oskuldsfulla tilltro till parallella liv, som nu håller på att smulas sönder. Pandemier, miljöhot och vapenskrammel är några av de våta tunga mattor som lägger sig över min kropp och mitt psyke och jag orkar knappt andas, än mindre fantisera och formulera. När den meningsfulla dialogen minskar ökar i stället de grötmyndiga och jagfokuserade rösterna och vardagen plattas till, blir endimensionell och kvävs till slut i ett skummande ordöverflöd.
Det här är jag mest rädd för; att jag ska tappa min språkdräkt, bli tyst och stum. Den enkelriktade litania som press och media levererar gör sitt bästa för att redan nu spika fast mig i något slags tankekors, och jag kämpar för att komma loss eller försöker åtminstone slå dövörat till. Men det hjälper föga. Till slut, när inget annat återstår, ropar jag förtvivlat: Min hud, min hud, varför har du övergivit mig!
Det är då jag vaknar till min gamla vanliga kropp, oändligt lättad att lämna drömmens verklighet.
Foto: Två textfyllda dörrar i Madeiras huvudstad Funchal. Bilden är manipulerad i Photoshop – originalet kan du se längst ner bland Veckans foton.
[Texten ingår också i andetag.blogg.hbl.fi]
Veckans foton
DÖRRDRÖMMAR
Härom natten, när jag varken drömde eller var riktigt vaken, såg jag en massa dörrar som var fyllda av färger och former, ibland också av texter och symboler. Människoansikten, ögon, hår och händer, katter och ödlor och fantasifigurer, hjärtan och stenar, bokstäver och kryptiska tecken – dörrar som tidvis högljutt kommenterade det förbipasserande livet eller bara försynt viskade något ohörbart för dem som råkade ha öron och ögon öppna. Det var som om huset hade fått en röst, som om något tidigare dolt och nertystat nu trängde ut genom murbruk och sten, trä och list och sökte kontakt med världen här utanför. Tunga, dystra stenkolosser som bidat sin tid i ljus och mörker och kanske fått utstå både spott och spe, som varit vittne till sånt som aldrig uttrycks i ord – de stod där nu i rad, färgbestänkta och förväntansfulla, färdiga att föreläsa.
Själv stegade jag långsamt fram på en smal trottoar nästan trängd av grändens lutande väggar och dörrars drömmar. Röster lockade och gjorde inviter, förmanade och förklarade. Men också små klingande skratt rullade ut på kullerstenarna framför mina fötter, leenden lyfte mina steg. Och skulle det inte ha varit för ett lågmält snyftande någonstans bakom en stängd brevlucka hade jag troligen passerat alltsammans med en lätt axelryckning och en menande pupill projicerad på den övriga publiken.
Men nu stannade jag framför en dörr trots att ropen och det ihållande mumlet lockade mig framåt. Alldeles orörlig och spänt lyssnande försökte jag uppfatta de där korta nödsignalerna – för visst var det ett rop på hjälp! – där någonstans bakom ord och bilder. Och plötsligt, liksom på ett givet tecken, öppnades porten, oändligt långsamt, millimeter för millimeter, och jag blir varse en hand, och en blick, och en röst som ...
Precis just där och då faller jag i en djup och ordlös sömn.
Fotona är tagna i Madeiras huvudstad Funchal, och alldeles speciellt i gränderna bakom Saluhallen där en lång rad små restauranger tävlar med graffitin om turisternas uppmärksamhet. 
O-komplicerat
En gång i historien – gissningsvis på andra sidan 2000-talet – var det inte helt ovanligt att människor skrattade när de var glada och grät när de var ledsna. I vårt värmefattiga tidevarv har berättelser om dylika överdrifter förpassats till antropologernas hyllrika arkiv och minner där om tider då inte bara livet hade en mening men också att den mening man formulerade betydde just det man sa. Idag används omskrivningar, osanningar och ovett så obönhörligt att det är mer eller mindre dödfött att överhuvudtaget diskutera, eftersom (m)ord ändå står mot (m)ord. Att i detta tillspetsade läge försöka vifta med en eller annan obskyr humorflagga är lika kontraproduktivt som det är att klättra uppåt i rasande fart. Eller som alpinisterna, som ju ofta lever ett ganska omstörtande liv, brukar uttrycka det: Bättre fira än falla.
Nej, det är sannerligen inte lätt att vara skriftställare när livet stormar, än mindre om man har en ambition att försöka hitta verbala ljusglimtar inte bara i en vildvuxen språkrabatt men gärna också i en alldeles ordinär dialogdjungel. Ibland undrar jag om Gud, som bara med några enkla ord skapade jord och himmel, hade problem med rättstavningen. Eller m.a.o. varför delade han ut så många ord som börjar på o: omöjlig, osund, obskyr, ovidkommande, opponera, oligarki, opium? Hade han åtminstone skippat o:et framför rolig hade framtidsutsikterna helt självklart varit mycket mera optimistiska än de är nu.
Att leva är ibland nästan friskfritt och ofta till och med sjukt galet. Men hur det än är kan jag, lite beroende på väder och vind, nästan alltid välja min ordskrud och vid behov byta språkstass. För att stå ut med all pandemi- och annan vardagsosäkerhet gör jag dock kanske bäst i att inte låsa in mig, i alla fall inte i min språkbur. Orakel i alla tider har dessutom mässat: det är inte hur man har det utan hur man tar det. Jag måste alltså oavlåtligt oscillera mina självsydda ordstäv för att bokstavligen kunna vara ord-entligt klädd när o-vädret en ful natt ockuperar mig.
Orakad ordonnans obducerar orden ofattbart omedvetet och oftast osannolikt okomplicerat.